söndag 26 juni 2011

Och jag tror jag är ok

Hemma igen. Det är grått, kallt och lite regnigt. Lägenheten är tyst, förunderligt tyst. Liksom gatorna på natten. Jag saknar, saknar massor redan. Men jag tror jag är ok.


Jag tror jag är ok, trots kylan, de grå molnen och tystnaden. Trots saknaden. Förra året lamslog den. Saknaden. Startade tankar och en orkan av känslor. Väckte tvivlet, för första gången. Slog undan benen för säkerheten. För övertygelsen. Väckte för först gången frågan. Har jag valt rätt?


Sen dess har den legat där, frågan. Ibland besvarad med ett tydligt ja. Ibland obesvarad. Men från att ha ältats ohämmat veckorna efter hemkomsten, kliat, smärtat, skavt, så har den lagt sig lugnt tillrätta. För det mesta. På samma sätt som jag börjat komma till ro med saknanden. Längtan. Till staden och till annat. Den finns där. Den får finnas där. Och det är ok. Det är ok att sakna. Liksom det är ok att inte alltid veta. Att inte alltid kunna besvara frågan. Jag har vetat att det är det länge. Men lyckas numera ibland känna det också.


För staden finns kvar. Finns där som ett trygg hamn dit jag kan resa och vila. Vila och uppleva och känna och inte tänka. Och valet finns också kvar. Jag kan välja om när jag vill. Varje dag kan jag välja om. Och i den vetskapen kan jag låta frågan vila lite bättre. Och inser att jag just nu inte vill välja om. Att frågan just nu har ett svar.


Så nu ska jag ut i det kalla, leka med fina L och lilla I och sen springa mig varm och glad med en annan L, en annan av de fina vännerna som finns här. Inte där. Inte springa ifrån saknanden, inte springa ifrån frågorna, utan springa med dem. Så jag saknar. Och det rör upp saker inuti. Men det är ok. Jag är ok.

onsdag 22 juni 2011

Städa bort, städa in

Så dök det upp. Från ingenstans, bortglömt i en värld så långt från plugg, från allt det vardagliga. Efter morgonens löprunda i parken, flashade det upp på skärmen. ”Det har kommit”.


Det har kommit, och med det blev det sommarlov på riktigt. När bra nästan inte kunde bli bättre, blev det plötsligt det. Det har kommit. Och det gick bra. Och för första gången längtar jag lite lite hem. Bara för att få städa bort ångesthögen. Städa bort preklin. Städa in sommarlovet, och allt som följer efter.

lördag 18 juni 2011

Om livet, om inget som är allt

Och det finns så mycket att skriva. Intryck, jag lever på dem här. De, och stora mängder glass, uppblandat med en och annan cupcake. Hög på socker och livet fyller jag dagarna med att göra inget. Strosar runt, gata upp och gata ner. Andas, känner, pratar, tittar, tänker, ibland, och tankar. Tankar näring, på alla sätt. Och det finns oändligt med tid att skriva, men samtidigt ingen. För att göra ingenting tar så mycket tid. Och jag låter det ta all den tiden. Det är det fina med semester, att allt får ta tid. Att allt kan ske när det vill, när jag vill. Samtidigt kan inget ske just då. För inget kan planeras, allt flyter. Ett dominspel där brickorna alltid faller, och det är lika bra att ge upp planerande och ta dag för dag, minut för minut. Och det ger jag upp så gärna. Middagarna blir av, liksom luncherna och drinkarna. Inte när det var tänkt men när något annat var tänkt. Något som inte heller blev när det skulle. Men något blir, hela tiden.


Lånar lite av allas liv, vännernas. Får en liten del av allt, fladdrar mellan världar och älskar det. Tills vännernas liv blir besvärligt och jag står utan husrum utan förvarning. Men det ordnar sig, så som allt ordnar sig, på något sätt. Och jag ödslar ingen energi på att oroa mig. För annat, för anat oroar jag mig, men inte för sånt här. Den här gången ordnade det sig med hjälp av andra fina vänner och en liten gnutta tur, och jag börjar morgonlöpturen i parken från väst istället för öst, bjuds hemlagad gnocchi och lär mig portugisiska av världens underbaraste tvååring. Livet är förunderligt och fantastiskt, och jag viill aldrig att det här livet- det överraskande och omtumlande- ska ta slut. Intrycken, jag älskar dem. Och älskar att vakna och inte veta. Vakna till ett liv som bara händer. Vakna till en dag som kan bli vad som helst. Nästan allt, utom tråkig. Tråkigt blir det inte, och eftersom tristess är det som tröttar mig mest har jag energi i massor, och behöver nästan inte sova, och hinner med tidiga löpturer i morgonsol och sena nätter på takterasser. Jag hinner, orkar, vill.


