Kursen fortsätter på samma disträtt och lågmält kaotiska sätt som
den började. Dyker upp på klinik första morgonen, och plockas upp av en vänlig
barnmorska. Vänlig men helt ovetande om var jag ska vara. ”Vet du vem du ska gå
med” frågar hon mig, men det var en av de många saker som inte stod i schemat
så det vet jag inte. Tillslut dyker doktor E upp, hälsar och försvinner in på
sitt rum, för att minuter senare öppna dörren- ”Det står något om kandidat här
i mitt schema, så du ska nog vara med mig”. Vilket är bra tills kandidatkompis
V dyker upp, som visst är placerad på samma ställe. Som inte heller vet med vem
hon ska gå. Så vi tar en kaffe. Det löser sig nog.
Seminarium dagen efter. I rum C3 står det i schemat, i biblioteket
står det på ett annat ställe i det informativa kompendiet. Informativt så
tillvida att det innehåller väldigt mycket information. Ganska mycket är dock motstridig.
Efter att ha gått till C3 och konstaterat att det är en annan grupp där letar
vi oss fram till biblioteket. Där ingen annan grupp är. Inte heller någon
seminarielärare. Vilket det inte är tio minuter senare heller. Eller tjugo.
Ringer vår vänliga kurssekreterare, vars röst går upp lite lätt i falsett när
jag undrar om hon vet var doktor L kan vara. ”Skämtar du med mig?”. Sen går tjugo
minuter till medan hon genomsöker hela gynmottagningen efter ledig läkare.
Doktor L är fortfarande spårlöst borta. Och det finns inte ens kaffe. Men, det
löser sig nog. Det brukar det ju göra.
Duggan visar sig vara svårare än någon av de tidigare duggorna
utlagda i pingpong som vägledning. Svårare, och helt annorlunda, och de gamla
duggorna blev därmed mer missledning. ”Det var väl inte så svårt” säger doktor
S och doktor S i munnen på varandra till C och mig efteråt. ”Jo”, svarar vi,
och möts av genuint oroade blickar. ”Nej men, menar ni det. Vi som tyckte vi
hade skrivit bra frågor”. Och jag vill nästan säga att de visst var bra, för
att inte göra dem så bekymrade, men det var de inte så jag låter bli. De ser på
varandra, och mumlar något simultant som jag inte hör. Jag antar att saker
löser sig. Som de brukar ju göra.
Om jag tvingas utnämna någon kurs till läkarutbildningens mest
kaotiska så vinner gynkursen utan konkurrens. Mycket som borde vara ganska lätt
görs oerhört svårt. Vi får väldigt mycket information, men ingen vet ändå
nästan ingenting. Och de verkar ha planerat väldigt noga, och ändå verkar
ganska mycket väldigt oplanerat.
Men trots det tycker jag om den, gynkursen. Tycker om doktor S och
doktor S. Tycker om de många barnmorskorna som tycks tävla med varandra i
vänlighet. Tycker om mina kaotiska placeringar. Lär mig saker, mycket saker, utan
att veta om det är rätt saker enligt några lärandemål. Tiden går fort trots att
benen är trötta. Och ibland, mitt i allt, föds ett barn till överlyckliga
föräldrar. Och det är om det jag berättar för A när jag kommer hem på kvällen.
Inte om schematrassel och seminariestrul. Och de kommer inte få någon dålig
kursutvärdering. Trots kaoset.
Kursledningen räddas av en hyfsad dos vänlighet,
men kanske mest, ganska oförtjänt, av själva essensen av placeringen. Av de
korta glimtarna av nybivna föräldrars fullständiga lycka, av mörka minutergamla
ögon, av det nyblivna livets mirakel. Det är vad jag bär med mig, vad jag
minns. Det kan inget kaos i världen konkurrera mot.