Om smällen, baksmällan och verkligheten långt borta

De har varit fina i år. Resorna. Fantastiska, det är de alltid, men också vilsamma. Inuti. Själslig semester. Jag funderar på varför



På ena sidan finns förväntningarna. De kan vara farliga, förväntningarna, eftersom de riskerar förvandla något bra till mediokert, bara för att det inte var fantastiskt. Som i de där filmerna, som alla pratat om i evigheter. Lovprisat, höjt till skyarna, påstått att de förändrat deras livssyn, eller i alla fall gjort deras helg. Som man ser, full av övervällande förväntan. Som väldigt sällan förändrar livet. Som väldigt ofta blir en besvikelse. Ofta vågar man därför inte helt släppa fram dem, förväntningarna. Eller gör det, men förbereder sig ändå undermedvetet för smällen. Ofta gör jag inte så. För jag tror det är värre än att ibland ta besvikelsen. Är farligare än förväntningarna. Ofta gör jag inte så, men har insett att jag gjort det inför resorna, efter att de slutade vara vardag. Och det äter av glädjen inför, och glädjen under.


Och i andra sidan spektrat finns baksmällan. Den som kommer när allt varit fantastiskt. När allt som varit så där bra som man hoppats, kanske till och med lite bättre. Då är det baksmällan jag innan jag hunnit lämna, börjat förbereda mig på. Baksmällan, som jagar upp tvivlet och stressen från djupt därinne. Som väcker irrande tankar. Det som äter av glädjen, under och efter.


Så mellan väntan på smällen och förberedelsen för baksmällan ska man försöka vara, få plats med den efterlängtade verkligheten, de saknade vännerna, för det som all tid borde läggas på. På här och nu. Förra året var varje resa så. Stunder av lycka inlindade i väntan på smällen och förberedelse för baksmällan. Det var fantastiskt, men inte vilsamt. Inte vilsamt, eftersom jag inte visste om det skulle vara kvar, när jag inte var där och underhöll den. min verklighet långt borta. Kanske fanns den bara nu, när den varit vardag nyss. Nu, men inte sen. Kanske var det så här fantastiskt för sista gången. Inte vilsamt, eftersom jag kände att jag valt bort den, för nu, för alltid. Valt bort det som är en del av mig. För alltid valt bort min verklighet långt borta.


Men den var kvar även i år, när den inte längre var vardag nyss. I New York, och än tyligare i veckan i London. Vännerna var där, som alltid. Middagarna många och långa och det där djupa stinget i hjärtat av att verkligen tycka om någon, det dök upp gång på gång. Som det brukar. Som jag hoppats. Nätterna ljumma och långa och på det förväntade sättet överraskande. Dagarna på jobbet fyllda av jobb, men även av kramar, kaffepauser och återseenden. Och jag lyckades skjuta bort frågorna till förmån för svaret. Att jag har det fantastiskt bra, tack. Dagens första, uppvaknande till gatuliv och dagens sista, "Be safe, my love" från taxichaffören, på den vackra dialekten som öppnar alla dopaminkranarna. Till och med solen var där, välkommen men inte nödvändig. Allt var kvar, precis lika starkt som alltid. inte alls på väg bort.


Och jag har landat hemma i ett varmt efterbrus. Och jag är evinnerligt glad att jag den här gången lyckats göra det mesta av glädjen. Före, under, efter. Glad att jag lyckats stanna kvar i värmen efteråt. Glad att jag lyckats leva i nuet, just där och då. Glad att jag vågat sluta förbereda mig på smällen. Eller baksmällan. Att jag vågar tro att den finns där- då, nu, sen. Bortvald som vardag, för nu, inte för alltid. Att jag vågar tro att den förblir verklig, min verklighet långt borta.

Om det lilla fina i det stora grymma

Det var inte riktigt greppbart det som hände. Folk såg på BBC på datorerna, flockades runt. "Have you heard", "Did you see". Fredagsdrinkarna kom av sig och allt stannade upp. Här är Norge långt borta, och jag fick många händer över axeln, många "Are you all right". Fast jag satt på ett kontor i London, alldeles frisk. Fast alla jag känner var lika välmående. Fast jag inte ens är norsk. Fast det inte fanns någon alls anledning att komma med värmande blickar och beröring till just mig, så var det där den samlades. Medkänslan. Omsorgen. I en stund när alla ville finnas där för de som behövde det. I ögonblicket när de hemska bilderna väckte ett skriande behov av att kunna hjälpa. Utan att sätt att hjälpa fanns. Just då var jag, i min knappt synbara svenskhet, så nära man kunde komma. Blev det greppbara i det ogreppbara.




