Fyra dagar

Så är du här och livet är för alltid förändrat. Vi var helt redo, ändå totalt oförberedda. På att du skulle komma redan nu. Fast du egentligen var färdig. Totalt oförberedda på att du skulle komma, redan, och framförallt, helt oförberedda på vad du skulle göra med oss.

Jag visste att inget kan jämföras med kärleken till sitt barn. Ändå kunde inget förbereda mig på den kärleken. Fyra dagar gammal är du vårt allt. På mitt bröst, hud mot hud, är dina andetag det enda. Fyra dagar gammal har du omdefinierat begreppet lycka till något större än vad som var möjligt innan du var här. Fyra dagar gammal gör du oss just så lyckliga. I varje minut, utöver när du gråter och det skär i mitt hjärta. Och jag finner mig själv gråta över insändare från mamma som är olycklig för att hennes dotter inte har vänner i skolan. Förstår. För jag vill ge dig hela världen, och samtidigt skydda dig från den. Vill din lycka mer än något. Nu och alltid. Speglar kärleken i As ögon. A, som jag älskar ännu lite mer nu. Nu, när det blivit ännu lite mer vi. Fyra dagar gammal älskar vi dig mer än vi trodde det gick att älska. Möter dina stora svarta ögon och inget, absolut inget annat, är viktigt. Inget annat än du.

På fyra dagar har du gjort allt detta. Älskade barn. Vad kan du då inte göra i livet.

Funderar

Det är nära nu. Inte längre månader, utan veckor. Kanske dagar. Reflekterar fortfarande, runt kliniken, plugget, patienterna och allt det som jag brukar skriva om här. Men det trängs alltmer ut av dig. Du tar allt större plats, i min kropp och i mina tankar. Tränger ut det andra. Och jag funderar. Funderar på vad som ska hända med bloggen när du är här. När du inte tar upp min tankar men även mina timmar. När livet som läkarstudent tar paus och ersätts av ett annat. Med andra tankar. Annat som snurrar.

Det här är ingen ”nybliven mamma”-blogg. Det ska inte bli det heller. Kanske blir det en sådan någon annanstans, men inte här. Närmsta halvåret vet jag inte riktigt vad den här bloggen kommer vara. Om den alls kommer vara. Vi får se. Kanske skriver jag inte. Kanske skriver jag ibland. Jag vet inte. Vet ganska lite om hur det blir med något när du kommer. Med något alls. Bloggen inkluderat. Men längtar.

Det bästa som kan snurra

Jag har skrivit lite mindre. Inte delat lika mycket. Åter tar något annat uppmärksamhet. Eller någon. En någon jag inte har träffat. Men längtar efter mer än jag längtat efter något förr. Eller någon. En någon jag inte känner, men känner hela tiden ändå. En någon som funnits i vår verklighet i 20 veckor. Och förändrat den. Som tagit fokus. Energi. Ork. Fyllt tankar. Drömmar. Planer. Som varit det som snurrat. Och som kommer fortsätta vara det. Sen. Och senare. För alltid. Och jag kan inte tänka mig någon finare snurra.

Tankarna runt utbildningen finns kvar. Reflektionerna är inte färre, men de trängs med andra. Andra som jag inte kommer dela fullt här. Så ha lite tålamod, med uppdateringar som är lite glesa. Som störs av något annat. Av någon annan. Störs av det bästa som kan snurra.     

Om snart som blev sen

Snart blev sen. Och sen blev senare. Och så gick en sommar. En fantastisk sommar. Men bloggtystnad. Tog inte med er till Turkiet, till Istanbuls myller eller Kappadokiens storslagna stillhet. Inte till soliga eftermiddagar på Skånes stränder, krusbärspajer, och grillkvällar i ljummen kvällssol. Inte till många mil längs Kaliforniens vägar, till Yosemites storslagenhet eller San Franciscos myllrande kaos. Inte till Las Vegas dårskap eller mötena, alla möten, med vänner och okända. Ni var inte där, men jag var, hela tiden, kanske mer där än någonsin. Jag och vi, A och jag. Gående, cyklande, springande, körande, tänkande, varande. Pratande om sen, mycket, men levandes i nu, ännu mer. Njutit av det, varje sekund, av livet som är nu, just nu, och sen inte mer. Njutit av just det, utan vemod. Med glädje. Och lite längtan. 

Mer blir det inte nu. Men snart. Menar det den här gången. Termin nio om två veckor. Och de tankarna och intrycken kommer jag dela. 

