Om selektiv kompetens

Sitter med mitt KUM-team på vårt rum på studentmottagningen och småpratar, i väntan på röntgensvar på den misstänkta radiusfrakturen. Ortoped H, sjuksyrrestudent L och jag. Ortoped H som just imponerat enormt på mig genom att utan ansträngning reponera en luxerad höft. Vi pratar om hur man rapporterar över patienten, sjuksyrran till mig. Ortoped H trycker på betydelsen av SBAR. Situation, bakgrund, aktuellt och rekommendation. Struktur, ordning och relevant fakta. Det är viktigt. Vi diskuterar vilken fakta som ska vara med och inte. "Jag tycker namnet är viktigt" säger sköterskestudent L. Ortoped H tystnar, tittar upp med frågnde blick. Namn? Hurdå menar du? Ja, förnamnet, jag tycker det är br att nämna". Ortoped H ser frågande ut. "För och efternamn?" undrar ortoped H. "Nej, förnamn räcker". Jag har gått från att följa deras uppenbart olika perspektiv till att lägga mig i. "Jag tycker det är bra, med ett förnamn". "Vad ska du ha det till?". Nu vänder han sig mot mig, som om han förväntar sig ett argument han kan relatera mer till då. Det får han inte, visar det sig. "Du måste ju ha för- och efternamn om du ska kunna identifiera patienten, fortsätter han. Och flera patienter kan ju ha samma namn, så då är personnummer bättre. Vi ser på varandra, L och jag. "Men det är ju inte för att identifiera", fortsätter jag. Det är ju viktigt det med, såklart, men. Det är ju för att…kunna hälsa. Det är trevligare att kunna säga "Hej Karin", än att säga "Hej". Jag tror patienten känner sig mer välkommen, känner mer att vi har koll om vi kan deras förnamn". Ortoped H tittar på mig igen. Ser oförstående ut. "Jaha. Så har jag inte tänkt… Jag tycker personnummer är bäst"

Vi pratar inte mer om just det. Vi pratar om hur man reponerar höfter. Och en massa annat som ortoped H gör fantastiskt bra. Och jag försöker ta till mig. Av de saker han kan sådär fantastiskt bra. Men vi rapporterar patienter till varandra, med förnamn. "Karin, 33, smärta i höger höft och armbåge efter att ha halkat." Och jag hälsar sen på Karin med förnamnet när jag träffar henne. Och det känns som om Karin uppskattar det.