Vi kommer när vi ska, men ronden har börjat. Ronden som ändå mest är ett
rabblande av patientnamn och rehabställen som remiss skickats eller inte
skickats till. Möts av några irriterade blickar, inget hej. Stolarna är slut så
vi trycker längs väggen. Tills ronden tar slut och läkare och syrror skingras.
Vi försöker ta rygg på han som i alla fall hejade första dagen. "Finns det
något att hjälpa till med". Det finns det inte. Idag heller. Så vi tar en
kaffe. Fast det är kallt. Och mjölken är slut. Så vi står i korridoren. Är i
vägen på det allra mest uppenbara sättet. Är sådär oerhört mycket kandisar. På
det där sättet vi är så oerhört trötta på.
Han dyker upp, han som i alla fall sa hej. Sysslolös han med, för de är
visst för många underläkare just nu, så visar oss var det finns varmt kaffe.
Och pratar lite. Vi lär oss ingen neuro men känner oss inte helt avvisade. Vi
är inte till någon nytta men inte lika uppenbart i vägen. "Det kommer en
inskrivning snart, den kan ni göra". En inskrivning att göra. Att dela på
allihop. En inskrivning med tolk. "Ta god tid på er att läsa på. Hon är
här hela dagen". Fast när vi läst på i en kvart är hon plötsligt visst
knappt här alls, för hon ska ta prover och ska på MR och... "Men ni kan ju
göra det senare. I eftermiddag". Och vi förpassas åter till fikarummet.
Där vi inte lär oss någon neuro. Där vi som bäst inte är i vägen. Där vi sitter
och blir ännu lite tröttare på att vara kandisar.
Säger ifrån, för att jag inte kan låta bli. Aldrig kan låta bli. Påpekar
att om det inte finns något att göra nu kanske vi inte ska vara kvar. Påpekar
att vi nog ändå lär oss mer på att gå och förbereda seminarium. Artigt påpekar
jag det. Möts av suck djupare än föregående. Och ett mumlande "Det vore
ändå bra om ni gjorde den där inskrivningen".
Termin nio, och det är inte roligt längre. Inte roligt att inte kunna något alls. Att inte bidra med mer än på sin höjd lite administration. Att som
bäst inte vara i vägen. Termin nio, och det är absolut inte ok längre. Att
behandlas som om jag vore luft. Att mötas av suckar, och som bäst ett ointresserat
hej. Att min tid anses oändlig och utan värde.
Termin nio, och det är för långt kvar.
Alldeles för långt.