Inlägg
Den har krupit närmare, sakta. Torsdagen då vardagen tar vid. Torsdagen då vår tid är slut. Torsdagen jag är kandis igen. Trots försök att blunda för den,
är den nu här. För jag längtar inte tillbaka. Jag borde kanske göra det. Det ska
man ju göra. Man ska älska sin tid hemma men mot slutet ska man känna sig klar.
Längta tillbaka till arbetet. Till stimulans. Till att hinna dricka upp
kaffekoppen. Till kollegor och vuxenliv. Till att inte ha fickor fulla med
våtservetter och gummigiraffer. Till att slippa vara nedkräkt och nedsnorad.
Men jag gör det inte. Inte alls.
Men så kom den, torsdagen jag inte längtat efter. På Huddinge,
platsen jag inte saknat. Jag hade glömt att det alltid regnar på Huddinge, men
blev påmind när jag parkerade cykeln. Irrade mig in i rutverkat av korridorer.
Forskargatan blev Kirurggatan som blev Barngatan. Gråa korridorer som följdes
av andra gråa korridorer. Spanade efter kända ansikten att slå följe med innan
jag mindes att inga fanns. Innan jag mindes att mina klasskompisar inte är det
längre. Hittade R64 och på avstånd var det sig likt. Men det var fel ansikten,
när jag kom nära. Eller, så var det jag som var det jag som var fel. Oavsett,
så uteblev kramarna. Fingrade på telefonen, ditt leende på skärmsläckaren. Och
längtade bort från grå korridorer. Hem till dig.
Vet inte om jag mest inte vill gå från. Från dig, du lilla
glädjespridare, som byggt bo i mitt hjärta. Som möter livet med det största
leendet. Vill se dig upptäcka världen, varje minut. Eller om jag mest inte vill
gå till. För ingen kaffekopp väntar. Inga kollegor. Knappt vuxenliv. Väntar gör
knökfulla uppehållsrum med kladdiga mikrovågsugnar, och besticklådor utan
bestick. Väntar gör fickor fulla med ”att lära inför tentan och livet”-lappar.
Om man orkar skriva dem. Vilket jag borde. Men inte vet om jag gör. Väntar gör föreläsningar i stora salar, med dåligt
skrivna powerpointpresentationer och utan ventilation. Ronder där jag ska vara
men inte syns. Väntar gör närvarolappar och fikarum där jag är osynlig. Eller i
vägen. Där jag är kandis, inte kollega. Och inte hittar mjölken till kaffet.
Det, är i mina tankar, i mitt minne, i mina farhågor, det som väntar.
Men så dök D upp och jag fick den saknade kramen. Och kursledarna
verkade alla vara den där sortens läkare man faktiskt vill ska träffa
patienter. Och, som ville träffa oss. Vi fick information om kursen, på
välbekant förvirrat sätt. Och så kraschade datorn. Dr L letade i evigheter
efter information som skulle finnas under någon flik i Pingpong. Ping Pong som
inte vi, än mindre lärarna, hittar i. D har kirurgjour samtidigt som vi skriver
dugga nästan samtidigt som det är föreläsningar. Allt på olika sjukhus. ”Det
kanske verkar lite rörigt” säger doktor L och ger upp med att förklara hur
schemat skrivet i font 6 i excel ska läsas. Och så kraschade den igen, datorn.
Allt började kännas lite mer som vanligt. Om än inte direkt efterlängtat, så i
alla fall lite bekant. Kaoset, det familjära. Och på underligt sätt, kännas
lite bättre.
Och föreläsningarna börjar. Barnets utveckling, och filmer på
bebisar i alla åldrar avlöser varandra. Ett sting i hjärtat, vill vara hos dig.
Nu. Får sms från din Pappa. Fotobevis. Ni har det bra. Så klart. Timmarna går
och det är faktiskt intressant, och rätt trevligt. Och man får pannkakor efter
maten i matsalen och det bjuds på kaffe. Cyklade sen hem. Snabbt. Hem till dig.
Möttes av största leendet, av små händer som sökte sig upp i ansiktet, av blöta
pussar med öppen mun. Du hade haft det bra, så klart. Och jag hade överlevt. Och
det känns lite bättre.
Längtar fortfarande inte iväg på morgonen. Saknar fortfarande inte
vardagen utan dig. Men igår var sista dagen på Huddinge. Och barnmedicin känns
ändå ganska intressant. Och när jag cyklade hemåt syntes faktiskt lite blå
himmel mellan de grå molnen. Jag längtar fortfarande inte till måndag. Men allt
känns ändå för stunden lite lite bättre.
