Om att inte oro sig för OSCE

Från 100 till 0. Allt till inget. På ingen tid går jag från att borsta tänderna medan jag borstar håret och funderar på antibiotikaval vid neutropen feber, till att ligga en timme på sängen och kolla på videos på youtube. Går från att prata i telefon samtidigt som jag cyklar och balanserar matkassar på styret och oroar mig lite för OSCE, till att…fortfarande prata i telefon samtidigt som jag cyklar och balanserar matskassar på styret, men inte längre oroa mig för OSCE.

För OSCE är klart, liksom infektionstentan. Men jag kunde slutat oroa mig för OSCE redan då. Redan första gången jag horde talas om OSCE kunde jag ha slutat oroa mig för det. Så alla ni som har OSCE framför er, och som en dag tänkt börja oroa er för det. Gör det inte!

Jag oroade mig inte ett dugg för OSCE. Först. Var ganska fokuserad på infektionstentan som var dagen innan, och såg det mer som en ganska rolig grej. Gå mellan stationer och agera doktor inför olika patienter och läkare. Spela lite teater. Få testa vad man egentligen kan, på riktigt. Blåsljuden, de jag aldrig hör, jo, de oroade lite, med det övriga inte. Först.

Men jag oroade mig för OSCE sen. Sen, när infektionstentan var avklarad, för mig och framförallt för alla andra. För alla andra, som nu fyllde den gemensamma sidan på facebook med telefonkatalogtjocka sammanfattningar av hela teorimomentet. Som spred länkar till bloggar som fick det hela att kännas väldigt allvarligt och dramatiskt. Som hört rykten om att ovanliga och osannolika diagnoser skulle dyka upp. Som sammantaget jagade upp- alla andra, och mig.

Så jag gick dit den där morgonen, och oroade mig faktiskt lite för OSCE. Helt i onödan. För allt var som vanligt vänligt och lite lagom virrigt. Och fina amanuensen L stack ut huvudet genom första dörren och sa innan jag hunnit öppna munnen till ett hej, “Du kommer klara det här utmärkt”. Och Dr J i andra rummet sa redan när jag gick in “Det här är svårt, det gör inget om du svarar fel”.

Jag förstår självklart att det hade gjort något om jag bara svarat fel. Men insåg snabbt att man fick väldigt mycket hjälp att i slutänden svara ganska rätt. Och insåg ganska snart att OSCE inte varit något att oroa sig för. Att det inte gjorde något att jag inte läst igenom den telefonbokstjocka sammanfattningen. Att ovanliga osannolika diagnoser inte skulle dyka upp. Att jag, att vi alla, faktiskt kan en hel del. Och, att jag ibland faktiskt till och med hör blåsljud.