Den svåraste tentan

Sista dagen före påsk dök det upp på vår gemensamma facebooksida, larmet som spred sig som en löpeld. Larmet om att den tenta som skulle vara en liten simpel tenta i reumatologi och njure, skulle vara en tenta på hela kursen. Skulle vara precis den medicintenta som de sagt att de plockat bort, och ersatt med småtentor under terminen. Vilket var anledningen till att varje liten tenta innehållit delar av det vi tidigare lärt oss. Plötsligt blev den lilla tentan en mycket större tenta, och jag nåddes av det på vägen till flygplatsen, med bara några små overheadbilder om njure och reumatism nedpackade.

Den insiktiva reaktionen var klar, skedde helt utan vidare eftertanke, som en reflex. Att bli upprörd, att överklaga, att hävda att det inte får gå till så. Att hitta stöd i någon högskolelag om att saker bara får examineras en gång, eller i alla fall hävda att informationen kom för sent. Det var den instinktiva reaktionen, som jagade upp mig i sådär 5 minuter. Tills det slog mig, med hjälp av en liten vink i en kommentar från A, att den här reaktionen kanske kräver eftertanke.

Det vi examineras på är medicinkursen. Den medicin vi ska praktisera när vi är färdiga läkare. Den enda medicin vi kommer lära oss fram till dess att vi är klara. Den enda medicin vi kommer lära oss ska vi ha lärt oss nu. Punkt. Paus. Eftertanke. Insikten är märklig och skrämmande. Och insikten gör det omöjligt att invända mot att de ska kunna examinera oss på den. På precis hela. På precis vadsomhelst. För till skillnad från preklin, som var bra att ha i bakhuvudet för att bättre förstå annat, eller var bra om vi vill forska en dag eller var bra för att grundlig förståelse alltid är nyttig, eller något annat vagt, så är det här kunskap vi kommer arbeta med. Kunkap som kommer krävas för att vi ska göra vårt jobb. Kunskap vi dagligen kommer examineras på, på akuten, på avdelningen, på vårdcentralen. Men då är examinatorn verkligheten, och på den tentan vill jag inte köra.

Så jag var inte upprörd mer än de där fem minuterna. Var lite milt skräckslagen av insikten, men inte upprörd. Konstaterade istället på förvånansvärt moget vis att jag nog gärna repeterar allt igen. Innan den riktiga examinationen kommer. Den svåraste tentan. Och viktigaste. Verkligheten.