Jag vill ta med det hem. Äventyret. Intrycken. Lugnet. Ska fundera på hur. Senare. Inte nu. Nu har jag det. Nu behöver det inte tas någonstans. Nu, nu väntar staden, ljusen, natten. Nu, nu ska jag bara leva i det.

lördag 11 juni 2011

Om ruset

Jag gör det varje år. Berusningen. Trots att jag vet vad som väntar efterråt. Cold turkey. Som en drog, så måste jag ha den. Njuter hejdlöst av ruset. Tills det är över. Vet inte riktigt vad som händer annars. Om jag inte får det. Om jag kanske bara går sönder. Eller om staden försvinner. Och jag förstår inte varför. Men jag måste ha den. En injektion NYC.


Tänkte att jag i år ska vara riktigt förberedd. Förberedd på vad som händer när ruset lagt sig. Inte bara sådär vagt i utkansten medveten om att det kan bli jobbigt sen. Utan helt och fullt redo. Armerad, rustad. Vet inte riktigt med vad dock. Vet inte riktigt hur man förbereder sig. Hur man försvarar sig. Men tänker att om ansatsen finns går det kanske ändå bättre. Landar jag mjukare hemma i vardagen. Saknar jag det lite mindre. Ljuset, ljuden, smakerna, dofterna, människorna, STADEN. När det är dags att lämna…


Men nu är det inte dags att lämna. Nu är det dags att möta. Nu ska jag i tolv dagar bara möta. Det. Dem. Gå på de kända älskade gatorna. Andas dofterna, känna smakerna. Bara vara, där jag älskar att just bara vara. Kanske bloggar jag om det. Kanske inte. Och sen, sen ska jag vara förberedd. På något lite oklart sätt ska jag vara redo att hantera det som följer. Eller i alla fall inte överraskas. Då, men inte nu. Nu ska jag bara vara, där det är som allra lättast att göra just bara det.

onsdag 8 juni 2011

Om preklin, i efterhand

Mmm, nu är den avlägsen nog. Nu kan jag skriva om den. Om de nio timmarna av konstant sympaticuspåslag. Om högerhandskramp och blodsockersvacka. Om det mentala maratonloppet som jag inte önskar min värsta fiende. Om det som inte var ett dugg vackert.


Jag brukar inte vara nervös inför tentor. Brukar nästan se fram emot dem lite. För att det finns något skönt att få skapa något konstruktivt av flera dagars vag inläsning. För att kicken av att kunna, när den infaller, är stor. För att kicken av att ha det avklarat, som onekligen är större, för varje minut av tenta kryper närmare. Preklin såg jag inte fram emot. Inför preklin var jag nervös.


Förmiddagen överraskade med djupdykning i schitzofrenihypoteser och neuroleptika. Schitzofreni, som var en föreläsning. Som vi nästan glömt att vi ens haft. Farmakologi, som inga tidigare tentor dykt ner i. Neurofarmakologin, som låg kvar i den lilla högen med papper som låg kvar oläst brevid min säng. Tillsammans med tröttande njurfrågor gjorde det förmiddagen till en uppförsbacke, och lunchen var en kamp för att ladda om. Eftermiddagen ägnades halva tentan åt östrogen. Ett hormon av så många. Och endokrinologi, som är ett område, av så många. Ändå var det vad vi redogjorde för, i två enorma frågor. Och vi satt med uppdämpt behov av att visa allt vi kunde och blodtryck, hjärta och lungor. Om GI-kanalen och intermediärmetabolismen och ben och leder. Uteblev gjorde kicken av att känna att jag kunde. Trots att jag faktiskt kunde väldigt mycket..


Några minuter var jag arg, efter att tentan var slut. Tänkte på det där med rättvisa, och signaleffekt och en massa annat värt att vara arg för. Innan det rann av och insikten om sommarlovet tog över. För nu var det slut, maratonloppet, helt oavsett hur det gick. ”De rättar snällt” blev kvällens mantra. Kvällen, som inbäddad i kvällssol blev den bästa på länge länge. Och där kunde det slutat. Med mantrat och kvällssolen, som kunde glida in i ett behagligt sommarlov. Om det inte vore för seminariet. Seminariet dagen efter, som ersatt den tidigare så fruktade muntan. ”För att ni hade sådan enorm ångest inför muntan” förklarade den ena examinatorn dagen efter. Innan seminariet drog igång, där varje fråga genomlystes, vreds ut och in och sedan rätt igen, och alla saker alla skrev som man själv missat radades upp, som ett talande bevis på hur mycket andra vetat, hur mycket man själv inte kunnat. Och när allt var över och vi sakta började kunna andas igen, frågade de oss om det här kändes bättre? Frågade nästan inte, utan antog. ”Det här var väl ändå mest trevligt”. Det var det inte. Det sa vi alla med en röst. Eftersom vi inte haft någon munta kan vi inte jämföra. Men att få alla ens felaktiga och ofullständiga svar ingnuggade i ansiktet var inte trevligt. Det visste vi.


