torsdag 8 oktober 2015

Om IST, och horisonten

Ännu ett gammalt inlägg, lagom till att terminen efter ska börja IST-stressa...

Så kom den. Dagen vi fruktat. Som legat som ett mörkt moln långt framme på horisonten. Så var den dagen idag.

IST. Sannolikt den mest skräckinjagande bokstavskombination jag känner till, utkonkurrerat bara av ALS och några till. Integrerad sluttentamen. Med formellt syfte att få oss att integrera utbildningen alla kunskaper. Med informellt syfte att skrämma skiten ur oss. Det senare med betydligt större framgång än det förra.

Så kom den, dagen. Molnet i horisonten var plötsligt verkligt. Var en onsdag då man var tänkt att gå upp, äta frukost, borsta tänderna och få andra vardagliga funktioner att fungera. Fast det var IST. För ganska många gick det sådär, och i den skakiga tolvpersonersgrupp jag tillhörde hade hälften stoppat betablockare i väskan. Men de skakade ändå. Vi skakade och svettades i våra för stora ljusblå papperskläder. Och klockan kröp sakta närmare ögonblicket då visselpipan skulle ljuda. Ögonblicket molnet skulle öppna sig. Ögonblicket för IST.

Så placerades vi utanför våra dörrar. Och visselpipan ljöd. Och vi integrerade bäst vi kunde. Men svettades mest. Och sen ljöd visselpipan och vi rusade ut, laddade om, och rusade in i nytt rum på visselpipsignal. Och så, efter en upplevelse jag inte önskar min värsta fiende var det trots allt över.

IST. Över. Åskmolnet låg bakom, inte framför. I våra skrynkliga svettiga papperskläder drack vi kaffe i det lilla kvava rummet där vi hölls i karantän. Drack kaffe och tog sakta in den nya verkligheten. Med en fri horisont. Utan åskmoln mellan oss och examen. Tog sakta in den nya verkligheten. Att det ligger väldigt lite ansträngning mellan läkarkandidaten Jessica idag och läkaren Jessica. För egen del, en lång USA-semester och en kort akutkurs. Tog in att livet just nu, livet efter IST, är sjutton så bra!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar