Om förlåtet kaos

Kursen fortsätter på samma disträtt och lågmält kaotiska sätt som den började. Dyker upp på klinik första morgonen, och plockas upp av en vänlig barnmorska. Vänlig men helt ovetande om var jag ska vara. ”Vet du vem du ska gå med” frågar hon mig, men det var en av de många saker som inte stod i schemat så det vet jag inte. Tillslut dyker doktor E upp, hälsar och försvinner in på sitt rum, för att minuter senare öppna dörren- ”Det står något om kandidat här i mitt schema, så du ska nog vara med mig”. Vilket är bra tills kandidatkompis V dyker upp, som visst är placerad på samma ställe. Som inte heller vet med vem hon ska gå. Så vi tar en kaffe. Det löser sig nog.

Seminarium dagen efter. I rum C3 står det i schemat, i biblioteket står det på ett annat ställe i det informativa kompendiet. Informativt så tillvida att det innehåller väldigt mycket information. Ganska mycket är dock motstridig. Efter att ha gått till C3 och konstaterat att det är en annan grupp där letar vi oss fram till biblioteket. Där ingen annan grupp är. Inte heller någon seminarielärare. Vilket det inte är tio minuter senare heller. Eller tjugo. Ringer vår vänliga kurssekreterare, vars röst går upp lite lätt i falsett när jag undrar om hon vet var doktor L kan vara. ”Skämtar du med mig?”. Sen går tjugo minuter till medan hon genomsöker hela gynmottagningen efter ledig läkare. Doktor L är fortfarande spårlöst borta. Och det finns inte ens kaffe. Men, det löser sig nog. Det brukar det ju göra.

Duggan visar sig vara svårare än någon av de tidigare duggorna utlagda i pingpong som vägledning. Svårare, och helt annorlunda, och de gamla duggorna blev därmed mer missledning. ”Det var väl inte så svårt” säger doktor S och doktor S i munnen på varandra till C och mig efteråt. ”Jo”, svarar vi, och möts av genuint oroade blickar. ”Nej men, menar ni det. Vi som tyckte vi hade skrivit bra frågor”. Och jag vill nästan säga att de visst var bra, för att inte göra dem så bekymrade, men det var de inte så jag låter bli. De ser på varandra, och mumlar något simultant som jag inte hör. Jag antar att saker löser sig. Som de brukar ju göra.

Om jag tvingas utnämna någon kurs till läkarutbildningens mest kaotiska så vinner gynkursen utan konkurrens. Mycket som borde vara ganska lätt görs oerhört svårt. Vi får väldigt mycket information, men ingen vet ändå nästan ingenting. Och de verkar ha planerat väldigt noga, och ändå verkar ganska mycket väldigt oplanerat.

Men trots det tycker jag om den, gynkursen. Tycker om doktor S och doktor S. Tycker om de många barnmorskorna som tycks tävla med varandra i vänlighet. Tycker om mina kaotiska placeringar. Lär mig saker, mycket saker, utan att veta om det är rätt saker enligt några lärandemål. Tiden går fort trots att benen är trötta. Och ibland, mitt i allt, föds ett barn till överlyckliga föräldrar. Och det är om det jag berättar för A när jag kommer hem på kvällen. Inte om schematrassel och seminariestrul. Och de kommer inte få någon dålig kursutvärdering. Trots kaoset. 

Kursledningen räddas av en hyfsad dos vänlighet, men kanske mest, ganska oförtjänt, av själva essensen av placeringen. Av de korta glimtarna av nybivna föräldrars fullständiga lycka, av mörka minutergamla ögon, av det nyblivna livets mirakel. Det är vad jag bär med mig, vad jag minns. Det kan inget kaos i världen konkurrera mot.          

Om att gå hem

Klockan är bara tio och jag är redan trött. Lyssnar dåligt, de stundar jag lyssnar alls. Föreläsningen är inte dålig, men inte heller så där gripande bra. Men vet inte om det hade spelat roll. Någon väcker idén i kvartsrasten. Den inte helt revolutionerande idén om att gå hem vid lunch. Det är inte obligtoriskt. Föreläsningskompendiet ligger redan utanför salen, och ser detaljerat ut. En ledig eftermiddag är oerhört lockande, när julklappr behöver handlas och tentaplugg borde hinnas med. Det känns oerhört lockande och vid halv elva känns det som en bra idé.  Jag tror nästan att jag kommer göra det. Nästan.

Bara nästan. För klockan tolv köar jag ändå framför micron med min djupfrysta spagetti. Och klockan ett dagdrömmer jag vidare i en sal som är lite tommare än den var på förmiddagen. Och klockan två tänker jag vad jag alltid tänker, när jag lekt med tanken att gå hem och sen förkastat den. Att det inte var värt det. För det är aldrig värt det. Föreläsaren säger det som står i kompendiet, och säger hon något annat hör jag det inte. Klockan kryper sakta sakta mot tre medan jag klipper med ögonen. Och klockan tre går jag hem. Och är för trött för det där tentaplugget. Till och med för julklapparna.

Måste lära mig det. Gå hem. Om jag ens tänker tanken. För att det inte är värt det. Nästan aldrig är värt det. Särskilt inte när man pendlar mellan att dagdrömma och halvsova när man väl är där. Vilket jag för tillfället gör.

Någon slags respekt mot föreläsaren som ändå släpat sig dit en mörk decembereftermiddag? Gammal hederlig ”fear-of losing-out”? Kanske lite av båda, men att halvsova i föreläsarens blickfång är knappast respektfullt, och missar nästan lika mycket genom att dagdrömma mig genom lektionerna som genom att gå hem…

Så imorgon gäller det! Kompendiet ligger på nätet, tjock och ordrikt. Eftermiddagen är lång, och julen nära. Jag är garanterat både trött och ofokuserad. Imorgon, då samlar jag alla krafter, all beslutsamhet. Imorgon, då går jag vid lunch. Håll tummarna för mig, och ni som har chansen, jaga bort mig från microkön, om ni mot förmodan hittar mig där strax efter tolv…

Om något som växer

Något växer i mig. En liten människa, men inte bara det. Något annat växer också. En känsla. En väldigt skön känsla.

Det är kolsvart när jag kliver på det lilla tåget. Och iskallt att vänta på perrongen. Ändå väntar jag gärna. Åker jag gärna. Ändå längtar jag till det lilla mottagningsrummet med adventsstjärnan. Till de tre klockorna som alla går i sin egen takt. Och mest till patienterna jag möter där. Till samtalen som jag tillåts dyka djupt i, utan att avbryta med ett fibroskop eller en blodtrycksmanchett. Till patienterna som jag inte ska söva eller sy. Som jag genom bara det jag gillar bäst, samtalet, får hjälpa allra mest. Och känslan växer lite mer för varje minut, för varje möte, för varje samtal. Känslan av att kanske ha hittat rätt. En väldigt skön känsla.

Lite lagom onormal

Jag redan fått frågan flera gånger, när jag nämnt att jag läser psyk nu. Flera gånger, fastän jag bara gjort det i tre veckor. ”Är psykiatriker verkligen helt normala…? Jag menar, är inte rätt många lite knäppa själva?”

Doktor S. Stormar in mitt i ronden, eller förbi, och in på sitt rum. Som en modern Beppe Wolgers ser han ut, med elpipa, basker och scarf knuten runt halsen, även till läkarrocken. Som han aldrig knäpper utan har fladdrande efter sig som en mantel när han drar genom korridorerna. Pratar eftertänksamt och klokt. Med mig. Och med patienterna.

Dr B. Som vinkar till sig mig i korridoren redan första dagen. ”Hej. Du är kandidaten, va? Dig ska jag få intresserad av det här ska du se”. Som talar om att språket i journalen ska vara vackert. För det är så mycket roligare att läsa det som är vackert. Och roligare att skriva. Och som får kramar av nästan varje patient, för att hon förtjänar dem. 

Så svaret då? Knäppa, är psykiatriker det. Nej, de allra flesta är det inte ett dugg. Tror jag, efter tre veckor. En psykiatriker som föreläste första veckan sammanfattade det rätt bra, med att några procent är rätt knäppa oavsett vilken yrkesgrupp man väljer. Bland psykiatriker är det kanske någon extra procent. Men fortfarande, de allra flesta är det inte.  Sådär helt normala då, är de det? Doktor S och Doktor B? Nej, inte ett dugg. Vilket på alla sätt är bra. För varför kan man inte ha scarf och basker till läkarrocken, så länge man når fram till patienterna? Och varför ska språket i journalen inte vara vackert, så länge det även är tydligt och bra? Varför behöver man vara sådär helt normal?

Jag hoppas på att en dag bli en inte knäpp men lite lagom onormal läkare. Som skriver vackra journaler. Och når fram.

Om VETU-döden vi inte dog

Det hade nog kommit ett mail. För några månader sedan, tidigt nog för att snabbt förpassat till kategorin ”irrelevant information”. Det är då den brukar komma, informationen om de där dagarna som ser ut att vara lediga i schemat, men som sen visar sig vara totala motsatsen. Eller så hade det inte kommit något mail. Ingen visste, eller orkade riktigt ta reda på. Alla väntade istället på att frågan skulle ställas i facebook-gruppen, och snart besvaras av någon som bemödat sig leta. För egentligen ville ingen av oss veta. Tiden. Platsen. Innehållet. För vi anade det värsta. Två dagar VETU. Straffkommendering till överfylld mörk föreläsningssal. Till för långa dagar med för korta raster. Där det inte ens bjuds på fika. Två dagar VETU-döden.  