Och trots att det inte fanns någon anledning alls att lägga armen om just mig, trots att jag nog inte behövde det mer än någon annan, så tog jag emot den. För "I'm perfectly all right" fastande i halsen. Jag satt på ett kontor i London och alla jag känner var fulkomligt säkra och friska. Men jag tror ingen av oss var "perfectly all right" i fredags, i den värld som visade sin grymmaste sida. I den värld som oskyldiga unga människor inte längre var en del av. Och jag önskar jag kunde skicka vidare den omtanke jag fick ta emot till de som var mitt i det hemska. Önskar som alla runtom mig att jag kunde göra något som hjälpte. Skicka något mer än bara tankar.



Istället skickade jag varma händer vidare till dem jag nådde, och försökte se det ljusa, det trots allt fina, i att medkänslan fanns överallt, trots att den var långt borta från de som verkligen behövde den.

Lite mera famnad

Som att resa in i en öppen famn. Det är vad det är att resa till London.

New York har jag en kärleksaffär med som jag inte kan förklara. Jag älskar staden för staden, en kärlek som inte kan extraheras eller helt förklaras. London älskar jag av en anledning jag helt förstår. Eller av anledningar, för de är många, anledningarna. De öppna famnarna. De dukade borden och upphällda vinglasen. Du djupa samtalen och de många många skratten. De är många och intensiva och långa. De bor där allihop, finns där alltid, och är för mig en del av den, staden. Inramade i ruffig skönhet, i vänlig artigheten, i livet, stojet, stöket, som jag kommit att älska, alltihop. Som inramning. Men det jag verkligen längtar till är samtalen. Det jag verkligen saknar är famnarna. De som ger livet mer stadga när det skakar. Och som när livet som nu, är rätt bra, ändå gör det lite bättre.

Så nu reser jag till dem, och kommer hem lite varmare, lite gladare. Lite mer famnad.

Om skator, tummar och incheckningar

Promenerade med S härom morgonen. Vanliga rundan, på Långholmen, och vi sneddade över husvagnscampingen, också som vanligt. På ett nyuppsatt provosoriskt staket satt en skylt med texten "Glöm inte att checka in". Undrar vad man får då, var min första spontana tanke. Checkar man in på McDonals får man en dubbelshake. Checkar man in på Statoil får man en kanelbulle. Men på Långholmens husbilscamping? Vad får man här? Och varför vill de absolut uppmuntra folk att göra det. En burgare köper man ju lite på infall, men funkar verkligen Facebook som marknadskanal för campingplatser? Hjärnan spann igång och hade frågan på tungan när alla de år jag faktiskt levt innan 2010 kom ikapp mig. Alla de år då "checka in" inte var något man gjorde med telefonen. Insåg att de på skylten på det provosoriska staketet på Långholmens husbilscamping inte menade att jag skulle leta fram i-phonen och göra en facebook check-in, utan att de menade att jag, om jag var där med husbil, skulle gå till den lilla husvagnen med skylt "reception" och checka in. I verkliga livet med mina verkliga ben, och prata med en verklig människa. Jag skulle checka in inte för att hålla världen uppdaterad runt var jag befann mig, utan för att jag ville hyra en plats. Insåg att facebook har ockuperat språket. Att "checka in" inte längre associeras med något man gör på hotell, utan något man gör med telefonen, precis överallt. Vet inte än om jag ogillar det eller inte.

Så det var den reflektionen som lämnade min tunga, inte frågan. Och S fyllde i med att hon brukade vilja like:a saker. Ni vet, Facebooks tumme upp. Inte saker folk skrev på Facebook utan saker hon läste i tidningen, eller i en bok. Som om romaner var en enda lång harang av statusuppdateringar. Sådär så att hon nästan letade efter "Tumme upp"-knappen i bokens marginal. Och jag inser att jag gör samma sak. I det jag läser. Ibland när folk pratar. Jag vill liksom inte säga något särskilt om det. Bara markera. Att jag gillar. Men gillar jag att jag letar efter en tumme i vardagen för att visa just det? Nja…

Det flög in en skata genom mitt fönster häromdagen. Eller, promenerade snarare. Det stod vidöppet, skatan landade på fönsterblecket och klev helt sonika ned på köksbordet och började spatsera runt. Skator är ganska stora, insåg jag när den var så nära. Eller, så nära var den inte eftersom jag tog min tillflykt till sovrummet omedelbart. Jag är inte särkilt mycket av en djurmänniska. Och någon skatmänniska är jag definitivt inte. Skatan flaxade ett varv i mitt kök, uppenbarligen uttråkad, men på inget sätt på väg ut. Vad gör jag i den här situationen? Uppdaterar min facebookstatus. Det är min första instinktiva reaktion. Någon måste väl veta hur man gör när man fått in en skata i köket? Det känns väldigt naturligt. Samtidigt är det väldigt konstigt. och jag vet inte säkert om jag gillar det.

Jag vet inte säkert om jag gillar det. Om jag trycker på "tumme upp"-knappen för det här. Men nu är det så det är. Som med så mycket annat så ändras världen, och man kan välja att streta emot, eller så kan man låta det vara. Bestämma sig för att gilla läget. För det spelar kanske inte så stor roll att ord får nya betydelser eller att jag letar efter tummar när någon sagt något bra.  Så länge jag fortfarande minns vad ordet mer kan betyda och fortfarande har alternativa sätt att visa uppskattning på. Och det har jag. Så länge det är så ska jag kanske inte fundera så mycket på om jag gillar det eller inte. Ska kanske bara gilla läget.

Och skatan? Ingen av mina vänner hade haft en skata i lägenheten. Men jag fick en massa kreativa tips på hur jag skulle jaga ut den. Eller tämja den. Eller tillaga den. Men jag hann inte använda några av dem. För medan jag fördjupade mig i alla idéer promenerade skatan ut igen.

Om nu, om snart, om sen

Dagarna rusar fram, samtidigt inte. För varje dag är fylld, och oftast inte tråkig, fortfarande inte tråkig. Jag jobbar mycket, men när jag går hem går jag hem. Och sover gott om nätterna. Och på helgen åker jag till smultron och blåbär som jag faktiskt har ro att plocka ett i taget, för att sen äta med gräddmjölk och socker på trappan i morgonsol. Och är jag trött på morgonen är det för att jag ägnat natten åt att se för många avsnitt av Glee tillsammans med de bästa, inte för att jag legat och vridit mig runt någon i sömnen olösbar jobbfråga. Och klockan är ställd i ottan, men bara i undantagsfall för en alldeles för tidig telefonkonferens, och mycket oftare för att hinna med ett dopp på Reimers med fina S innan cykeln till kontoret. Inte ens kostymen har jag hunnit tröttna på- kanske för att den inte åkt på så många gånger, eftersom ingen kan avgöra var gränsen mellan en jobbklänning och sommarklänning går, och för att de som skulle bry sig om att försöka ändå inte är där. Jag jobbar och det är bra. Det är fascinerande och förvånande, men bara lite lite skrämmande. 

Och snart, om två veckor är det över och det underbara sommarlovet går in på andra akten. Med långa lediga lata dagar som sträcker sig ända fram till uppropet, uppropet som fortfarande är evighetslångt borta. Uppropet som inte ens där i horisonten är otrevligt utan istället ganska spännande. För det är tid på sjukhusgolv, inte i aula, som väntar i horisonten. Men till dess, långa lata dagar på badbrygga, i löparspår, i kantarellskog, i kajak eller någon annanstans. Tid jag inte behöver planera. Tid att låta tid bli vad det blir. Tid att slösa tid. Tid att bara vara. Den bästa.

Så jag njuter. Av att nu är bra, och av att snart är bra och av att det sen som kommer efter snart faktiskt också är bra. Och av att jag lyckas ganska bra med att låta det vara bara just så.  

Om det som imponerar

Vi springer tillsammans, L och jag. Gör annat också, men allra mest springer vi. 


