tisdag 5 mars 2013

Om att sakta tina


Himlen är blå. Första morgonen den är det, eller så känns det bara så. Och det går snabbare är vanligt att cykla. Eller kanske bara lättare. För egentligen är det ju längre. Allt känns i alla fall ljusare när jag låser fast cykeln i kaoset nedanför den slitna trätrappan, och benen rusar lätt de många trappstegen upp fast jag inte bråttom. Och jag behöver bara se SÖS vita betongfasad framför mig för att känna mig välkommen. För att känna att det blir en bra vecka.

Lunch på rackarbacken. Brödet är nybakat och de 60 kronorna känns nästan gratis. Vårsolen skiner in på min välfyllda tallrik just när doktor J vinkar enthusiastuskt från salladsbordet. Som jag känner igen. Som känner igen mig. Och ett välbekant ansikte avlöser ett annat. Och varje följs av ett leende, ett hej, ett "Det var länge sen. Hur har du det?". 


Springer på de gamla kursarna, drällandes i en korridor. Kramar, och byter så många ord vi hinner innan de försvinner in ett seminarierum och jag är kvar utanför. Hör till fast ändå inte. Inte mitt men ändå alltid just det.  

Kanske är det vårsolen. Kanske är det de många välbekanta leendena. Kanske är det känslan av att inte bara vara anonym kandis, utan vara jag. Bland alla. Men jag tinar, tinar sakta, från min KS-kirurgi-vinter-skare. Från min anonymtstorsjukhus-kandismestivägen-paralys. Tinar, och vill slå rot just här. Där vårsolen skiner över mig och Årstaviken, och jag möts att leenden, riktade till mig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar