Om de viktiga lekarna

Han andas, fast rosslande, liggandes på britsen. Hans puls är hög, men min just nu känns högre. ABCDE, tänker högt, till de andra i rummet. Han pratar så luftvägarna är fria. Andingsfrekvens? Saturation? Blodtryck? Dubbla infarter, EKG på plats. Saker sker runtom mig, alla arbetar snabbt och metodiskt. Med snabb puls. Vi diskuterar medan han rosslar vidare. Ringer-acetat in i en arm, syrgasmask på. Kol-exacerbation kanske? Eller sviktar hjärtat? Det löpande bandet stannar av, ramsan vi följt metodiskt är slut, alla prover tagna och det mest akuta är gjort, och vi måste tänka. Ställa någon slags diagnos. Initial i alla fall, för att kunna behandla. Tänka snabbt, medan hans puls stiger. Och våra egna. Svar kommer in, på blodgas, på CRP. Vi blir sakta lite klokare, tänker medan vi bevakar alla siffror som rör sig på maskiner. Combivent? Eller mer andningshjälp direkt? Och stesolid, kan vi ge det, för att lugna? Vi slår i böcker, fast vi tror vi vet. För att tro inte räcker. Ögat på blodtrycket, hela tiden, och saturationen. Tänker, lyssnar, pratar, känner, sticker. Är ganska mycket läkare. 

Han får sin combivent. Och steroid. Och antibiotika. Och BIPAP. Och pulsen sjunker sakta. Hans, och vår. Det gick bra. Han överlevde, SimMan. Vår patient i mjukplast. Leken är över. Den, jämfört med att läsa behandlingsprogram, väldigt verkliga.

Redskapet är stort, overkligt stort, där det vilar i min hand. Overkligt stort för att vara på väg in i en hals. Men det är dit det ska, laryngoskopet, och jag greppar haken med fast tag, säkrar fri luftväg och följer längs gombågen. Ser epiglottis, pressar upp, eller säger man ner, ser stämbanden med nöd och näppe, men använder all min kraft. Får tuben i vänsterhanden och för den sakta ner, in. Med skakig hand. Det går inte fort men det blir rätt. Slangen är inne. 

Han är intuberad. Av mig. På helt egen hand. Han, eller kanske det, vårt slitna övningshuvud i hårdplast. Som inte ska kopplas till respirator, utan ska intiuberas igen. Och igen, och igen. Men för mig är övningen över. Den, jämfört med film på youtube, väldigt verkliga.     

Vi leker oss igenom dagarna. Världens mest användbara lekar. På världens bästa kurs. Dagarna rusar förbi, och vi lär oss mer än vi någonsin gjort. På Dr Js genomgångar efter leken. På Dr Ms pedagogiska förklaringar och demonstrationer av handgrepp. Men allra mest lär på oss av adrenalinpåslagen. På att få komma närmare verkligt än någonsin förr. Närmare verkligt ansvar för det allra största. För någons livs. 

Och jag inser att nästa gång jag intuberar är det inte på ett huvud i hårdplast. Det både lockar och skrämmer. Jag förstår att en dag blir sympaticuspåslaget större. När patienten inte är i mjukplast. Eller är en kursare som simulerar epilepsikramper. När Dr J inte står en bit bort.  Inser att den dagen inte är imorgon, men inte heller är särskilt långt bort. Och det både lockar och skrämmer. För vi är så långt från redo. Samtidigt så mycket närmare än alldeles nyss. För varje dag, skrämmande nog lite närmare att behöva. Men för varje av just dessa dagar, faktiskt lite mer redo. För att ta ansvar för det mest skrämmande. För någon annans liv. Och någonstans där hisnar det åter lite...