Vinter. Vi står i omklädningsrummet och packar på oss lagar efter lager. Noterar ett blåmärke på Ls hand precis innan handskarna åker på, på ett konstigt ställe, och frågar vad hon gjort. ”Måste fått det inatt”, svarar L. ”Av tången”. Av tången. L förlöste ett barn inatt, med tång. L kan förlösa barn. Med tång och utan. Och operera livmodrar och äggstockar. Och en väldig massa andra livsviktiga och handfasta saker. Och jag är djupt och innerligt imponerad. Försöker föreställa mig henne med tången, utan att riktigt lyckas. Jag ser på L, speglar mig i hennes färgglatt utstyrda löparkropp och långa bruna hår. Vi är lika. Utöver att hon kan förlösa barn med tång.  Hon är cool. Jag är djupt imponerad och säger det till henne. ”Äsch”, säger L. Och så springer vi.

Igår kväll. Sitter på L’s hallgolv, och tar på mig strumpor, samtidigt som jag pratar i handsfree. Försöker ta en löppaus, efter en tidig start, med första mötet över telefon med Nya Zeeland långt innan normala människor ens vaknat. Har nu därför en telefonkonferens med en del av teamet i Boston från L’s hallgolv. Försöker minnas analyserna jag förväntas ge feedback på samtidigt som jag krånglar på mig sporttoppen. Pratar nog högt, för L hör mig trots att hon grejar i köket. Märker jag när jag en kvart senare både pratat klart och fått på mig shorts och skor och L kommer ut i hallen. ”Jag förstod inte ett dugg av vad du pratade om, men det lät väldigt svårt”. ”Du är så cool. Jag är grymt imponerad”.

L, som kan förlösa barn, var imponerad av mitt orerande på hennes hallgolv. Jag, som mest pratar. Tänker lite, styr och ställer en del. Svårt, nja, kanske, men verkligen inget att imponeras över. Inget mot att operera äggstockar. Eller förlösa barn. Försöker se det med L’s ögon, känna mig lite cool. Det går inte alls. ”Äsch”, säger jag. Och menar det. Och så springer vi.

Det som verkar obegripligt och svårt, det imponerar. Och svårt, det är allt vi inte kan. Och jag inser då att jag faktiskt om bara några år kommer kanske inte kunna, men ha ett hum om hur man gör. När man opererar. När man förlöser barn. Att det inte längre kommer vara fullt så obegripligt. Och passar på att redan nu vara lite imponerad över mig själv nu. Eftersom jag säkert inte kommer vara det lika mycket då, när jag vet hur. Men tror nog alltid att det kommer kännas lite mer imponerande än att leda telefonkonferenser…

Om att låta något bra vara just det

Dag ett. Eller dag tusen någonting. Beroende på hur man räknar. Gamla jobbet. Samma tröga svängdörrar in till samma bardisk där likadana snittblommor tronar som alltid. Samma russinfyllda surdegsbröd på frukosten, som äts med solen på terrassen i precis samma vinkel som vanligt. Sätter mig ner med E, som är på mitt team under sommaren, och börjar gå igenom vad vi behöver göra, nu, snart, sen, och det känns som om jag gjort det här alltid. Dag tusen någonting känns det som.

Samtidigt dag ett. För allt är samma men ändå annorlunda. Det är annorlunda. Nya ansikten runt frukostbordet, de som var nya är nu de gamla. För här går tiden fort. Annorlunda, för att bakgrundsbruset, det där av stress, av lätt ångest, av allt man inte gjort men borde, det finns inte där. Och framförallt annorlunda för att det som drev mig därifrån mest, tristessen, inte letat sig fram.

Det är en insikt som kastar omkull mig en aning. Den är fascinerande och förvirrande och lite skrämmande. Det som var den ultimata tristessen då, är nu nästan lite intressant. Känns nästan riktigt bra. En insikt jag kunde trycka in i en låda och hålla där, just därför, för det skrämmande i den. Men har lovat mig själv att inte göra så. Att aldrig mer göra så.

Så arbetar hårt på att låta den vara. Med den begränsade energi som finns kvar efter lång arbetsdag. Låta den vara och försöka se det som något bra. Inte analysera sönder den. Trots att den kan analyseras sönder. Kanske gör jag det snart, kanske här, men inte nu. Kanske försvinner den, när det gamla inte längre är lika, för den här gången, nytt. Så nu låter jag den vara och försöker välkomna den. Eftersom det gör de närmsta fyra veckorna så mycket bättre än om tristesssen hade återvänt. Eftersom det faktiskt bara öppnar dörrar, inte stänger. Försöker stanna vid den. Känslan av att det känns ganska bra. För att något känns ganska bra, det måste ju ändå vara en ganska bra känsla. .