Om att inte

Längtar tills imorgon

Längtar tills imorgon

Längtar tills imorgon

Längtar tills imorgon

Nej, det fungerar inte. Har tittat på mig själv i spegeln och sagt det också. Med ett lätt forcerat leende. Det fungerade inte heller. Tänker på hur privilegierad jag är som får vara där jag är. Hur många som skulle vilja byta. Går om möjligt ännu sämre. Tänker bara på de 30 som är där jag vill vara. 

Har använt förträngning som metod hittills. Måste sluta med det runt halv åtta imorgon bitti. För att inte promenera iväg mot SÖS. Bita ihop och acceptera. Acceptera att jag inte kan skicka ett förvirrat "Var ska vi vara"- SMS till A strax före upprop, och få ett "vänta, jag är snart där"till svar. Inte möta upp henne och M i entrén, M med händerna djupt nedkörda i fickorna och någon nyss uppkommen insikt att dela och diskutera. Inte fylla raster med skratten från människorna jag tycker väldigt mycket om. Inte äta fler pannkakor än jag orkar på Rackarbackens lunch. Inte mötas av SÖS vänliga värme. Inte vara del av det jag vill vill vill vara del av.

Saknar det redan. Saknar dem redan. Och lyckas inte riktigt bita ihop och acceptera. Och lyckas definitivt inte längta tills imorgon. Förnekar. Några timmar till.