Om förväntan och förvandling

"Det här är den viktigaste kursen ni kommer läsa på läkarprogrammet". Samlade i aulan, lagom solbrända, utvilade, förväntansfulla, fulla av uppdämt umgängesbehov, var det några av de första orden som mötte oss. "Ni har hört det förr" fortsatte han, kursansvarige läkaren framme vid tavlan. Det hade vi. Men inte tidigare sagt av någon i vit rock och stetoskop i fickan. Det ökade förtroendegraden. "Det är under den här kursen ni förvandlas från läkarstudenter till läkare". Och om han har rätt, om det han sagt är sant, då är den här kursen den viktigaste. För skillnaden känns enorm. Liksom avståndet dit.

Vi matades av information, om kliniska placeringar, checklistor, kvällsjourer och examinationer. Matades, men i lugnt tempo. All information fick vi upptryckt i ett dubbelsidigt kompendium. Tydligt, nästan omöjligt att missförstå. Som sen trots allt gicks igenom, kompendiet. Ifall någon ändå hade missförstått. "Vem tar kompendier åt de som är borta" förhörde sig yrvädret till kursserkreterare, alldeles orealistiskt hjälpsamt. För varje termin är det lite mindre eget ansvar för allt det praktiska. Och jag funderar på om det är för att vi snart ska ansvara för annat istället. Som är viktigare. Eller om det är helt utan särskild orsak. "Vårt mål är att ni ska längta efter måndagen" sa kursansvarige. Han log brett framme vid tavlan, och skruvade på den oskarpa overheadprojektorn som blev ännu oskarpare. Och målet kändes i den stunden inte helt orealistiskt. Allt var lagom förvirrat, men oerhört vänligt. "Vi har hört att ni är en väldigt snäll grupp". Det var samma SÖS som vi vant oss vid. Samma SÖS som jag längtat tillbaka till.

"Det är under den här kursen ni förvandlas till läkare". Det var ändå de orden som ekade kvar. Jag sög på dem, njöt av dem. Längtade efter placeringen på avdelning, efter MIVA och akuten. Längtade efter förvandlingen.

Förra året konstaterade jag att allt var likadant som terminen innan. Att termin två flöt in i termin tre, trots ett sommarlov emellan. Och de nya kurserna kändes inte viktigare än de gamla, trots at den nya kursansvarige alltid sa det. Och faktiskt inte heller roligare. Nu kändes det plötsligt inte så. Tidigare hade vi utlovats en oerhört viktig kurs, men inte någon förvandling. Tidigare var målsättningen att vi skulle lära oss mycket, men inte att vi skulle längta till måndagen. Omgiven av blåa operationskläder och vita rockar i matsalen på lunchen kändes steget stort. Stort och arbetsamt. Men roligt. Och på vägen hem längtade jag faktikt redan till imorgon.