
onsdag 30 september 2009
Idrottsdag

tisdag 29 september 2009
Trygghet i papp

söndag 27 september 2009
Än dör ingen
fredag 25 september 2009
Höst

För SMHI är hösten här när dygnsmedeltemperaturen understiger 10 grader fem dagar i rad. För mig kommer hösten definitivt den dag tanken “vantar” dyker upp I mitt huvud när jag sitter på cykeln. När man frenetiskt drar I koftärmarna för att dra dem över knogarna. Och när motoriken i de stelfrusna händerna inte räcker för att vrida om nyckeln i cykellåset, och man fumlar med hjälmens knäppe.
Trots strålande sol och fantastiskt blå himmel, så kom den imorse. Mitt på västerbron blev den väldigt uppenbar. Hösten. Välkommen!
onsdag 23 september 2009
Ett körsbärsträd och ett leende

Jag gillar facebook. Har alltid gillat facebook. Det har räddat många ensamma morgnar i lounger, många middagar i främmande städer. Numera kan middagarna planeras, men istället håller facebook ihop vännerna jag plockat på mig tvärs klotet.
Något jag därmed aldrig begripit är alla applikationer som folk spenderar tid på. Jag har aldrig känt ett behov av att kasta får på mina vänner, förvandla dem till mumier eller varulvar eller låta ett quiz tala om vilket fysikformel, karaktär i Simpsons eller yogaposition jag är. Har följaktligen konsekvent tackat nej till varje inbjudan som kommit min väg. Tills nyss. Tills en av mina vänner började inte bara skicka inbjudningar till mig, utan engagerat kommentera sina aktiviteter på denna applikation i sina status uppdateringar. Till saken hör att denna min vän är en av de klokaste vänner jag har. En av dem vars omdöme jag litar mest på, i stort och smått. Inte den som brukar försöka förvandla mig till en varulv... Som terapi hävdade hon, avstressande, grymt avstressande. Konfunderad, förvånad och nyfiken tackade jag motvilligt ja, en kväll när jag behövde just det. Kan det funka som terapi för en bolags-VD kan det väl göra detsamma för en läkarstudent. Tryckte på "accept" och planerades vips i en värld av bräkande, råmande och prunkande. Förvirrande och inte så avstressande, tills en liten bubbla med en enkel fråga dök upp. "do you want to help me harvest som artchokes"? Och en liten tecknad figur som såg frågande på mig. Jo, tänkte jag, jo, det kan jag väl. Tryckte yes, och vips rörde sig min lilla figur över jordplätten, och samma figur som tidigare, nu med ett stort leende, dök upp och utbrast "thank you". Den lilla figuren blev glad. Jag blev lite glad. Och så fortsatte det. Jag hjälpte henne skörda, och hon tackade. Jag gav henne ett körsbärsträd, hon gav mig ett tillbaka. Och blev gladare och gladare. Hon och jag.
Jag kommer aldrig bli en anhängare. Kommer inte bygga min egen trädgård. Jag var inte ungen som byggde legot, utan den som lekte med det. Men jag tror jag förstår poängen. Ett tack och ett leende. Många får för få. Alla mår bra av dem. Så enkelt det kan vara. Och sov kanske lite bättre, efter insikten, eller leendena.
tisdag 22 september 2009
Läkekonst
måndag 21 september 2009
Det nyvunna
onsdag 16 september 2009
Verklighet inpå skinnet