Så här i efterhand, när mantrat ”De rättar snällt” åter fått övertaget, inser jag att det var ett ganska bra seminarium. Att jag nu faktiskt kan de tre teorierna bakom schitzoferni. På samma sätt som jag i efterhand inser att pluggperioden inför preklin var fantastiskt givande, om än plågsam. För att jag nu faktiskt kan en väldig massa mer än jag kunbde innan, på ett oerhört mycket mer sammanhängande vis. Och att tentan i sig var… nej, inte ens i efterhand var den annat än just plågsam. Men i efterhand, är jag glad för preklin. Det var nyttigt. Givande. Lärorikt. Men trevligt var det inte. Inte ens i efterhand. Och Carl Johan, inte en enda dag, minut, sekund, var det vackert!

söndag 5 juni 2011

Om badbryggor, nästanlediga och om att inte tänka på


Och så vilar sommaren några timmar, hämtar andetaget och låter solen gå i moln, och det är nästan skönt att dra koftan över axlarna, gå inomhus fast mörkret inte lagt sig och sätta sig framför datorn en stund.


För det har sedan sommarlovet officiellt gjorde intåg varit just sommar på alla sätt tänkbara. Och jag cyklar runt med bara ben och andas syrendoft, djupt. Himlen är utan moln och dagarna utan hållpunkter andra än de satta av mig själv. Det är morgon när jag vaknar utan klocka, och kväll när jag själv är färdig med dagen. Och badbryggan den fasta punkten. Och solen tycks göra nästan alla vännerna åtmintone nästan lediga- inte bara de sommarlovslediga och föräldralediga, utan plötsligt finns de forskarvecka- nästanlediga, de ”jag har ett fritt jobb och jobbar när jag vill”-nästanlediga och de ”jag tar telefonkonferensen från bryggan”-nästanlediga. Jag har tid, mängder med tid, med vänner och solsken. Och liggandes på rygg på filt i gräset, efter löptur i kvällsol, uppvätskandes med vin och jordgubbar, sa L det, ”Vi har det fantastiskt bra”. Och jag insåg hur sant det var. Och hur jag lite för sällan tänker på just det.


Och preklintentan var nyss men känns avlägsen, och jag är över förväntan framgångsrik i att inte tänka på den. Lyckas oväntat bra med allt det kloka man alltid företar sig men vanligtvis inte lyckas göra. Att inte ta ut oro i förskott. Att inte älta. Att acceptera att man inget kan göra. Att njuta av ledigheten nu och spara annat till sen. Allt det som aldrig brukar gå, det går fint. Kanske för att jag aldrig behövt det så väl, sommarlovet. Kanske för att det måste gå.


Så jag väntar ett inlägg till med att berätta om den. Kanske av rädsla att väcka den björn som sover. Det räcker med den ilskna högen papper som fortfarande tar upp halva sovrummet. Högen som påminner om tentan jag försöker glömma. Högen som gör tentaperiodens pluggdamm omöjligt att städa bort. Och jag hoppas sommaren vilat klart imorgon. Så att ångesthögen kan få husera fritt hemma i lägenheten. Medan jag fortsätter att cykla runt barbent, bada från bryggor och ha sommarlov med lediga och nästan-lediga. Medan jag fortsätter att inte tänka på tentan. Övar på att tänka lite mindre överlag. Och om det absolut måste tänkas, istället tänker på hur fantastiskt bra jag faktiskt just nu har det.

onsdag 1 juni 2011

Om tid att vänta på inget

Vind genom fönstret. Ser den ta tag i papprena, försiktigt. Sen inget. Sen inget igen. Jag har tid att vänta. Vänta på vinden. Vänta på inget. Jag har tid. Smakar på orden och väntar på nästa vindpust. Andas så länge. Djupa andetag kvällsluft.


Cyklade hem och såg den sittandes längs med kajen i solgasset. Med glass, med tidning, med varandra. Sysslolösa, med tid. Så har de det, de andra. Så länge har de varit de andra. Så ofta har jag tänkt just så, när jag stressat förbi. Funderat på vilka de är, alla de där människorna. De med tid att vara sysslolösa. Slog mig idag att de är jag nu.


Klockan passerar midnatt och varningsklockan börjar ticka i bakgrunden. Den som säger att det är sent, att jag borde sova. Men så inser jag att jag inte borde det. På samma sätt som jag varken måste eller borde gå upp. Varken borde eller måste hälla i mig frukostkaffet medans det fortfarande är skållhett. Inser att jag inte borde något alls.


Och vinden tar slutligen tag i pappret. Blåser ner det på golvet, bland de andra papprena som jag ska städa undan snart. När jag får tid. Den sortens tid. För just nu går all tid åt till att vara sysslolös. Åt att vara utan måsten. Åt att vänta på inget. Åt att njuta av den. Tiden. Min alldeles egna.