Om London. Ditt, mitt, vårt

I London, nu med A. I mitt älskade London, som jag visar honom. Medan han visar mig sitt. Njuter av gatusorlet, av det lite för starka teet och lite för svaga kaffet. Cyklar genom allt det kända. Stannar och tar skydd från regnet, som kommer lika snabbt som solen. Äter morgonscones bland kritstreck och cockneyslang. Jag älskar det. Och älskar att han älskar det. Att vi gör det. Promenerar där jag brukar promenera, springer hans löprundor. Lever i dåtiden, men samtidigt väldigt mycket i nuet. Äter middag där vi båda ätit middag, isär, nu ihop. Hans vänner blir mina, mina blir hans, och glasen med vin smakar aldrig bättre än i kvällsolen över Primrose Hill. Väver samman mitt och hans då, till vårt nu. Och livet blir inte mycket bättre.

Om Språket

Lyssnar på ”Språket” i P1.

”Språket” är programmet för de som har tid. De som har oändligt med tid. De som inte bara noterar små felsägningar, eller felskrivningar, utan som även har tid att fundera på det, sen fundera ännu lite mer på det och slutligen skriva eller ringa in till P1 för att reda ut det. Till exempel vad uttrycket ”17 gubbar” kommer ifrån. Eller vad skillnaden mellan pröva och prova är. Sen diskuterar en professor problemet med största allvar i rösten, som om det var kanske inte cancergåtan som skulle knäckas, men i alla fall hälsporregåtan. Jag ogillar det inte alls. Tvärtom. Men finner det fascinerande. Ibland frågan i sig. Oftast mer att någon bemödat sig att försöka reda ut det. Att så mycket tid finns.

Just nu lyssnar jag också på ”Språket”. För just nu har jag det. Tid. Ungefär hur mycket som helst. Det kallas sommarlov, och det är eventuellt världens bästa uppfinning.

Om vad eller vem

Tillbaka bland bukarna. Går med Dr H. Fantastiska Dr H. Som är glad nästan hela tiden. Och inte är stressad fast det är stressigt. Som driver lite med patienterna, lite mer med oss, ST-läkaren och mig, och allra mest med sig själv. Som kan massor men välvilligt inser att det är en massa hon inte vet, och även en hel del som det är ok att inte kunna. Som inte stressar men hinner allt. Hinner prata med patienterna, skämta med dem, förklara och lyssna. Som till och med hinner sitta brevid dem och vara tyst, just i stunden då det är vad som behövs. Som vid första lediga stunden tar fram papper och penna och ritar upp de lika kolonresektionerna åt mig. Eller andra. Första dricker vi kaffe. Och förklarar allt pedagogiskt. ”Sen ska vi se om vi inte kan få dig att gilla kirurgi”. Eftersom jag redan första timmen på direkt fråga sagt att det är något jag inte gör. Gillar kirurgi. Men om någon kan är det hon, och efter att ha skrattat mig igenom två dagar tycker jag nästan om den. Kirurgin.

Går med Dr J. Dr J, som med håret på ända och blixtsnabb tunga kan precis allt.  Varje verkningsmekanism, varje dosering, varje vinkel på varje snitt. Men som ödmjukt säger att det finns så mycket mer att kunna. ”Det här behöver du inte kunna”, poängterar han dock också, ofta, när han hållit en miniföreläsning om något intressant och relevant, en av många. Och fyllt på med en anekdot. Som gör att jag minns. Och vill höra fler. Och som har koll på våra lärandemål och faktiskt berättar saker som är kopplade till dem. Som han vill att jag ska lära mig. Inte förväntar sig att jag redan kan. Och sterilklädda över en kaffe utanför OP-salen berättar han att kirurgi kändes svårt, svårast. Att han var van att analysera och resonera, och var bra på det, men att han blev skräckslagen när han förväntades göra något med händerna. Dr J, han som kan allt, sa vad jag varje dag tänker. Och en halvtimme senare sydde jag ett helt operationssår intrakutant utan att darra. Och tänkte att jag kanske och kan lära mig kunna. Kunna, med skalpell i handen. Och tyckte i den stunden nästan om det. Opererandet.

Och inser att det jag tycker om eller inte tycker om ganska ofta inte är något utan någon. Att jag inte tyckte om kirurgi utan tyckte om Dr H. Tyckte om vad Dr H gjorde kirurgin till. Och att jag inte tyckte om att operera utan att jag tyckte om att operera med Dr J sneglandes över axeln. Och inser att den vetskapen inte gör mig mycket klokare gällande vad jag ska göra med mitt liv. Men att den får mig att inse att jag så gott det bara går ska lägga ganska mycket fokus på att hitta rätt personer att göra det där något med. 

Om mest av allting alltid

"Det här måste ni verkligen hem och läsa på ordentligt". Det är tionde gången han säger så, doktor C. Eller kanske tolfte. Tappat räkningen och ändå har seminariet inte ens hållit på i femton minuter. Och vi pratar om Zollinger Ellison. En inte helt osannolik anledning till blödande magsår, men ändå kanske inte den vi behöver kunna mest om. Fast det tycker han. Han tycker vi behöver kunna mest om allt. Antingen är det vanligast. Eller farligast. Eller ovanligt, och därför intressantast. Eller bara viktigast, utan motivering. Viktigast, precis som allt annat. Allt är viktigast. Allt behöver vi kunna mer om. Allting om till och med. 

"Vid sju brukar trauman komma in. Det är på kvällarna saker händer, då ska ni se till att vara här". Klockan är strax efter åtta på morgonen när han säger det här. Morgonmötet har redan hunnit avslutas. Ingen säger något, tills jag inte kan vara tyst. "Vi är ju här från sju på morgonen. Det blir en lång dag om man ska stanna till sju…". Ingen reaktion, så jag försöker med ett motbud, istället för att såga förslaget helt.  "Kan man komma lite senare, och sen stanna senare på kvällen?". Han verkar inte riktigt förstå mitt resonemang på en gång. Sen gör han det och gillar det mycket tydligt inte. Får höra hur mycket han var på kliniken som kandis. En siffra som antingen är lögn, eller förklarar de gråa hår han säkert haft länge. Får höra att man inte blir kirurg med den inställningen. Vi ska vara här på kvällen istället, utan på kvällen också. 

Kunna mest om allt. Och vara på kliniken alltid. Utan den inställningen blir man inte kirurg. Jag som i tio år drillats i vikten av att kunna prioritera. I vikten av effektivt tidsutnyttjande. Jag blir förvirrad. Och trött. Och ganska irriterad. För jag tror inte på det. På att det är nödvändigt. Eller ens bra. Vara med på det som är lärorikt, absolut. Och kunna mycket om det som är viktigt, självklart. Men inte allt om allt. Och inte alltid. Så jag går hem klockan fem. Hem till det där som inte är kirurgi, utan resten av livet. Som finns och också är viktigt. Och läser inget mer om Zollinger Ellison.

Om korridoren från hiss F

Korridoren från hiss F. Korridoren man inte springer i. Jag inte springer i. Oavsett hur bra dagen varit, hur fylld jag är av energi, hur hög jag är på livet, så springer jag inte i den korridoren. Korridoren som går från hiss F. Hiss F, som ligger precis utanför dörren in till onkologen. Till cancern. Sorgen. Smärtan. Döden. Jag har gått den korridoren många gånger. Och inte kunnat låta bli att för varje människa jag möter tänka, att jag möter smärta. För alla som går i korridoren har cancer, vet att de kanske har cancer eller har en anhörig som har cancer. Och bär därmed på sin egen individuella cocktail av smärta, rädsla, ångest och sorg. Och på samma sätt som jag inte vill springa, vill jag nästan dölja att mitt hår är långt och blankt, att mina kinder har färg utan rouge. På något underligt sätt skäms jag nästan för det. För att jag inte kan ta ett enda gram av deras rädsla. För att jag går i deras korridor utan deras smärta. Stressar igenom den, med cykelhjälmen under armen, på starka ben. Och skäms på något sätt för att jag går i sjukhuset tyngsta korridor, men när den är slut, kan lämna den bakom mig. Korridoren. Cancern. 

I en vecka har jag nu gått många gånger i korridoren. Och fått förbi hiss F, in genom dörrarna. Genom korridoren med Lisa Larsson-figurerna på hyllor och vita vita väggar. Lärt mig om de, en efter en, de mest skrämmande diagnoserna. Träffat patienter, pratat med de som jag tidigare gått förbi i korridoren. Mött sorg, smärt och rädsla, men även livslust, hopp och styrka. Tårar, men även skratt. Hopp, mitt i det tunga. Liv, mitt i sjukdomen. 55 000 får cancer varje år. Det är fler än vad som ryms i korridoren, även om den är lång. Ser en kvinna med sjal på hårfritt huvud skrattande över ett glas vin timmar senare nere på stan. Inser att de finns överallt, levande sina liv. De som var det igår, är det idag, blir det imorgon. Cancerpatienter. Och De kan vara Vi, och det är självklart skrämmande. Oerhört skrämmande, men inte bara död. För De, som kan bli Vi, är cancerpatienter, men faktiskt i de flesta fall, så småningom canceröverlevare. För 55 000 får cancer varje år, men mer än 30 000 friskförklaras. Det är mer liv än död. Så försöker jag tänka. Och några av de jag möter i korridoren från hiss F, har just blivit en av dem. Canceröverlevarna. 


Cancer är nog fortfarande det hemskaste. Men det är inte bara död. Och jag springer fortfarande inte i korridoren. Men jag vågar gå med lite liv i stegen.

Om selektiv kompetens

Sitter med mitt KUM-team på vårt rum på studentmottagningen och småpratar, i väntan på röntgensvar på den misstänkta radiusfrakturen. Ortoped H, sjuksyrrestudent L och jag. Ortoped H som just imponerat enormt på mig genom att utan ansträngning reponera en luxerad höft. Vi pratar om hur man rapporterar över patienten, sjuksyrran till mig. Ortoped H trycker på betydelsen av SBAR. Situation, bakgrund, aktuellt och rekommendation. Struktur, ordning och relevant fakta. Det är viktigt. Vi diskuterar vilken fakta som ska vara med och inte. "Jag tycker namnet är viktigt" säger sköterskestudent L. Ortoped H tystnar, tittar upp med frågnde blick. Namn? Hurdå menar du? Ja, förnamnet, jag tycker det är br att nämna". Ortoped H ser frågande ut. "För och efternamn?" undrar ortoped H. "Nej, förnamn räcker". Jag har gått från att följa deras uppenbart olika perspektiv till att lägga mig i. "Jag tycker det är bra, med ett förnamn". "Vad ska du ha det till?". Nu vänder han sig mot mig, som om han förväntar sig ett argument han kan relatera mer till då. Det får han inte, visar det sig. "Du måste ju ha för- och efternamn om du ska kunna identifiera patienten, fortsätter han. Och flera patienter kan ju ha samma namn, så då är personnummer bättre. Vi ser på varandra, L och jag. "Men det är ju inte för att identifiera", fortsätter jag. Det är ju viktigt det med, såklart, men. Det är ju för att…kunna hälsa. Det är trevligare att kunna säga "Hej Karin", än att säga "Hej". Jag tror patienten känner sig mer välkommen, känner mer att vi har koll om vi kan deras förnamn". Ortoped H tittar på mig igen. Ser oförstående ut. "Jaha. Så har jag inte tänkt… Jag tycker personnummer är bäst"

Vi pratar inte mer om just det. Vi pratar om hur man reponerar höfter. Och en massa annat som ortoped H gör fantastiskt bra. Och jag försöker ta till mig. Av de saker han kan sådär fantastiskt bra. Men vi rapporterar patienter till varandra, med förnamn. "Karin, 33, smärta i höger höft och armbåge efter att ha halkat." Och jag hälsar sen på Karin med förnamnet när jag träffar henne. Och det känns som om Karin uppskattar det.

Lyssna. Bemöta. Med respekt

"Det låter kanske krasst, men, lyssna på patienten, bemöt deras oro och behandla dem med respekt, så har du en nöjd patient. " Nästan oavsett hur allt annat går. Säger läkaren som gör just det. Som jag går med en förmiddag på mottagning och blir inspirerad och glad av. Som är väldigt duktig och säkert nästan aldrig gör fel. 

Ortoped-KUM. Studentmottagningen. Som jag är placerad på innan jag läst ortopedi. Innan jag vet någonting alls. Jag är placerad där med sköterskestudenter som aldrig varit på ortopeden heller. Som inte heller vet något. Vi ska komplettera varandra med olika kunskaper, men jag oroar mig lite där på första morgonmötet för att noll plus noll fortfarande är noll… Går med vagt minne av hur handen ser ut på insidan till den första patienten. kvinnan med handskadan. Kvinnan som jag många timmar och många "Det ska jag ta reda på åt dig" senare får en stor och oväntad kram av. "Ni har varit helt fantastiska". Trots att vi inte lyckades reponera hennes arm. Trots att hon måste komma tillbaka för operation. Trots att vi inte alls botat henne. Trots det hade vi varit fantastiska. Och jag går med lite rakare rygg till nästa patient, trots att knäet inte är mycket mer känt än handen. Knäet som jag lär mig väldigt mycket om, genom att svara på patientens frågor. De som går att besvara. Och lyssna på frågorna. Precis alla. Och den gamla förvirrade som gång på gång säger gå inte, och kramar min hand. Från henne går jag inte, trots att jag vet att hon säkert har glömt, nästa gång jag kommer. För just nu är det viktigaste än om vi lyckas reponera hennes höft eller inte. 

Aldrig förr har jag kunnat så lite men känt att jag kan så mycket. Och jag minns det han sa, den där läkaren som var bra och inspirerande. Och inser att jag trots allt kan. Oavsett vad jag kan om knäet kan jag lyssna. Bemöta. Med respekt. Dag tre kan jag mer om knäet. Behöver inte fråga handledaren lika mycket. Dag sex kommer jag kunna ännu mer. För att inte tala om dag tio. Men det viktigaste lärde jag mig ändå dag ett. Visste kanske innan, men förstod på riktigt nu. Dagen jag fick en fantastiskt nöjd patient trots att jag egentligen inget kunde. Dagen jag insåg att oavsett hur lite kunskap jag har finns det något jag kan. Som vi alla kan. Lyssna. Bemöta. Med respekt. 

Önskar alla som arbetar med människor fick träffa läkaren jag blev glad och inspirerad av. Fick en kram från världens nöjdaste patient fast de inget kunnat. Fick inse det jag insåg. Och sen aldrig glömma.

Börja om

Maj 2012. Jag hittar en sarkoidos, helt själv. Diagnosticerar, handlägger. Noterar en inferior infarkt på den gamla kvinnans EKG. Vet vad som ska göras. Går vant mellan rummen på avdelning, patienten jag haft hand om hela veckan frågar om jag jobbar i helgen också. Det är nio månader sedan, och i stunder kände jag att jag faktiskt kunde en hel del. Kände mig lugn och trygg och ganska kompetent. I stunder kände jag mig lite som en läkare.

Januari 2013. I blå kläder med mudd. Och hittar inte ens till centraloperation från fikarummet själv. Jag är i vägen, nästan hela tiden, trots att det är det jag jobbar hårdast för att inte vara. Sköterskan ber om en sax och jag ger henne en piang. Jag hänger dropp. Upp och ner. Sen bak och fram. Innan samma sköterska rycker det ur händerna på mig. Allt har slangar och kranar och reglage som jag vrider åt fel håll precis varenda gång. "Den ligger i korgen på vagnen" säger läkaren jag tafatt skuggar och jag ser oändligt många korgar på oändligt många vagnar och vet inte ens vad det han ber om är. Jag frågar och frågar, men glömmer ändå vilken kran som gör vad och vilket håll de ska vridas åt. Halva dagen går innan någon talar om att jag har operationsmössan bak och fram. Som att rookie inte stod skrivet i pannan ändå. Plasthandskarna är för stora för jag har glömt min storlek och går sen sönder för att tummen hamnar mitt i handen. Även fast det känns som om det är precis där den är. 

Nio månader närmare examen. Närmare läkare. Och det känns som om jag backat med en livstid. Jag har gått från att i stunder nästan känna mig som en läkare till att i långa känna mig som totalt inkompetent gällande nästan allt. Det känns som om jag har börjat om. Börjat om så mycket mer än den där första dagen på medicin. Börjat om med något helt annat än det jag en gång valde. Än det som fick mig att göra glädjeskutt i sjukhuskorridoren efter nattpassets slut. Längtar tillbaka. Men tills vidare tittar jag noga på de andras mössor, memorerar handskstorlek och sväljer pikar från sköterskorna. Tröstar mig med att jag nästa vecka kan namnet på några läkemedel till. Att jag snart kan skilja sax från piang. Och med att de ju faktiskt är snyggast, allt annat lika, de blå operationsbyxorna med mudd...