Blev på ett väldigt konkret sätt verkligt igår. Strax efter lunch, i ett ljust soligt rum på Huddinge blev det plötsligt väldigt på riktigt. Var jag faktiskt är. Vart det är jag är på väg. Vi fick för första gången sticka genom hud. Ta venprov. Hålla en annans arm I stabilt läge, identifiera kärlet, långsamt men bestämt föra in den tjocka nålen. Lirka runt, hålla kvar, fylla rör med blod. Se i ögonen, känns det ok, gick det bra. Svindlade lite. Kanske var det blodet. Kanske var det insikten.
Jag ska inte bli teoretisk expert på hjärtats cirkulation, inte kunna sätta samman en presentation om cellens beståndsdelar. Inte skriva vetenskapliga hypoteser, inte utvärdera, sammanfatta, övertyga, konkludera… På vägen ska jag det, men i slutändan ska jag väldigt konkret, väldigt fysiskt, ta hand om en människa. Det är stort, väldigt stort.
lördag 12 september 2009
"Att göra" eller inte göra...
Det här med “Att göra”-listor… Har förstått att syftet med dem är att skriva ner vad man ska göra så att man inte glömmer. Så man sen kan titta på listan, påminnas, göra och bocka av. I teorin har jag fattat.
Har observerat att de här “Att göra”-listorna tycks få en annan funktion för mig. Istället för att bli ett sätt att komma ihåg att något ska göras, så blir de ett substitut för att göra det. Jag tycks resonera att eftersom det nu står på listan, så kan jag helt glömma bort det. Det står på “att göra”-listan, och är därmed så gott som redan gjort. Så gott som…
Har just nu en ganska lång “Att göra”-lista. Den ligger någonstans, i röran på skrivbordet. Tror det kanske står på listan också. Att leta reda på sig själv…
torsdag 10 september 2009
Det vackraste
Kom på det idag, vad det allra vackraste ordet är. Serpendipity.
Det kom upp under en föreläsning idag, jag tror det var om hur Jenner kom på smittkoppsvaccinet. Serpendipity. Det faller så fint på tungan. Säg det så känner du. Som en vacker fjäril. Och när man hör vad det betyder blir man alldeles lycklig, för betydelsen är nästan finare än ordet I sig. Den engelska förklaringen är “the effect by which one accidentally discovers something fortunate, especially while looking for something entirely unrelated”. Och är inte precis det just det allra bästa. Den där festen man inte alls tänkt gå på, men som bara dök upp och visade sig vara fantastiskt bra. Favorittröjan man sprang på när man letade efter något helt annat. Den där kvällen när man bara tittar förbi för ett glas vin, ofixad, ur form, och Han plötsligt sitter där.
Serpendipity. Jag tror den gömmer sig just där. Lyckan. Den verkliga, varaktiga. Så fortsätt leta efter annat.
onsdag 9 september 2009
"Denna dagen ett liv"
Melker I Saltkråkan, en av Astrid Lindgrens kloka vardagsfilosofer, myntade uttrycket. “Denna dagen ett liv”. Tänker på det ibland. Att man borde leva mer så. Tänker det ofta, gör det sällan. Men tror jag kan säga så, om den senaste veckan. “Denna veckan, ett liv”. För om denna veckan hade varit ett liv, hade jag varit rätt nöjd med det livet. Väldigt nöjd till och med.
måndag 7 september 2009
Nyanser
För en vecka sen var det upprop. En vecka har gått. Känns som en evighet. En bra evighet. Första rasten, mellan upprop och första föreläsningen. De var så många, ansiktena. Och tanken slog mig. Massan av människor, av ansikten, alla okända, oskrivna, de skulle dela liv med mig i 5,5 år. I 220 veckor. Deras ansikten skulle inte bara få namn utan få en personlighet, få en historia, av mig upplevd, och en del förhoppningsvis komma mig nära, bli riktigt viktiga. Det kändes märkligt.
