Smälter sakta

Vi är i Huddinge igen. Tre veckor infektion, och lördagens väder förebådade det hela. Huddinge, där det alltid snöar. 

Vi läser infektion, och lokalerna ligger längre bort än allt annat. Så långt bort att det nästan inte känns som Huddinge längre. Och vi har ett eget fikarum där det alltid finns kaffe att brygga, och stolar att sitta på och mikrovågsugnar som funkar. Och ett eget omklädningsrum där det finns en bastu som vi inte kommer använda men ändå tycker om. Och det känns faktiskt inte alls som Huddinge längre.

Och allt är sådär välplanerat och genomtänkt och förberett som vi fortfarande är så ovana vid. Och den genomtrevliga kursansvarige ber om feedback på upplägget sådär genuint som bara de kursansvariga som egentligen inte behöver feedback gör. Och efter varje dag får vi ett mail där de ber oss ge konstruktiv kritik på dagens föreläsning så att de ska bli bättre. Fast det är redan bättre, bättre än nästan allt vi haft, och det är svårt att ge någon kritik alls. Och utanför skiner ibland solen. Och det känns faktiskt inte som om vi är i Huddinge alls.

Och jag trängs inte på pendeltåg utan cyklar, med musik i öronen och blåsippor längs vägkanten. Det tar nästan inte längre tid, och är nästan bara väldigt skönt. Och solen skiner för andra dagen i rad. Och jag noterar att det faktiskt inte snöar alls. Inte ens när jag kommit fram till Huddinge.

Vi är i Huddinge, och det snöar inte, och borden är inte särskilt rangliga, och föreläsarna är fantastiska och vi bjuds på bullar och kaffe. Vi är på Huddinge och korta stunder känner jag mig nästan hemma här. Vi är i Huddinge och det snöar inte, och kanske är det infektionskursen, eller kanske är det vårsolen som gör att jag ändå sakta smälter lite, bara lite, för det här sjukhuset.