Men eftersom det eventuellt är utbildningens hårdast kontrollerade obligatoriska moment dök vi ändå upp. Till VETU, vetenskaplig utveckling. Som ganska ofta mest är vetenskaplig inveckling. Och som fungerar effektivt som avveckling, av varje lust till vetenskapligt arbete hos ganska många av oss. Men nu fylldes trots detta den dunkla salen av lite molokna efter-tenta trötta, nära-helg längtande kandisar. Inställda på oinspirerande overheadbilder med P-värden och konfidencesintervall. Redo för VETU-döden.  

Så dök hon upp i salen, svartklädd, med blont snaggat hår och vinröda Dr Martins. Ung, men med en självklar pondus. Med en energi i blicken som gjorde det omöjligt för mig att tro att hon kunde prata om P-värden. Och jag kände på mig att det kanske inte blir så illa det här.

Och hon pratade inte om P-värden. “Jag har hört att alla läkarstudenter hatar VETU”. Hon går runt i salen när hon pratar, ett lite rastlöst flanderande. “Och att VETU alltid ligger på fel tillfälle. Dagen före tenta, eller på fredag eftermiddag. Den här gången var ju inte bättre”. Vi skrattar lite, och hon fortsätter. “Jag har också förstått det viktigaste här idag är närvarolistan. Den har jag här. Ganska länge till. Behöver ni gå tidigt får ni skriva på den tidigt, men ni får komma och prata med mig”. Det känns fair. Hon känns fair. Och plötsligt vill jag inte gå hem tidigt riktigt lika mycket.

Och hon pratar inte om p-värden. Hon pratar om psykiatrisk sjukdom. Om sjukt och friskt. Om normalt och onormalt. Och hon gör det fantastiskt bra. Och vi glömmer nästan att det är VETU. Och att det är fredag. Sen får vi sluta tidigare, trots att det egentligen inte behövts.

Och jag går därifrån mot helg, utan att ha drabbats av VETU-döden. Går därifrån synnerligen levande faktiskt. Och hoppas att alla psykiatriker är som hon. Fastän jag vet att de inte är det. På samma sätt som alla VETU-föreläsare inte är det. Verkligen inte är det. Men är ändå inte lika i förväg uttråkad inför måndagens VETU-dag. Eftersom det faktiskt finns i alla fall en riktigt bra föreläsare. Och jag ser fram emot psykiatrin på tisdag. Ännu lite mer. Och hoppas på många psykiatriker som hon.

Välkommen till Huddinge...

Det är 15 minuter kvar tills vi börjar, och jag rusar in med hjälmen under armen. Sen, fastän jag är tidig. För här behöver man vara tidigare. Långt bort, trots att kliniken ligger nära. Sannolikt ligger nära. För jag vet egentligen inte. Lika lite som jag inte vet var omklädningsrummet ligger. Eller vilken hiss det är som stannar på plan 3. Inget av det där vet jag. Och börjar planlöst vandra i korridorer. På jakt mindre efter rätt hiss, och mer efter någon annan vilsen kursare. Så att vi i alla fall kan irra ihop. Välkommen till Huddinge…

Hittar så omklädningsrummet, efter oändligt många steg i oändligt tråkiga korridorer. Efter att ha gått förbi samma fläktrum tre gånger, och åter konstaterat att vi hamnat på kirurggatan. Vilket är fel gata. Det är ungefär vad jag lärt mig. Men nu är vi här, och bankar på dörren. För passerkortet fungerar inte. För nästan någon i kursen. Det kan kursadministratören ordna. När hon är här. Men det är hon inte idag. Inte idag heller. Så vi bankar på dörren tills vi släpps in, och upptäcker att klädförrådet är tomt på allt utom kläder i large. Välkommen till Huddinge…

Kommer svettiga efter att ha irrat springande, för att bara bli sena, inte jättesena. I kläder vi drunknar i, och känner oss ännu mer små och vilsekomna än innan. Och kommer på mig själv med att längta till Solna. Där jag också går vilse. Men i alla fall hittar till omklädningsrummet. Längtar till Solna, tills doktor P kommer. Doktor P som följer vår lilla grupp som en skugga. En bra skugga. ”Vad bra, ni är ju här nästan allihop” utbrister hon. Leende. Alltid leende, trots att det bara var nästan alla, och vi faktiskt alla var sena. ”Det är fredag, så vi sätter fart, va” säger hon, och leder oss effektivt igenom seminariet. Snabbt nog för att vi ska få sluta tidigt, men noggrant nog för att vi ska lära oss. Lära oss ganska mycket. Och vi hinner dricka kaffe och äta kakor som hon har med sig. Till varje seminarium. ”Ni äter för dåligt”, klagar hon. Vilket nog är det enda hon klagar på. Annars berömmer hon mest. Och just då längtar jag inte så mycket till Solna. Faktiskt inte alls. Utan känner mig faktiskt på riktigt välkommen till Huddinge. 