Nu har en vecka gått. Ansiktena börjar bli bekanta, Massan har fått nyanser, de kända skiljer sig från de ännu ganska okända. Många har fått namn, en del lite historia, några redan blivit vänner, några börjat bli riktigt viktiga. Massan börjar upplösas, bli individer, många individer. På en vecka. 219 kvar. Ser fram emot att byta fler okända mot kända, mer kända mot vänner. Ser fram emot att dela 219.
söndag 6 september 2009
Söndagsångest... Inte
Ett organiserat kaos
Jag klagar ganska ofta på min gasugn. Det går inte att laga mat i den. Än mindre baka i den. Inte för att jag försökt så ofta, men i teorin. OM jag skulle försöka, skulle det antagligen inte bli så bra... Något den dock funderat utmärkt som är förvaringsskåp. Har därför under ganska lång tid förvarat kökshandukar i ugnen. Då är det inte ens någon ide att försöka laga mat i den. Då kan ju handdukarna bli smutsiga, sen.
Men det här går förståss inte längre. Jag kan ju inte ha svindyra räksallader i matlådan varje dag. Jag ska ju göra långkok och ungsbakningar. Även om jag har en dålig gasspis. Så flyttade i onsdags ut handdukarna från ugnen. Kändes bra. De hamnade istället på köksgolvet. Det kändes mindre bra. Men de fick lägga kvar till nästa dag, då jag tryckte in dem under sängen. Enligt “syns inte, finns inte” devisen. Men insåg att iden med rena och dammfria kökshanddukar skulle gå om intet. Tömde då lådorna längre in under sänger på innehåll och la i kökshanddukarna. Bra! Problemet hette nu inte längre kökshanddukar, utan sticktröjor. Som nu låg på golvet. Ja, och så höll det på…
Nu ligger inget längre på golvet. Och inget i ugnen. Kökshanddukarna är…någonstans. Liksom tröjorna… Och örngotten… Och allt annat som dragtits ut, stuvats in, packats om. Hittar inget längre. Men kan ugnsbaka!
lördag 5 september 2009
Konceptet matlåda
Jag har inte hittat många själsfränder i detta, min upphetsning över konceptet matlåda. Har funderat på det, sett fram emot det, i flera veckor. Sett framför mig hur jag ska göra storkok, frysa in, ta med. Laga god, näringsrik, fräsch mat. Som inte kostar något alls. Grymt tilltalad av konceptet matlåda.
Har däremot ett problem, som löper lite tvärsöver allt, inte alls begränsat till matlåda. Jag faller lätt för koncept. För idéer. Med implementeringen blir det lätt lite si och så. Så tyvärr även med konceptet matlåda. Gjorde ett försök i torsdags kväll.
Strosade planlöst runt i affären i jakt på inspiration (fel nr 1, borde ha tänkt ut innan vad jag skulle laga), det var varmt och lagad mat kändes plötsligt inte alls spännande. Bestämde mig för en räksallad. Plockade på mig det jag tyckte behövdes, gick till kassan och betalde, 159 kronor… 159 kronor!! Visserligen inklusive toapapper, men ändå.
Det blev inget storkok. Det blev inte kok alls. Det blev absolut inte gratis. Men det blev ganska gott. Och framförallt så BLEV det. Mäkta stolt. Och imorgon, imorgon blir det kanske storkok. Ideen låter i alla fall bra…
fredag 4 september 2009
Politiskt korrekt...
Har idag haft föreläsning i Andreas Vesalius sal. I schemat först lite oförklarligt kallad B-salen. Fick det förklarat för mig att den tidigare hette Bertil. Men så kom, enligt min källa, klagomål på att alla salar hade mansnamn, och det beslutades att salarna skulle byta namn. Och det nya namnet blev Andreas Vesalius sal. Andreas Vesalius låter i mina öron också ganska mycket som en man. Precis som det nya namnet på sal Adam, Jacob Berzelius sal, och det nya namnet på Ceasar, Gustav Rezius sal. Så salarna hade nu svåra namn istället för enkla, fortfarande bara mansnamn. Kanske gör det att folk klagar på att salarnas namn är svåra istället för att de är manliga…
Idag sitter det upptejpade A4-papper ovanför de prydliga skyltarna med de nya svåra mansnamnen. Där står det ”F D Bertil”… För ingen hittade längre. Och alla lärare fortsatte kalla salen Bertil. Så salarna har nu två mansnamn istället för ett. Det är inte lätt att vara PK...