Cyklar varje morgon de väldigt få metrarna till det
väldigt lilla sjukhuset för att träffa den väldigt lilla gruppen kursare som
läser om det där lilla organet. Och just den specifika delen nom en väldigt
liten del av det väligt lilla organet. “Jag är väldigt intreserad av främre
kammaren” svarar ST-läkaren när jag undrar om han vet vad han ska nischa sig
inom när ST är klart. Och jag som fortfarande knappt förstått skillnaden mellan främre och bakre fascineras over ur man kan fascineras over det. Men är glad att det går. Själv
njuter jag mindre av att lära mig precis allt om ögat, men desto mer om att de
vill lära ut det. För det vill de. Allihop. Omtänksamheten och vänligheten vet
inga gränser, och kulminerar kanske med frågan “Ska jag bära era matlådor till
kylskåpen” från överläkaren på introdagen. Det bjuds på fika och frukt och
godis vid varje möjligt tillfälle, och Dr H tycks vara överallt hela tiden.
“Går allt bra här”, följs av ett enormt leende, när hennes huvud sticker in på vårt
rum. Rummet där vi tillsammans med vår tålmodiga amanuens försöker studera
ögonbottnar, får beröm för det lilla vi ser och får höra “Det är svårt det här”
om allt vi missar. Vi får beröm för att vi äter bjudfrukten ute i solen, för
att vi kommer tillbaka nästan i tid, för att vi orkar sitta och lyssna i 3 hela
timmar. För nästan allt.
Vi curlas, på ett nästan orimligt sätt. Orimligt trevligt. Och jag blir
nästan rädd för att gå tillbaka till stora sjukhuset och lära oss om stora
organ och gå vilse i stora kulvertar. Känner mig efter en vecka lite som ett
curlingskadat barn. Rädd för att kontrasten kommer vara lite för stor på
Huddinge nästa vecka. Men bara nästan. För de bjöd faktiskt på fika på
introdagen även på Huddinge. Och var långrandiga men vänliga. Charmigt förvirrade, på Huddingevis. Och den här
gången kommer det med allra största sannolikhet i alla fall inte snöa. Inte ens
i Huddinge. Så tänker att det kanske är så här det är på termin nio. Väljer att tänka så. Och tänker sen inte
mer alls, utan njuter i åtminstone en vecka till av tålmodig vänlighet. Av godis och
bjudfrukt. Av att nästan curlas sönder. Och lär mig faktiskt, sakta men säkert,
skilja främre från bakre kammaren och nästan se ett papillödem i en ögonbotten.
Jag vill bara tacka för dina tankar. Jag är själv sjuksköterska som just nu går ett basår för att få in sista behörigheten till läkarprogrammet. Jag vill så väldigt gärna komma in! Jag har två barn och jobbar samtidigt, det är tungt ibland och målet känns långt bort. Då läser jag din blogg och inspireras, hämtar kraft i dina tankar och upplevelser. Så tack, tack för att du delar med dig. Du är viktig för mig.
SvaraRaderaJag tycker att det är helt otroligt hur du lyckas sätta ord på allt. Så träffande! Jag har precis börjat AT. Du borde skriva en bok!
SvaraRaderaAnna
Åh, men tack, jättetack, till er båda. Blir alldeles generad. Och glad!
SvaraRadera