Om att addera

Folk dricker kaffe i egna muggar. Folk är någon av de andra tjugo som sitter i samma lilla rum och får information om programmering och statistik och epidemiologi. Samma saker som i aulan, men ändå väldigt annorlunda. Kaffet hämtas i automater på någon avdelning, den där sorten där kaffe serveras med ”vitt” och man kan välja wiener melange . Det gör ingen, men ändå. Vi får ostsmörgås och kanellängd kvart i tre varje dag i ljusgården, tillsammans med alla andra på institutionen. Det finns rum med skrivbord och dörrar om man inte bokar utan har. Och det står fruktkorgar på borden, den där sorten som levereras full på morgonen och på kvällen hämtas med några ledsna vindruvor kvar i botten och det där extra mjöliga äpplet. Korgar som ingen länsar. Och man hejar. Även på människor man inte känner. Och jag tycker om det.

Vi lär oss nästan samma saker ett stenkast från de vanliga föreläsningssalarna och ändå tycker jag så mycket mer om det. funderar på varför. Och inser så. Alla hejar på folk de inte känner eftersom ”folk” är kollegor man bara inte träffat än. Kollegor har man på ett arbete. Ett arbete. Och jag inser hur mycket jag saknar. Eller längtar.

När jag är just här, kanske mest längtar, inte så mycket saknar. För jag lämnade inte kanellängd kvart i tre. Ganska lite här påminner om något där. Jag lämnade stress och orimligt tempo. Lämnade deadlines och obemärkt övertid. Lämnade ett jobb man inte tog kväll, knappt helg från. Stress, krav och press blandat med mental och emotionell tristess. Det var i alla fall vad jag termin ett kände att jag lämnade. Vad jag termin ett var överlycklig att vara ifrån.

Jag lämnade inte kanellängd kvart i tre och kanske inte egentligen längtar efter den heller. Jag lämnade inte fasta rutiner och vill nog inte ha dem. Men lämnade inte heller bara stress och jäkt och orimliga krav. Lämnade gemenskap och känsla av att addera. Av att vara del av något som är större än jag själv. Gör saker för någon annan än mig själv. Det inser jag nu, när jag är ganska långt från termin ett…

Jag vet inte om jag saknar mitt gamla jobb. Det tror jag inte. Jag vet inte om jag saknar att ha ett jobb som det här. Det tror jag inte heller. Men jag vet att det är fint med en egen kaffekopp. Jag vet att jag vill ha kollegor att heja på. Och framförallt vet jag att jag vill addera. Jag vill att det ska spela roll för någon annan än mig själv om jag är där eller skolkar

"Inför terminsstart"

På landet. Mitt i sommaren. Långt från allt verkligt. Väldigt lång från vardagen. Enormt långt från sjukhuset. Sagolikt långt från föreläsningar.

Undvikit att ens fundera över hur motiverad jag är att börja igen. Främst eftersom jag utan att känna efter vet svaret. Inte alls.  Det trots att hösten inte innehåller mer än ett par veckors föreläsning. Och inte en enda tenta. Bara en uppsats som jag ännu inte insett säkert kommer innebära stress och press på sitt sätt. En soft höst, som jag valt att tolka det.

Men så damp det ner häromdagen. Mailet ”Inför terminsstart”. Ett ganska otrevligt mail som egentligen bara borde få dyka upp termin ett. Då kan de i gengäld få skicka ungefär 20 sådana mail eftersom varje liten påminnelse om terminsstart då fyllde mig med veritabal lyckorus. Det gör de inte längre. Nu fick det mig att stänga ner inboxen. Att tänka ”Inte än”. Jag har två veckor sommarlov till. Och tänker inga påminnelser om annalkande höst nagga på dem- Men det gav en bekräftelse på det jag visste utan att ha känt efter. Jag är inte motiverad. Inte alls motiverad.

Jag har fortfarande inte öppnat mailet. Jag kommer inte göra det imorgon heller. För idag är det sommar. Och imorgon. Hallonbusken väntar. Och kajaken. Och glasstället. Och…allt det där som inte är planerat utan bara blir. Allt det där som är sommar. Om två veckor är det terminsstart. Kanske är jag redo då. Och om inte, så hanterar jag det då. Det där med motivationen. Eller bristen på. 

Om livet, i all sin förvirring

Tänker mycket på dem. Vännerna från det gamla livet. Det som levdes mellan flygplatser. Vännerna jag delat skratt och tårar med sena nätter. Inte bara under helgens glädjeyra, utan många gånger förr. Vänner jag inser jag därmed kommit oerhört nära. Som visserligen finns kvar. Men ändå. Saknar. 

