fredag 20 april 2012

Om termin sju, projektarbete och svordomar


“Och så hör ni av er inför termin sju om ni vill skriva projektarbete". Ända sen termin ett har vi hört den meningen avsluta var och varannan föreläsning. Termin sju. Det har känts evighetslångt borta. Så långt borta att meningen kom och gick, nästan onoterad. Så långt att när termin sju började röra sig närmare, inte längre vara allra längst bort i horisonten, så hade vi helt glömt vilka det var som hade sagt det där om att höra av sig. Och klickade istället oss runt i en gigantisk och dåligt uppdaterad projektdatabas. Och svor över termin sju.


"Vi brukar har två veckor till det här men nu har vi bara fem dagar, men allt är så viktigt så vi kan inte ta bort något, så det blir lite mer att läsa hemma". Också det en mening som förföljt oss sedan preklins första dagar. Också det en mening vi har termin sju att tacka för. Termin sju, som i sin nuvarande form förrut inte fanns men som nu på ett magiskt sätt ska få plats utan att något annat kan plocks bort. För inget annat kan plockas bort. Projektarbete i all ära, men det vore lite sorgligt om en hel läkargeneration lär sig beräkna statistisk power och skriva abstracts, men inte kan ett skvatt om örat. Och därför får vi läsa hemma. Svärandes över termin sju.


"Det kommer komma information om det så småningom". Svaret på de flesta frågor som ställdes under ett i raden av informationsmöten som gav ganska mycket frågor men inte så mycket information. Vilket ledde till att vi satt av även nästa informationsmöte, i hopp om att informationen skulle ges då. Eller så var det för att de bjöd på smörgås. Jag minns inte riktigt. Men minns att jag varken blev mätt eller särskilt informerad. Och att det åter svors över termin sju.


"Påminnelse: Ex-jobb HT12". Bara rubriken jagade upp redan uppjagade studenter. Som redan nu spenderade eftermiddagar med att inte plugga hud, utan skriva mail till de där föreläsarna som kanske bett oss kontakta dem, någon gång i forntidens termin två. Eller så råkade det bli till de som inte gjort det. Som redan nu skolkade föreläsningar för att jaga efter svårfångade handledare, eller deras än mer svårfångade chefer, för signaturer på papper. Som förvandlade veckan om åldrandet, till veckan som gav åldrande. Och några svordomar till, över den här terminen.


"Tack för ditt projektförslag. Vi bedömer och återkommer". Så var det inne. Och åldrandet var över, kursen, inte processen. För inget slutade krångla eller vålla oro, och projektförslag efter projektförslag föll igenom. För att projektledaren i Namibia plötsligt inte hade patienter, eller för att handledaren i Sverige plötsligt inte hade engagemang eller för att någon annan omgivningsfaktor förändrades. "Tur det skulle vara inne så tidigt" sa någon. Eller otur, ville jag kontra. För nu har saker månader på sig att falla sönder, istället för veckor. Månader att ge oss sömnlösa nätter och rynkor i förtid på. Månader att svära över den, termin sju.


Så det är vad jag gör nu, medan jag försöker bestämma om jag ska riva upp mitt planerade projekt som är bra på många sätt men inte känns bra i magen. Jag som under nästan hela tiden sett andra stressa men tagit allt med ro. Inte svurit särskilt mycket. Men finner nu mig själv ligga vaken nätter och försöka fatta beslut runt saker jag inte vet. Och istället för att läsa om infektionssjukdomar grubbla mig rynkig och gråhårig. Jag svär över termin sju, och längtar till nästa vår. Till termin åtta, när den här terminen äntligen är borta ur våra liv. När termin sju är över. Men fram tills dess befarar jag att det här blir en återkommande följetong. Termin sju, to be continued...

7 kommentarer:

  1. Så sant så sant! 5-10 veckors projekt skulle räcka gott och väl. Håller tummarna att det fixar sig snart för dig på det bästa sättet!

    SvaraRadera
  2. Jag är ju lite biased när det kommer till just forskning och dylika projekt, men jag förstår frustrationen och stressen. Själv är jag så sjukt less på att vara kandis och vill börja jobba på riktigt. Djupandas. Ett studieår till, bara ett studieår till. Sen ska jag under detta studieår även disputera, om allt går vägen. Det blir ett intressant år, om vi säger så. Lycka till med att hitta ett projektarbete som går bra och att det är intressant.

    SvaraRadera
  3. Spot on, som vanligt! T7 kommer att gå till mitt livs historia som ångestterminen, och som den mörka tunnel i livet där en kirurg i andra änden förhoppningsvis lyckas sprida lite ljus. Tills dess får vi roa oss själva för bästa förmåga med pubmed som vår bästa vän. Om projektförslaget nu går igenom... risken finns att det här arbetet knäcker mig innan det ens har börjat.

    SvaraRadera
  4. Doktoran...Fredrik (jag vänjer mig, snart...)- antar att man får lära sig leva med otåligheten. Jag känner likadant, ofta. Och är ännu bara halvvägs... Och forskning kan säkert vara toppen på massor av sätt, mer kritisk mot formen vi introduceras till den på. Eller kanske mest bara frustrerad för att det skapat så mycket stress för egen del.

    Och Daniel- vi får hjälpas åt att lysa upp den där tunneln! Pannkakstorsdagsluncher på rackarbacken- är du på?

    SvaraRadera
  5. När min kurs sökte examensarbete uppfattade jag det som enkelt (eller åtminstone ganska enkelt) att få tag på projekt. Tyvärr verkar det som om antalet tillgängliga, lämpliga projekt och intresserade handledare minskar för varje termin. Synd! Och jag håller med - det kan knappast vara en väl spenderad termin på läkarutbildningen. Något slags vetenskapligt projekt behövs förstås, men en hel termin är för långt, när t.ex. ÖNH-kursen och ögonkursen knappt får två veckor vardera.

    SvaraRadera
  6. Att få tag på projekt är ganska enkelt. Något projekt. Att få tag på ett projekt som uppfyller alla de rätt högt ställda krav, förväntningar och förhoppningar man (läs jag) ställt upp för hösten, det är svårare. Som alltid kan man välja svårighetsgrad i livet... :-)

    Och enig, när man måste prioritera är jag osäker på om den här prioriteringen är helt rätt.

    SvaraRadera