onsdag 19 augusti 2015

Om viljan att vara klar

Här kommer ett inlägg från i våras som aldrig blev publicerat då. Men för i alla fall er som pluggar kan det kanske vara av intresse att få lite uppdateringar även från sista terminen. Så tänk er att vi är i januari, 2015, så blir det rätt...


I fredags gick de ut. A, V, C, M, B och alla andra. Alla som delat långa föreläsningar och tentaångest. Skrattat, gråtit, stressat, slöat. Med mig. Alla som varit livet, stora delar av det, och den här bloggen, än större. I fredags fick de diplom i stadshuset. Och jag ville vara med. Diplomet kunde egentligen kvitta, men kramarna efteråt, de vill jag ha. Extasen av att det är över, lyckan av att vara färdig. Den ska delas. Och jag vill dela den med dem.

Hejdar mig precis innan det går iväg. Smset till A. Det där jag frågar var uppropet är. Vad CMB ligger. Säger att jag kanske blir lite sen. Det jag alltid skickar. Hejdar mig, eftersom A inte längre vet. Eller i alla fall inte är där. Hejdar mig, men skickar sen ett annat sms, där jag beklagar mig. Och A svarar med uppmuntrande ord. Och talar om var jag ska vara. Från sitt underläkarintro. För det är vad hon är nu. Inte kandis, utan underläkare.

Dyker upp och hittar D, från klassen. Den gamla. Vi beklagar oss lite, som två pensionärer. Det var bättre förr. Det var det säkert inte, för just den här kursen ansågs förra terminen vara KIs sämsta. Det spelar ingen roll. Jag vill läsa den med klassen. Ironisera, skicka sms över salen, dricka kaffe och diskutera det som trots allt var vettigt på rasten. Eller diskutera något helt annat, mer sannolikt. Kursansvarig drar igång. Han är faktiskt lite rolig, men han lämnar snart över ordet till någon annan, som pratar för mycket och för monotont. Får sms från V mitt i misären, och efter några sms-växlingar känns det nästan som om hon var där. Som om det var som vanligt. Sen kliver den grå upp, börjar prata på ett språk jag tror är danska men inte ens med stor ansträngning lyckas begripa. Så slutar anstränga mig. Lägger upp ett inlägg i gamla klassens facebookgrupp, lite för att jag är uttråkad, lite för att jag vill ha dem med mig.

Någon ställer en förvirrad fråga runt det förvirrade schemat. "Jag förstår att vi ska vara i Solna första dagen men...". Där avbryts han, eftersom vi ska vara i Huddinge. "Det står på s 27 i schemakompendiet", allt finns där. Bland de oklart strukturerade 38 sidorna. Här finns också en beskrivning av de typ 8 olika konstellationer vi är uppdelade i, alla relativt svåra att läsa sig till, än mindre begripa när de ska användas. Och en smått kaotisk frågestund uppstår, som blir än mer kaotisk när han som var lite rolig börjar blanda in månar och stjärnor. Och jag slutar aldrig hänföras över KIs oslagbara förmåga att göra obegripliga scheman, en delkompetens i förmågan att göra något väldigt enkelt oerhört komplext. Någon frågar om studiebesöket i Enköping, får vi ersättning för resa. "KI ersätter såklart taxi" säger han som faktiskt är riktigt rolig, och vi hinner inte ens börja skratta innan kurssekreteraren i lätt panik utropar "Absolut inte. Tågbiljett, bara". Hon behövde inte oroa sig. Vi går termin 11. Vi tror inte att KI ersätter något. Definitivt inte taxi. Sen fortsätter vi gå igenom projektarbetet. Där 18 personer ska förbereda en tio minuters presentation. Och grupparbetets idioti når sitt klimax. Som att alla hämningar släpper sista kursen. Och det är inte ens 18 av MINA klasskompisar...

Så ogillar kanske mest båda delarna- att inte få gå ut med dem, och att behöva gå utan dem. Och trots att det är oerhört självförvållat- orsaken är nu 10 månader och utan tvekan livets bästa- så ogillar jag det intensivt. Så gör det den låga motivationen lägre. Tålamodet sämre.  De fem och en halv månader som är kvar kommer onekligen kännas långa. Längre.


Saknar er, fina kursare. Njut av friheten. Om ett halvår kommer jag.

3 kommentarer:

  1. Nathalie Larsson1 september 2015 16:14

    Du är så otroligt otroligt fantastisk! Jag ska bli läkare och jag ska bli precis som du.

    SvaraRadera
  2. Det här var verkligen den bästa läkarstudentbloggen. Hoppas du fortsätter skriva i framtiden!

    SvaraRadera
  3. Åh, men tacka båda två! Vad himla glad jag blir! Och önskan, ambitionen, är att fortsätta skriva. För det finns att skriva om. Och så finns tyvärr numera det omtalade vardagspusslet också. Men förhoppningsvis ska det rymmas några rader då och då även i det!

    SvaraRadera