Om bra och bra

Det var länge sen nu. Jag kände det när jag drog på de stora oformliga vita byxorna i tjockt tyg. Ovant mot huden. Gick med L på kvällsjour på Sjukhuset. Sommarlovets sista fredagkväll drog jag frivilligt på mig en bylsig landstingsanorak, och funderade ett kort ögonblick på om jag var lite galen som gjorde det här. Som sprang i kala korridorer under lysrör, istället för at dricka vin i kvällsol.  Tänkte så några korta sekunder, innan första larmet kom på L’s sökare, hon pinnade iväg längs korridoren och jag efter. Och var uppslukad.

Jag hade glömt hur det kändes att uppslukas. En känsla minnet visst inte gör rättvisa. I efterhand bleknar den, eftersom den inte kan konkretiseras. Den absoluta närvaron, som äter tid och tankar. Som raderar trötthet och hunger. Porlandet i bröstet, kanske av mening, kanske av mötet, kanske av kombinationen. Jag vet inte. Vet bara att den är väldigt verklig när den är, och väldigt svår att hålla kvar däremellan.

Det var länge sen nu, och jag hade glömt. Glömt hur det var att uppslukas. Sommaren har varit bra, riktigt intressant i stunder. Inte för stressig, inte för frustrerande. Ganska ofta riktigt bra. Det har förvirrat och rört om, skrämt rent av. För jag mindes sjukhusets bra, att jämföra med sommarens bra. Mindes två bra, men hade glömt hur det kändes att uppslukas. För inte en enda gång i somras försvann tiden.

Vi gled ur landstingsskjortan när mörket lagt sig sedan länge. Kvällsolen var borta men natten och vinet kvar. Och porlandet i bröstet dansade jag på resten av natten. På lätta fötter, just för stunden helt grubbelfri. Oerhört glad för att ha påmints. Om skillnaden mellan bra och bra. Glad för att ha fått uppslukas.