Om inget för ingen med ingen

Kanske är det ett bra tecken, att jag varje gång jag landar på landet blir helt tom på saker att skriva. Kanske är det ett tecken på att jag kopplar av och varvar ner och allt det där man ska göra på landet. Att brist på intryck förvandlas till brist på uttryck. Jag övar på att göra inget. Det är något jag behöver. Övar på att vara totalt oproduktiv. Jag tänker att det nog är bra.

Intryck är ofta människor. Och de är få, här på landet. Och de få som är, är min familj, och all reflektion runt just människor blir reflektioner baserat på just det, just dem. Och eftersom jag har någon tanke om att bloggen ska försöka hållas personlig men inte privat så lämnar jag just de reflektionerna utanför. Och utöver de nära, försöker jag umgås ganska mycket med mig själv. Övar på ensamhet. Tänker att det nog är bra

Om jag läste tjocka böcker på sommarlovet kunde jag kanske reflektera runt dem, men det gör jag inte. Jag läser nästan inga böcker alls, men lyssnar rätt mycket på P1. Lyssnar på P1 och lär mig om perifera saker som barfotalöpning och färgblindhet, om hur man lagar saffranspannkaka på dinkel och om exakt hur man definierar höjd över havet. Lyssnar på Sommar också, och imponeras sällan av den stora mängden sommarpratare som får nittio minuter i etern. Utöver igår, då jag imponerades av Alice Bah Kunke, som hade tänkt innan hon pratade. Tänkt på vad hon ville berätta och hur hon skulle göra det. Och som varje sommar tänker jag på vad jag skulle prata om i mitt sommarprat. Det har jag gjort sen jag var tio. Och gjort imaginära låtlistor. Det kunde jag kanske reflekterat runt här. Men nöjer mig just nu med att konstatera att det är sånt man har tid med på sommaren. På landet. När intrycken är få och måstena färre. De är till ingen alls nytta. Görs för ingens skull alls. Och jag tror att det är bra.