Dan för dan...

Jag kunde precis urskilja dem i halvmörkret. Den turkosa kjolen hängde på en galge, och den vita pike-tröjan låg ihopvikt på stolen, brevid de vita strumporna med spetskanten. Till och med snoddarna till tofsarna, som håret precis blivit långt nog för att räcka till, låg prydligt framplockade. Minns att jag låg och tittade på dem länge länge. Och hur det pirrade i magen. Och fortsatte pirra när jag klev på den stora gula bussen. Jag kände mig stor. Det kändes viktigt.

Kläderna ligger på stolen nu med, håret är långt nog för tofsar, men skippar nog dem. Bussen är inte gul utan blå, och känner mig inte alls stor. Men känslan i magen är densamma. Och det känns viktigt.

Imorgon börjar skolan.