Om orkanen, och någon som förändrat

Om 2 dagar är hemresan bokad. Inne på de sista dagarna i den fantastiska staden. Spelar domino med Betty på kvällen, kamomillte nu. Tar nya brickor ur Obamapåsen, ”The bag of hope”. Vissa kvällar. Andra kvällar, äter långa goda middagar på sorliga restauranger med vänner, nya och gamla. Diskuterar senaste valdebatten mycket längre än vad som är motiverat givet att alla ändå tycker lika. Sitter på brandtrappan i oktobervärmen och skriver. Eller läser. Eller lyssnar på gatans sorl. Hamnar på bokrelease bland förläggare och litteraturkunniga. Fast jag inte kan något om litteratur. Och på intervallträning med marathonkillarna i gryningen. Fast jag springer långsammast. Sticker ut och passar in på samma gång, som man gör i den här staden. I världens bästa stad. Och den är lika fantastiskt som alltid

Om 2 dagar är hemresan bokad, men så kom den, orkanen. Som ska peaka över New York just om två dagar. Som riskerar göra så att jag inte alls åker hem då. Som riskerar hålla mig kvar här, i världens bästa stad. Hade det varit förra året, hade jag älskat det. Jag hade hoppats och önskat att orkanen skulle komma, och stanna länge. Men nu är det inte så.

Nu är det inte så, trots att staden är lika fantastisk som alltid. Trots det är allt ändå annorlunda. Staden är fantastisk men det är Stokholm också. Det är livet i Stockholm också. Och jag lämnar därför med samma förväntan som jag kom. Lämnar utan melankoli och olust. Lämnar med en längtan tillbaka. Men en annan gång, inte nu.

Jag har inte kommit fram till kloka insikter runt livets mening. Inte landat i vad jag vill med livet. Inte blivit en mognare person, som klarar att förstå att New York är bäst just så här, i korta doser.  Ändå. Något har förändrats. Någon har förändrat.

Någon har förändrat. Och det är till livet där hemma som han nu är en del av som jag längtar. Och det är med honom jag vill återvända. Hit. Och till en massa ställen. Och det är med honom jag vill en väldig massa saker. Och det är det som gör allting annorlunda. Det är det som gör avskedet enkelt, avskedet för nu. Som gör att jag inte hoppas på orkanen. Som sätter allt i nya ljus. Som får mig att längta till dagarna som kommer. Vardagarna. Som får mig att tycka om det, Stockholmslivet. Utan att dagarna är fyllda med nya upptäckter, äventyr och fantastiska upplevelser. Just nu räcker det med att dagarna innehåller ett ”vi”. Ett helt nytt vi. Det är äventyr nog. Det är nog att upptäcka. Det är mer fantastiskt än staden. Just nu mer fantastiskt än det mesta. Därför behövs inga orkaner.

Om halvtidsrapport, distraktion och inspiration

H och jag skrev slutuppsats på Handels. H, en av mina bästa vänner, som det gick utmärkt att skriva uppsats med. Som det gick utmärkt att skriva uppsats med, men ännu mer utmärkt att göra annat än skriva uppsats med. Som att fika, och prata, och promenera lite, och laga mat, och prata igen, och se något relativt meningslöst på TV tillsammans med, och sen fika med igen. Följaktligen var det framförallt så vi spenderade våra dagar. Våra uppsatsskrivardagar. Vi skrev lite, ibland, men bara precis så mycket som krävdes för att hålla handledaren lite stressad men inte oroad nog att ingripa. Levde på gamla meriter. Under devisen att allt ordnar sig. Vår, i egna ögon, storslagna ide att avsluta uppsatsen i Hs föräldrars hus på Gran Canaria var däremot ingen handledaren jublade över. November i solen, vad kan gå fel, resonerade vi. November i solen, precis allt kan gå fel, tänkte handledaren. Men vi åkte. Till solen. Och, faktiskt, till diciplin. Skrev åtta timmar om dagen. Solade, badade, pratade, sprang, pratade mer, lagade mat, dansade, pratade. Men även skrev. Blev klara i tid. Och det blev bra.

Inne på nionde dagen nu. I staden. Staden som folk undrade om jag verkligen skulle åka till, sådär precis innan halvtidsrapporten ska in. Staden som har fler distraktion är någon annan. Åtta dagar jag spenderat strosandes, springandes, ätandes, drickandes, pratandes. Men även, faktiskt, skrivandes. På stimmiga cafeer där högtalaren spelar Coldplay på hög volym, kaffet är starkt och borden fyllda av människor som pratar om livet eller skriver eller diskuterar affärsplaner eller äter. Här skriver jag, bättre och effektivare och längre än någonsin hemma. Och dag nio är jag nästan färdig.

