Om saknad som saknas

En månad. Drygt. Mer är det inte sedan dagarna på akuten. Dagarna framför respiratorer, i simulatorövningar. Dagarna då jag kunde rabbla medicinering vid akut KOL-exacerbation och hjärtsvikt. En månad. Drygt. Känns som en evighet.

Känns som mer än en evighet. Som ett annat liv. Och det skrämmer mig, att jag ska vara ifrån det i 6 månader till. Känns som om jag kommer hinna glömma allt jag lärt mig. Kanske lite mer. Men än mer skrämmande, känns som om jag kommer glömma känslan. Tappa lusten. Lusten för läkeriet. Längtan. Till kliniken, till sjukhuskorridorerna, till patientmötet. För just nu är det avlägset. Och känns som om det gärna får vara så. Just nu glömmer jag. Och gör inget för att motverka det. Just nu känns det här livet som ett helt annat än det framför simulatorerna. Och just nu tycker jag om det. Det här livet. Respiratorfritt.

Kanske behöver jag en paus bara. Vila i en annan värld. Hoppas det. Hoppas lusten bara tagit sommarlov. Går runt i flipflops någonstans och äter glass. Hoppas lusten bara behöver lite tid på avstånd från mig. Som en god vän, som man trots allt kan bli lite irriterad på, efter lite för intensivt umgänge. Hoppas det löser sig, när det behöver lösa sig. Så försöker vi tänka på annat, lusten och jag, och njuta av sommarlov på varsitt håll…