Försöker få till en träff med N. Den där träffen som skulle skett
den där regniga fredagsmorgonen för elva veckor sen när du bestämde dig för att komma. Vi smsar. ”I
New York just nu, sen London nästa vecka. Sen kanske Shanghai veckan
efter. Men sen måste vi verkligen ses…”. Ett sting av längtan. Av avund nästan. Resenerven
vaknar till liv. New York ropar, kallar. Löprundan längs med floden i
morgonsolen. Londonlängtan. Sena kvällar på levande gator. Kontrasten slår mig i ansiktet,
stor vanligtvis, nu enorm.
Hinner duscha om jag har tur. Byter T-shirt för att man ska, trots
att du kräkts ner den tio minuter senare. Liksom håret, det nytvättade. Men det
spelar mindre roll, för den enda som ser är de andra med lika nedkräkta tröjor.
Och dagens beslut handlar om vilken runda runt Kungsholmen vi ska gå. Och om du
ska ha den röda sparkdräkten med rosa ränder, eller den med taxarna på. Och
hjärnan används till att komma ihåg om du har fått dina D-droppar eller inte.
Och vilket bröst du ammade sist. Och knappt till det tycks den räcka, för det
senare lyckas jag sällan med.
Svarar N. Att hon ska njuta åt mig. Att vi ses sen. Att hon får
berätta allt. Lägger ner telefonen och vänder mig mot dig, som ligger bredvid
mig på sängen och leker med din händer, som du precis börjat upptäcka. Du ser
rakt på mig och avfyrar ett leende. Med hela ansiktet ler du. Och jag smälter. Faller
handlöst för dig. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Och jag
glömmer London och New York. Förlåter nedkräkta tröjor och amningshjärna. Glömmer
och förlåter allt och smälter inför ditt leende. Inför dig.
Jag har saknat det förr. Resorna. Intrycken. Mötena. Intensiteten. Kickarna. Jag
kommer säkert sakna det igen. Men nu, just nu kan inga resor, inga möten, inga kickar i världen mäta sig med ditt
elvaveckorsleende.