Vaken

Jag ligger vaken på natten. Och tänker. Trots att jag har världens bästa famn och krypa in i precis bredvid. Trots att jag just nu har det fantastiskt bra. Trots det ligger jag vaken.


Jag är van att ibland inte veta vad jag vill. Och därmed vela. Van att då ibland vara på en plats där jag egentligen inte vill vara, för en stund, i väntan på att veta. Nu vet jag. Jag vet exakt var jag vill vara klockan åtta den 21 januari. Och med vilka. Men där kommer jag inte vara.


Jag är van att när jag är någonstans jag egentligen inte vill, göra något åt det. Vara riktigt besvärligt. Eller riktigt fantastiskt bra. Övertala de som behöver övertalas. Vara arg eller vänlig eller bestämd. Göra vad jag kan för att ta mig dit jag vill. Van att det har effekt. Någon slags effekt. Van att kunna påverka, i alla fall lite. Nu vet jag var jag vill vara den 21 januari, och vet att jag inte kommer vara där. Och gör inget, för inget finns att göra.


Den 21 januari kommer människor jag helst vill vara med vara någonstans där jag helst vill vara medan jag är någonstans där jag inte vill vara. Utan andra skäl än att det så är bestämt. Utan att jag gjort något dåligt, utan att jag underpresterat eller inte varit framåt nog, utan annan anledningen än slumpen. Och den är jag inte van att finna mig i.


Så jag finner mig inte i det. Men gör inget heller, för inget finns att göra. Så ligger istället vaken på natten. Arg på slumpen. Ledsen för den verklighet jag missar. Frustrerad på att jag inget kan göra. Kryper närmare världens bästa, och önskar att jullovet varar för alltid. Men vet att det inte gör det. Och ligger därför vaken.