Klockan är bara tio och jag är redan trött. Lyssnar dåligt, de
stundar jag lyssnar alls. Föreläsningen är inte dålig, men inte heller så där
gripande bra. Men vet inte om det hade spelat roll. Någon väcker idén i
kvartsrasten. Den inte helt revolutionerande idén om att gå hem vid lunch. Det
är inte obligtoriskt. Föreläsningskompendiet ligger redan utanför salen, och
ser detaljerat ut. En ledig eftermiddag är oerhört lockande, när julklappr
behöver handlas och tentaplugg borde hinnas med. Det känns oerhört lockande och
vid halv elva känns det som en bra idé.
Jag tror nästan att jag kommer göra det. Nästan.
Bara nästan. För klockan tolv köar jag ändå framför micron med min
djupfrysta spagetti. Och klockan ett dagdrömmer jag vidare i en sal som är lite
tommare än den var på förmiddagen. Och klockan två tänker jag vad jag alltid
tänker, när jag lekt med tanken att gå hem och sen förkastat den. Att det inte
var värt det. För det är aldrig värt det. Föreläsaren säger det som står i kompendiet,
och säger hon något annat hör jag det inte. Klockan kryper sakta sakta mot tre
medan jag klipper med ögonen. Och klockan tre går jag hem. Och är för trött för
det där tentaplugget. Till och med för julklapparna.
Måste lära mig det. Gå hem. Om jag ens tänker tanken. För att det
inte är värt det. Nästan aldrig är värt det. Särskilt inte när man pendlar
mellan att dagdrömma och halvsova när man väl är där. Vilket jag för tillfället
gör.
Någon slags respekt mot föreläsaren som ändå släpat sig dit en mörk
decembereftermiddag? Gammal hederlig ”fear-of losing-out”? Kanske lite av båda,
men att halvsova i föreläsarens blickfång är knappast respektfullt, och missar
nästan lika mycket genom att dagdrömma mig genom lektionerna som genom att gå
hem…
Så imorgon gäller det! Kompendiet ligger på nätet, tjock och
ordrikt. Eftermiddagen är lång, och julen nära. Jag är garanterat både trött
och ofokuserad. Imorgon, då samlar jag alla krafter, all beslutsamhet. Imorgon,
då går jag vid lunch. Håll tummarna för mig, och ni som har chansen, jaga bort mig
från microkön, om ni mot förmodan hittar mig där strax efter tolv…