Om att överleva kirurgen

Jag har kommit på hur man överlever kirurgterminen. Man undviker så gott det bara går all kirurgi. 

Sprungit med doktor L i två dagar. Sprungit, för doktor L hinner aldrig gå. Ofta pratar han i telefon när han går. Extra mycket går vi eftersom han glömmer sin rock överallt. Som vi sen springer för att hämta. Och får ännu mer bråttom. Doktor L har hela tiden bråttom, men hinner ändå. Hinner prata med de patienter som behöver det. Och några som egentligen inte behöver det också. Hinner prata med mig. Till och med lära känna mig lite. Medan vi springer. Och jag slipper hänga dropp och sätta nålar. Men får föreslå vilka prover som ska tas och fundera på vad en epigastriesmärta som inte vill gå över kan bero på. Och kommer på saker doktor L inte tänkt på. Ger förslag han lyssnar på. Bidrar. Och syrrorna frågar mig om saker. För att jag faktiskt har lite koll. Och mina fumliga händer är det ingen som ser. Eller bryr sig om. 

Och jag tänker att jag nog faktiskt kan börja gilla kirurgen. Så länge jag undviker kirurgi...