Tänker mycket på det. Livet som gav mig dem. Vännerna. Upplevelserna. Intrycken. Livet då, som på samma gång som det var rotlöst var oerhört äkta och verkligt. Utlämnat och skört och ständigt i förvandling. Utmanande, uttröttande, emotionellt och fullt av upplevelser. Som gav djupa intryck, djupa vänskaper, med en hastighet och på många sätt med ett djup som livet hemma inte gör. Ett liv som jag inser var på många sätt fantastiskt. På andra sätt inte. Men ändå. Saknar.

Tänker mycket på den. Framtiden. Vad jag vill och inte och är på samma gång förvirrad och lugn. Lugnare än någonsin på ett paradoxalt sätt. För världen är stor. Och den är kvar. Liksom vännerna. Och deras vänner. Och jag kan varje dag välja, och välja om. Och jag tror att det blir bra, i all sin förvirring. Livet.

Vintern rasat

Och vi hoppade över våren och fick sommar direkt. Pluggar mindre än jag borde men ändå mer än jag vill. Ser mitt vackra söder förvandlar till en gigantisk picknick, och vadar bland sparkcyklar och barnvagnar. Till det allra bästa och för våren nyuuptäckta glasstället. Eller till nytorgets solvägg. Eller kanske till löpspåret runt årstaviken, där vitsipporna trängs med blåsipporna och havet speglat i blå himmel är så blått vatten blir. Det blir valborg och vi skippar elden men inte vårhimlen, och dricker vin på terass i sol som fortfarande är vårljum, i några minuter tills det blir kallt och vi går in och pratar länge om livet och verkligheten och drömmarna. Och utan sången har vintern rasat, och mycket med den. Oron för uppsatsen till exempel, som har ordnat sig och jag längtar lite till hösten, till flexibel tid och total frånvaro av närvarolappar som ska skrivas på och tider att passa. Men längtar allra mest till sommaren, vars semestrar redan ligger färdigbokade och väntar. Vars lediga tid ligger lockande obokad, med många dagar av total frihet. Och den är snart. Två tentor, en SVK och en tenta till. Piece of cake. Så känns det i alla fall en dag solen skiner. Och idag är en sån dag. En annan dag stressar jag upp mig. Men idag kisar jag mot solgasset och tycker att livet är rätt fint ändå

Om pallen

Vi är hemma på SÖS för en eftermiddag. Och det är sol. Bedside på infektionsavdelningen, och vi tumlar upp i grupp efter lunch i vårt hemtama kandisrum som vi inte insett att vi saknat förrän vi är där. Han möter oss i korridoren, stor och bullrig och översvallande glad. "Ni ser ut som kandisar, välkomna". Vi föses in i ett rum där alla skåp är tagna liksom all syre, men vi hittar kläder i hyfsade storlekar och står snart ombytta i korridoren. I grupp om fyra går vi in till patienten, den första. Tänker infektionsanamnes, funderar på antibiotikaval, letar och lyssnar efter kliniska tecken. Pratar med patienten och undersöker. Överläkaren pratar med oss och med patienten. Skrattar sitt bullriga skratt. Skrattar med patienten. Snart med patienterna. I slutet samlar sen ihop oss ute i korridoren igen. "Om det är en sak ni ska ta med er från den här eftermiddagen, bara en sak, så vill jag att det ska vara det här". 

"Odla först, antibiotika sen", tänker jag. Det kan det vara. Eller tecknet på sepsis, som man inte får missa, det kan det också vara. Eller kanske hudkostymen, att aldrig missa att leta sår, stickmärken, peteckier, septiska embolier, kanske är det det. Han är allvarlig, för första gången under eftermiddagen. "Pallen".  Inget om sepsis. Inget om blododling. Istället han upprepar det. "Pallen".

Och så berättar han vad han tycker är viktigast av allt. Att dra fram pallen. Varje gång man kommer in. Även på en snabb rond. Dra fram pallen och sätta sig på den, om så bara trettio sekunder. Och jag minns alla stressade ståronder och inser hur rätt han har. Hur viktig den är. pallen, och vad den symboliserar. Pallen, som tecknet på att jag är här nu. Här och inte på väg. Om så bara någon minut. Och jag inser varför inte alla överläkare skrattar med patienterna. Och varför han gör det. 

Vi träffar fyra spännande patienter. Lär oss mer om endokarditer, clostridium difficile, lungabcesser och pyelonefriter. Jag tar med mig nya kunskaper, om antibiotikaval och kliniska diagnoskriterier. Några som jag redan glömt. Men mest tog jag med mig pallen. Och den glömmer jag inte. 