Kanske är slutsatsen att jag alltid borde resa. Till intensiva platser med mycket distraktion. Kanske är slutsatsen bara att inspiration är viktigt. Viktigare än att distraktioner saknas. För distraktioner saknas aldrig, vare sig i New York eller i ett knäpptyst KI-bibliotek. Just i ett knäpptyst bibliotek är min egen hjärna fantastisk på att hitta distraktioner. På ett stimmigt cafe är den däremot lagom distraherad av omgivningen för att låta bli. En slutsats är i alla fall helt klart att det går utmärkt att skriva uppsats i den här staden. Så ni vet, till nästa gång.

Livet, just nu

Den välkomnar med strålande blå himmel, staden, och jag byter jacka mot linne. Släpar väska genom välbekanta gator, till den lilla lägenheten med de sneda vinklarna och stora fönstrena. Bor hos damen med katterna. Fast första natten, bara med katterna, och jag börjar nästan gilla katter när den svartvita trebenta stryker mot mina ben när jag sent på kvällen sitter uppkrupen i fönstret och tar in staden som lever på gatan. Vaknar tidigt och inväntar nästan gryning innan jag släpper ut benen längs vattnet. Det är obeskrivligt vackert och jag får lust att omfamna varje människa jag möter och tala om vilken vacker stad de lever i. Det gör jag inte, men springer runt hela sydsidan på lätta ben, förbi broarna på östsidan, förbi skyskraporna i finansdistriktet, förbi damen med facklan i horisonten, och häpnas som varje gång över hur stor den är. Och storslagen. Staden. 

Möts efter löpturen av damen, Betty, som bjuder på grönt te med mynta. Ekologiskt, det enda hon dricker, och äter, förklarar hon samtidigt som hon vigt svingar sig ut på brandstegen för att plocka in rosor från klätterväxten på husfasaden till det lilla altaret hon har placerat på väggen. 68 år ung. Hon lever efter en japansk ljusfilosofi jag inte riktigt lyckas uttala namnet på, än mindre riktigt begripa, men den gör henne uppenbarligen lycklig och teet smakar bra och solen värmer fantastiskt skönt på brandtrappan där jag en stund senare äter min helt nybakta frukostbagel. Inköpt i bageriet i huset brevid av mannen med det sneda leendet som räknar fel och ger mig för mycket växel för andra morgonen i rad. Vilket jag påpekar och får ett leende till, ett tack och en chocolate chip cookie. Tredje morgonen hejar han bekant, frågar om jag vill ha samma som igår. Det vill jag inte, men är glad att han minns. Och slås som alltid av hur liten det är, staden.

Och det stressade och hetsiga märker jag som vanligt inget av. Inte heller det turistiga. Märker bara det varma och vänliga, märker energin och rörelsen. Blir barnsligt glad när dagens tredje person frågar mig om vägen. Trots att jag inte hittar till just den gatan. Men hittar till andra och vandrar runt mellan favoritplatser och hittar på vägen nya. Mår fantastiskt bra. I den stora lilla staden, som alltid på något sätt kommer vara hemma. Det kommer ingen annan slutkläm. Livet är bra. Just nu är det bra. Och jag njuter varje minut.

Om SAS och SAS

När jag söker på SAS i min inbox dominerar inte längre e-tickets och mail med eurobonussaldo. Och när jag tänker på SAS ser jag inte tidiga morgnar på Arlanda framför mig. De brukade vara många, e-biljetterna, och morgnarna. Då. 

Nu. När jag söker på SAS dyker långa diskussioner med handledare och buggar i programkod upp. När jag tänker på SAS handlar det om incidensberäkningar och åldersstandardiserade tabeller. SAS har övergått från att vara ett flygbolag till att vara ett statistikprogram. Och jag vet inte riktigt om jag gillar det. Varken statistikprogrammet, eller övergången. 

Statistikprogrammet som handledare G redan dag ett sålde in som totalt opedagogiskt och ganska omöjligt att begripa sig på. Han hade som med så mycket annat rätt. Felsöker länge i långa strimmor av kod. Letar efter komma som blivit semikolon. Eller semikolon som blivit komma. Utan att veta riktigt var det ska vara vilket. Känner mig varken produktiv eller särskilt intelligent. Söker envist tills jag uppgivet tvingas maila errorlog till G som med en ängels tålamod gör samma sökning, hittar det bortsprungna kommat och mailar tillbaka kod, som jag klipper in, för att några stycken senare få ett nytt errormeddelande. Upplyftande är det inte. Och jag längtar efter flygbolaget.

Fast så ibland går det, helt på egen hand. Inte ofta, men oftare. Jag hittar felet i libname, eller den lilla felkodningen på rad 264. helt utan hjälp. Och känner mig kanske inte smart, men i alla fall aningens självständig. 10 000 timmar tar det att bli expert på något, säger G. 10 000 timmar är jag inte villig att ge SAS, statistikprogrammet. Det finns så mycket annat jag hellre vill lägga 10 000 timmar på. Men några timmar till kan jag leva med. För jag gillar trots allt de coola diagrammen. Gillar att vi faktiskt kommer fram till häftiga saker, SAS och jag. 

