Om släckta lampor och glimtar

Dag 1. Hon öppnar informationsbrevet från KI när jag kommer. "Välkommen välkommen. Vad roligt att du är här". Det verkar hon genuint tycka. Fast hon har ingen aning om vad hon ska göra med mig. För det står i informationsbrevet. Som hon inte läst än. "Få se nu, hur många dagar är du här...". "Har du fått de här papprena?". Jag förklarar att jag inte fått dem, eftersom de verkar beskriva vilken handledning jag förväntas få. Hon lägger dem åt sidan. "Det är ju lite nytt för oss det här, vi har inte haft kandidat förr. Ifall något i mottagandet inte gjorde det oerhört tydligt, så informerar hon mig också. Men det ska nog bli bra, upprepar hon. Vet inte om det är för att försäkra mig eller henne själv. "Vi ska nog försöka se till så att du får se lite patienter...".

Dag 2. Jag kommer vid åtta, som jag ska. Efter att ha åkt det lilla tåget väldigt länge. Kuratorn och psykologen hälsar båda vänligt när jag springer på dem i korridoren. Sekreteraren visar hur kaffemaskinen funkar. Verksamhetschefens rum är mörkt, liksom samtliga läkares. Tar mig in i Takecare, datasystemet, och kollar kalendern. Admintid. För alla. Som uppenbarligen utförs på annan ort. Verksamhetschefen är på externt möte. Till klockan tre. Sippar på mitt kaffe som börjat bli kallt. Väntar, oklart på vad. Skrotar runt i korridoren, väntar på en välkomnande lampa ska tändas i ett läkarrum. Men det gör det inte. Inser att jag kunde tagit ett senare tåg. Eller inte tagit något tåg alls...

Dag 3: Missar tåget med en minuts marginal och är lite arg redan när jag kommer. Verksamhetschefens rum är släckt, idag med, och en ”Tillbaka 14”-skylt sitter på dörren. Men det lyser i ett läkarrum, och jag tar inte ens av mig jackan innan jag dyker in. Och jo, visst får jag titta på. Om patienten är ok med det. Och det är han. Och hon. Och han igen. Så jag tittar på, hela morgonen. Ser papper från försäkringskassan, och andra papper från socialen. Och tittar på när läkaren pratar i telefon med samma parter. Tittar på resten av dagen också. Dagarna. När jag inte driver i korridoren. Vilket jag gör mycket. Men, däremellan, ser jag även lite möten. Patientmöten. Människomöten. Bra människomöten. Intressanta, fascinerande, verkliga. Glimtar, men ändå.

Väldigt trött på min placering. Trött på att driva i korridorer och bevaka lampor som kanske tänds. Trött på att vänta. Trött på kallt kaffe. Trött på att bara se på. Men trots det, inte ett dugg trött på psykiatri. Tvärtom. Sett glimtar, och längtar frustrerande mycket efter mer.

Om VETU-döden vi inte dog

Det hade nog kommit ett mail. För några månader sedan, tidigt nog för att snabbt förpassat till kategorin ”irrelevant information”. Det är då den brukar komma, informationen om de där dagarna som ser ut att vara lediga i schemat, men som sen visar sig vara totala motsatsen. Eller så hade det inte kommit något mail. Ingen visste, eller orkade riktigt ta reda på. Alla väntade istället på att frågan skulle ställas i facebook-gruppen, och snart besvaras av någon som bemödat sig leta. För egentligen ville ingen av oss veta. Tiden. Platsen. Innehållet. För vi anade det värsta. Två dagar VETU. Straffkommendering till överfylld mörk föreläsningssal. Till för långa dagar med för korta raster. Där det inte ens bjuds på fika. Två dagar VETU-döden.  

Men eftersom det eventuellt är utbildningens hårdast kontrollerade obligatoriska moment dök vi ändå upp. Till VETU, vetenskaplig utveckling. Som ganska ofta mest är vetenskaplig inveckling. Och som fungerar effektivt som avveckling, av varje lust till vetenskapligt arbete hos ganska många av oss. Men nu fylldes trots detta den dunkla salen av lite molokna efter-tenta trötta, nära-helg längtande kandisar. Inställda på oinspirerande overheadbilder med P-värden och konfidencesintervall. Redo för VETU-döden.  

Så dök hon upp i salen, svartklädd, med blont snaggat hår och vinröda Dr Martins. Ung, men med en självklar pondus. Med en energi i blicken som gjorde det omöjligt för mig att tro att hon kunde prata om P-värden. Och jag kände på mig att det kanske inte blir så illa det här.

Och hon pratade inte om P-värden. “Jag har hört att alla läkarstudenter hatar VETU”. Hon går runt i salen när hon pratar, ett lite rastlöst flanderande. “Och att VETU alltid ligger på fel tillfälle. Dagen före tenta, eller på fredag eftermiddag. Den här gången var ju inte bättre”. Vi skrattar lite, och hon fortsätter. “Jag har också förstått det viktigaste här idag är närvarolistan. Den har jag här. Ganska länge till. Behöver ni gå tidigt får ni skriva på den tidigt, men ni får komma och prata med mig”. Det känns fair. Hon känns fair. Och plötsligt vill jag inte gå hem tidigt riktigt lika mycket.

Och hon pratar inte om p-värden. Hon pratar om psykiatrisk sjukdom. Om sjukt och friskt. Om normalt och onormalt. Och hon gör det fantastiskt bra. Och vi glömmer nästan att det är VETU. Och att det är fredag. Sen får vi sluta tidigare, trots att det egentligen inte behövts.

Och jag går därifrån mot helg, utan att ha drabbats av VETU-döden. Går därifrån synnerligen levande faktiskt. Och hoppas att alla psykiatriker är som hon. Fastän jag vet att de inte är det. På samma sätt som alla VETU-föreläsare inte är det. Verkligen inte är det. Men är ändå inte lika i förväg uttråkad inför måndagens VETU-dag. Eftersom det faktiskt finns i alla fall en riktigt bra föreläsare. Och jag ser fram emot psykiatrin på tisdag. Ännu lite mer. Och hoppas på många psykiatriker som hon.