Om termin sju, projektarbete och svordomar

“Och så hör ni av er inför termin sju om ni vill skriva projektarbete". Ända sen termin ett har vi hört den meningen avsluta var och varannan föreläsning. Termin sju. Det har känts evighetslångt borta. Så långt borta att meningen kom och gick, nästan onoterad. Så långt att när termin sju började röra sig närmare, inte längre vara allra längst bort i horisonten, så hade vi helt glömt vilka det var som hade sagt det där om att höra av sig. Och klickade istället oss runt i en gigantisk och dåligt uppdaterad projektdatabas. Och svor över termin sju.

"Vi brukar har två veckor till det här men nu har vi bara fem dagar, men allt är så viktigt så vi kan inte ta bort något, så det blir lite mer att läsa hemma". Också det en mening som förföljt oss sedan preklins första dagar. Också det en mening vi har termin sju att tacka för. Termin sju, som i sin nuvarande form förrut inte fanns men som nu på ett magiskt sätt ska få plats utan att något annat kan plocks bort. För inget annat kan plockas bort. Projektarbete i all ära, men det vore lite sorgligt om en hel läkargeneration lär sig beräkna statistisk power och skriva abstracts, men inte kan ett skvatt om örat. Och därför får vi läsa hemma. Svärandes över termin sju.

"Det kommer komma information om det så småningom". Svaret på de flesta frågor som ställdes under ett i raden av informationsmöten som gav ganska mycket frågor men inte så mycket information. Vilket ledde till att vi satt av även nästa informationsmöte, i hopp om att informationen skulle ges då. Eller så var det för att de bjöd på smörgås. Jag minns inte riktigt. Men minns att jag varken blev mätt eller särskilt informerad. Och att det åter svors över termin sju.

"Påminnelse: Ex-jobb HT12". Bara rubriken jagade upp redan uppjagade studenter. Som redan nu spenderade eftermiddagar med att inte plugga hud, utan skriva mail till de där föreläsarna som kanske bett oss kontakta dem, någon gång i forntidens termin två. Eller så råkade det bli till de som inte gjort det. Som redan nu skolkade föreläsningar för att jaga efter svårfångade handledare, eller deras än mer svårfångade chefer, för signaturer på papper. Som förvandlade veckan om åldrandet, till veckan som gav åldrande. Och några svordomar till, över den här terminen.

"Tack för ditt projektförslag. Vi bedömer och återkommer". Så var det inne. Och åldrandet var över, kursen, inte processen. För inget slutade krångla eller vålla oro, och projektförslag efter projektförslag föll igenom. För att projektledaren i Namibia plötsligt inte hade patienter, eller för att handledaren i Sverige plötsligt inte hade engagemang eller för att någon annan omgivningsfaktor förändrades. "Tur det skulle vara inne så tidigt" sa någon. Eller otur, ville jag kontra. För nu har saker månader på sig att falla sönder, istället för veckor. Månader att ge oss sömnlösa nätter och rynkor i förtid på. Månader att svära över den, termin sju.

Så det är vad jag gör nu, medan jag försöker bestämma om jag ska riva upp mitt planerade projekt som är bra på många sätt men inte känns bra i magen. Jag som under nästan hela tiden sett andra stressa men tagit allt med ro. Inte svurit särskilt mycket. Men finner nu mig själv ligga vaken nätter och försöka fatta beslut runt saker jag inte vet. Och istället för att läsa om infektionssjukdomar grubbla mig rynkig och gråhårig. Jag svär över termin sju, och längtar till nästa vår. Till termin åtta, när den här terminen äntligen är borta ur våra liv. När termin sju är över. Men fram tills dess befarar jag att det här blir en återkommande följetong. Termin sju, to be continued...

En bild säger mer än...

Tillbaka. I Sverige. Snart även med orden. Så länge får ni hålla till godo med lite bilder från kontrasternas land.

Glad Påsk!

Och så blev det påsklov. En vecka ledig tid som ingen ens bemödat kalla instuderingstid. Och jag passar på att ta mig till andra sidan jorden, långt bort från snöblandat regn, påskägg och inlagd sill. Långt bort från EKG-kurvor, reumatiska noduli och blodgaser. Långt bort från ständig uppkoppling. Sannolikt långt bort från någon uppkoppling alls, utöver den som godkänts av de som bestämmer. Min blogg brukar inte godkännas.

Så sannolikt hörs vi inte förrän påskchokladen är uppäten. Men njut av den så länge, och kanske lite vårsol!