På söndag åker jag till efterlängtade staden i väst. Med SAS. Flygbolaget. Och med SAS, statistikprogrammet. För uppsatsskrivande och infusion av allt det staden ger. De får samsas i inboxen. Och i livet. Inte antingen eller, utan både och. SAS och SAS. Resa och skola. Jag väljer att inte välja, som vanligt. Och som vanligt tror jag att det går.  

Kors i taket

Har ett rum. Ett eget. Eller ok, jag delar det med en en professor. Och ok, lånar det egentligen av min handledare som delar det med professorn. Men ändå på något sätt mitt. Och jag har en riktig kopp att hämta automatkaffet i. Har ett skrivbord, och en stol, och ett passerkort. Vet när eftermiddagsfikat serveras. Och är på plats för att äta av det. Och sitter stilla framför datorn många minuter i sträck. Och det blir rätt lite oftare än fel, och kommer på mig själv med att vänta förväntansfullt på att datorn ska tänka klart, på att graferna ska dyka upp på skärmen. Ganska ofta svära för att jag istället får en errorkod. Men ändå allt oftare studsa lite på stolen när en snygg trendlinje uppenbarar sig. Läsa artiklar för att jag vill förstå, inte för att någon sagt att jag måste. Ha riktigt roligt. Och göra nytta.

 

Det har pågått i en dag. Den här effektiviteten. Jag är ingen forskare än. Vi ska inte ropa hej. Eller så ska vi göra det, fort. För imorgon vet man inte...

Om att hoppa på tåget

Fick en fråga i tidigare inlägg, om förälskelse. Inte den jag är i nu, utan den jag var i för tre år sen. Den till KI. Den till läkaryrket.

 

"Jag har följt din blogg en tid och varit i kontakt med dig p.g.a. att mkt av det du skriver återspeglar i mitt liv. Men jag får känslan av att det nu inte är som det var under T1 den där pirrande nyförälskande känslan. Rätta mig om jag har fel.

Nu när du kommit rätt så långt i utbildningen och blickar bakåt, Var det som det tänkt dig? Är det lika kul fortfarande? Ångrar du att du "hoppade på tåget"? Helt enkelt är det värt de uppoffringar du gjort? Vill nämligen själv "hoppa på tåget""

I mina tidiga inlägg var jag lyrisk. Det är jag inte så ofta längre. Det händer, men inte dagligen. I mina tidiga inlägg var allt fantastiskt, undantagslöst. Så är det inte längre. Livet är en gråskala, mellan svart och vitt. Läkarlinjen eller inte.

Har läst någonstans att en nyförälskelse bara kan vara i 3 månader. Jag tror min varade längre. Men inte för alltid.

Om jag är övertygad om att jag kommer vara klinisk läkare resten av mitt liv? Inte alls. Om jag absolut hade behövt ha en läkarutbildning för att kunna hitta ett meningsfullt jobb? Säkert inte. Om jag en sekund ångrat att jag börjat på KI. Ångrat att jag är kvar? Ångrat de uppoffringar jag gjort, och dagligen gör? Nej. Svaret är nej, inte en sekund har jag ångrat det.

KI har gett mig så mycket inget annat kunnat ge. Ovärderliga kunskaper och insikter. Möten med en annan värld. Med människor och åsikter. Även gett mig tid med mig själv, välbehövlig tid. Den jag är idag hade jag inte varit utan KI. Och jag är idag den jag vill vara. Och kanske viktigast av allt; Jag inte kunnat inte börja på KI. I livet innan tänkte jag på det dagligen. Tänkte, drömde, grubblade. Hade jag inte tagit det här steget hade jag gjort det fortfarande. Sannolikt resten av livet. Tänkt, "om jag börjat då hade jag gått termin 7 nu...". Längtan, ovissheten och den, kanske inbillade, tron på att KI löser alla problem hade helt oavsett verklighetsförankring stått mellan mig och det där andra som kanske också blivit bra. Om det finns.

Jag tror stenhårt på att man ångrar det man inte gör mer än det man gör. Livet är ingen enkelriktad gata, vill man finns alltid vägar tillbaka. Man kan alltid hoppa av tåget igen. Men att gå runt i ovisshet, det fungerar i alla fall inte för mig. Det är mer plågsamt än det är läskigt att hoppa.

Jag kan inte råda någon annan. Man måste väga alla faktorer själv. För det är enormt många uppoffringar under väldigt lång tid om man ska slutföra en läkarutbildning. Som självklart känns så mycket tydligare nu, när jag till skillnad från sist jag pluggade, till skillnad från många kursare, har upplevt något annat och har ett alternativ. Men för mig är de ändå små relativt vad de gett och ger. Trots att jag inte längre är lyrisk varje dag. Trots att nyförälskelsen lagt sig.

Vad framtiden blir får framtiden utvisa. Jag tror inte på att det finns ett rätt. Men idag är jag glad att vara där jag nu är. Glad att vara den jag nu är. Glad att jag hoppade på tåget.