Växla upp

“Var har sommaren tagit vägen…”. Min mamma säger det ofta. Och hävdar med bestämdhet att den blir kortare varje år. Vilket den på något sätt blir, som andel av det levda livet.

Nu är den en vecka kvar. På sommarlovet. Numera definitionen av sommaren. Fast jag undrar inte vart sommaren tog vägen. Hur man än vrider och vänder på det är tolv veckor långt. Och eftersom jag inte vant mig vid att sommar inte längre är en semester på fyra veckor, är den dessutom längre än förr. Tolv veckor är långt nog för att tiden ska tappa sina timmar, sina dagar, bli en obestämd evighet. Men nu har evigheten som är sommarlovet nästan gått. Men inte mystiskt försvunnit, för jag vet precis vad det fyllts av. Resor, jobb, mer resor, mer jobb.  Men framförallt av långa lata lediga dagar, fyllda med precis det jag velat. Med vänner, nya och gamla, med löpturer och promenader. Med picknickar och uteserveringar. Med planlöst strosande på gator som är nya, eller som jag känner och älskar. Av lugn, på mitt sätt. Sommarlovet har varit en evighet av dagar som inte försvunnit oförklarligt, utan har varit livet, så som jag tycker om det. Jag har låtit det vara det, och det är jag glad för.

Men nu är det en vecka som är kvar, och jag inser att jag skjutit på mycket till förmån för de långa lata oplanerade. Trots att jag haft elva veckor. Och plötsligt har evigheten översatts till dagar och timmar. Och de långa fria lata dagarna har inrutats och schemalagts. Prokrastinationens baksida visar sig och jag försöker växla upp. För att hinna. Allt som jag måste hinna innan jag ska hinna ännu mer. Träffa, många träffa, fixa, mycket fixa. Rensa, städa, leta, köpa, ordna, ringa, sortera, organisera. Börjar, men fastnar ständigt. Autopiloten för tillbaka tempot till det som är anpassat till sommarlov. Till dagarna utan timmar.

Jag kommer inte hinna allt jag tänkt. Det gör jag aldrig. Kanske hinner jag något. Det är i så fall bra. Nästa vecka kommer jag hinna massor. För att jag då måste. Det är så det är. Man hinner det man måste. Och än måste jag bara nästan. Tänker jag, och fortsätter äta min frukost långsamt. Låter den obemärkt flyta in i förmiddagsfika medan P1s nyhetssammanfattning rullar för tredje gången i bakgrunden. Låter det fortsätta vara sommarlov. För sju dagar är inte en evighet, men det är faktiskt ganska många timmar…