Inlägg
Maj 2012. Jag hittar en sarkoidos, helt själv. Diagnosticerar, handlägger. Noterar en inferior infarkt på den gamla kvinnans EKG. Vet vad som ska göras. Går vant mellan rummen på avdelning, patienten jag haft hand om hela veckan frågar om jag jobbar i helgen också. Det är nio månader sedan, och i stunder kände jag att jag faktiskt kunde en hel del. Kände mig lugn och trygg och ganska kompetent. I stunder kände jag mig lite som en läkare.
Januari 2013. I blå kläder med mudd. Och hittar inte ens till centraloperation från fikarummet själv. Jag är i vägen, nästan hela tiden, trots att det är det jag jobbar hårdast för att inte vara. Sköterskan ber om en sax och jag ger henne en piang. Jag hänger dropp. Upp och ner. Sen bak och fram. Innan samma sköterska rycker det ur händerna på mig. Allt har slangar och kranar och reglage som jag vrider åt fel håll precis varenda gång. "Den ligger i korgen på vagnen" säger läkaren jag tafatt skuggar och jag ser oändligt många korgar på oändligt många vagnar och vet inte ens vad det han ber om är. Jag frågar och frågar, men glömmer ändå vilken kran som gör vad och vilket håll de ska vridas åt. Halva dagen går innan någon talar om att jag har operationsmössan bak och fram. Som att rookie inte stod skrivet i pannan ändå. Plasthandskarna är för stora för jag har glömt min storlek och går sen sönder för att tummen hamnar mitt i handen. Även fast det känns som om det är precis där den är.
Nio månader närmare examen. Närmare läkare. Och det känns som om jag backat med en livstid. Jag har gått från att i stunder nästan känna mig som en läkare till att i långa känna mig som totalt inkompetent gällande nästan allt. Det känns som om jag har börjat om. Börjat om så mycket mer än den där första dagen på medicin. Börjat om med något helt annat än det jag en gång valde. Än det som fick mig att göra glädjeskutt i sjukhuskorridoren efter nattpassets slut. Längtar tillbaka. Men tills vidare tittar jag noga på de andras mössor, memorerar handskstorlek och sväljer pikar från sköterskorna. Tröstar mig med att jag nästa vecka kan namnet på några läkemedel till. Att jag snart kan skilja sax från piang. Och med att de ju faktiskt är snyggast, allt annat lika, de blå operationsbyxorna med mudd...
Hej du
SvaraRaderaNu när det inte är långt till examen är jag nyfiken att höra om du tänker fortsätta på det kliniska spåret eller gå tillbaka till ditt förra jobb eller en snarlik bransch?
Vad är den störsts besvikelsen hittills / vad är den djupaste insikten du fått av detta?
Lycka till!
M
Ja du M, det var en liten nätt fråga… Det korta svaret är att jag inte vet. Vissa dagar känns den kliniska vägen självklar, andra dagar undrar vad jag håller på med. Just nu mer det senare än det förra, men så kommer de magiska ögonblicken med någon patient och allt tvivel är som bortblåst. Om jag ska sia idag, så tror jag att jag blir klinisk läkare. Men jag tror inte att jag jobbar som bara klinisk läkare fram till pension. Frågar du mig imorgon blir svaret kanske ett annat.
SvaraRaderaOch lärdomarna är många. De kan fylla inlägg på inlägg och jag kan nog inte peka ut någon som den viktigaste. Massor av lärdomar runt hur vården fungerar och inte fungerar. Runt vad läkaryrket är och inte är. Kanske är lärdomen att det perfekta arbetet nog inte finns. Att alla världar har sina upp- och nersidor. Kanske är lärdomen fortfarande att man mer ångrar det man inte gör än det man gör. För nej, än har jag inte en enda dag ångrat KI. Trots att jag inte alla dagar vet vad det kommer leda till. Hoppas det svarade på din fråga. Annars får du fråga igen. Och kanske blir svaret den dagen ett annat...