Inlägg
Först året på KI var svaret så lätt, när samma fråga dök upp. Jag var mitt i nyförälskelsen, varje dag var ett nytt äventyr, ett nytt och fantastiskt äventyr. Jag älskade allt, utan urskillning. Trots att det vi läste då var tråkigare än något vi läst senare. Såg glädje i det nya jag hade och i allt det gamla jag fick vara utan. Genom en rosafärgad ruta sågs livet, beslutet, valet. Ärligt så, känslan var omtumlande stark, livet bländande ljust.
Läste någonstans att man kan vara nykär i tre månader, innan det går över. Min förälskelse var längre än så. Men som alla förälskelser gick den över. Allt var inte längre självklart rosenrött. Jag njöt fortfarande av massor, men började sakna annat. Svaret på frågan föregicks av en liten paus. Det var inte längre lika självklart. Det var stressande, oerhört stressande att inse. Och frågorna som jag vilat från i mer än ett år började återvända. Inte för att det kändes fel. Utan för att det inte med all säkerhet kändes för all framtid rätt.
Det har tagit tid att sluta fred med insikten. Jag är inte helt framme än. Men frågan stressar mig inte längre, den om huruvida det VERKLIGEN är rätt nu. Den som tycks vara så viktig. Trots att jag inte vet. Vet vad som VERKLIGEN är rätt. Eller snarare kanske för att jag vet, vet att jag nog inte fungerar så. Att livet, eller i alla fall mitt liv, inte handlar om att hitta hem och sen sitta nöjd där. Allt allt är en enda lång slingrig upptäcksfärd, i jakt efter det som känns rätt. Men inte det stora sanna rätta, utan rätt just nu.
Jag ser verkligen fram emot medicinåret. Jag längtar tillbaka till SÖS kulvertar, till vänliga läkare och mina fina pluggkompisar. Efter att få dyka in i sjukhusvärlden, lära mig massor om saker som är intressanta och på riktigt viktiga. Att få småspringa i sjukhuskorridorerna i scrubs och sneakers. Oavsett vad jag saknar i övrigt, så längtar jag till det. Oavsett vad som är VERKLIGT rätt, så är just det rätt just nu.
Jag har insett att det inte är en så viktig fråga, om det VERKLIGEN känns rätt. Men svarar numera på den utan paus. Svarar att jag absolut inte vet. Men att jag vet att just NU känns det bra, väldigt bra. Och jag försöker vara nöjd med det. För jag tror att det är det enda man verkligen kan veta. Och jag tror det är det som är verkligt viktigt.
Helt RÄTT :D
SvaraRaderaJag undrar om man någonsin känner så i livet, om man funderar riktigt hårt kan man förstöra det mesta genom att leta efter maskrosfrön i sin egna gräsmatta. Är det här förhållandet VERKLIGEN rätt? Är jobbet VERKLIGEN rätt? Det kan ju göra den bästa tokig. Där man trivs hör man nog hemma.
SvaraRaderaMen detta skrämde mig också ett tag, eftersom vi har lite liknande bakgrund du och jag har jag också fått samma fråga. Jag har dock alltid försökt tänka att "Nähä, om jag sen inte trivs får jag väl göra något annat. Jag kommer ha lärt mig mycket på vägen." Jag tror att det är lätt att rusa iväg ibland och leta efter perfekta gräsmattor på någon annan sida, perfekta jobbet, relationen osv. När det som kanske är mest nära sanningen är att man har många olika plättar av allt möjligt i livet som lite, balanserar upp varandra. Förresten är det av godo att tvivla, att tillåta sig själv att inte stirra sig blind på målet utan ibland ifrågasätta vad man håller på med. Det är ett sundhetstecken. :)
Är det inte underbart att man måste hitta sitt kall i livet vid 30. Att man inte får vara nyfiken eller byta riktning...att man ska ha hittat rätt. Vilket skämt! Lev och lär, heter det väll?
SvaraRadera