Om förvirring, från ny till erfaren

Tisdag. Vi trängs i en hård träsoffa i vita för stora kläder, eftersom vi inte hittade skåpet med de små storlekarna. I en korridor vi tror vi ska vara i, fast vi vet inte. Liksom ganska mycket annat som vi inte vet. En äldre man kommer fram, viftar med en kallelse och frågar om retinamottagningen. Jag brukar försöka gissa men nu kan jag inte ens det. ”Tyvärr, jag är kandidat och helt ny, så jag hittar inte alls”. ”Vita kläder och vet inget ändå…” mumlar han och vandrar vidare. Och så känns det. Fjärde dagen, och vi vet nästan ingenting. Hittar ingenstans. Är sådär hopplöst nya och vilsekomna. Läkaren hittar oss tillslut, och frågar i farten när kursen började. ”I torsdags” svarar jag. ”Ah, helt nya alltså. Passa på att fråga allt. Det är mycket svåra ord, mycket som är svårt att greppa i början”. Och det känns bättre. Vi är nya och det är svårt och det är ok att vara förvirrad.

Fredag. Tre dagar senare. Vi hänger i en ny korridor. Hittat rätt klädstorlek, men hittar fortfarande inte till retinamottagningen. Dagens läkare är snabb men bra. Neurologi, som är svårt men roligt. Han ställer lite frågor men berättar mest. Vi tar en snabb kaffe mellan patienter. ”Hur länge till är du på St Erik”, frågar han. ”Tills på onsdag”, svarar jag. ”Ah, då är du ju så gott som fullärd säger han. Jag tittar upp, letar efter ironi i rösten. Inser att den inte finns där. För det är jag. Tre dagar till, sen kan jag allt. Allt jag kommer kunna, det vill säga. Tre dagar mellan ”just börjat” och ”nästan fullärd”. Tre dagar på vilka jag hunnit hitta rätt klädskåp, lära mig vända oftalmoskopet rätt, men inte hitta i korridorerna. Tre dagar mellan ny och erfaren.

Kaffepausen är slut och jag jagar efter doktor M, för att inte hamna efter. Eftersom jag ännu inte hittar tillbaka till undersökningsrummet. Försöker tänka på att de gjort det här förr. Lärt kandisar allt om ögon på två veckor. Det tröstar föga. Ögonhinnorna är fortfarande lika förvillande lätta att blanda ihop. Liksom uttrycken, som alla slutar på –opi och har prefix som är förvillande lika. Och diagnoserna, den långa listan med förvillande lika symptom och åter, samn som knappt går att uttala. Och har plötsligt tappat bort honom, doktor M, och slutar tänka.

Och hann inte tänka på det mer. Hinner inte. För kursen är slut. Praktiska provet klarat. Trots förvirringen. Kommer aldrig hitta till retinamottagningen på St Erik. Aldrig lära mig alla –opier. För nu är det öron istället. I två veckor. Där jag åter får vara ny och förvirrad några få dagar, innan jag blir erfaren. Erfaren även på öron. Erfaren och förvirrad… 

Om curling och bjudfrukt

Cyklar varje morgon de väldigt få metrarna till det väldigt lilla sjukhuset för att träffa den väldigt lilla gruppen kursare som läser om det där lilla organet. Och just den specifika delen nom en väldigt liten del av det väligt lilla organet. “Jag är väldigt intreserad av främre kammaren” svarar ST-läkaren när jag undrar om han vet vad han ska nischa sig inom när ST är klart. Och jag som fortfarande knappt förstått skillnaden mellan främre och bakre fascineras over ur man kan fascineras over det. Men är glad att det går. Själv njuter jag mindre av att lära mig precis allt om ögat, men desto mer om att de vill lära ut det. För det vill de. Allihop. Omtänksamheten och vänligheten vet inga gränser, och kulminerar kanske med frågan “Ska jag bära era matlådor till kylskåpen” från överläkaren på introdagen. Det bjuds på fika och frukt och godis vid varje möjligt tillfälle, och Dr H tycks vara överallt hela tiden. “Går allt bra här”, följs av ett enormt leende, när hennes huvud sticker in på vårt rum. Rummet där vi tillsammans med vår tålmodiga amanuens försöker studera ögonbottnar, får beröm för det lilla vi ser och får höra “Det är svårt det här” om allt vi missar. Vi får beröm för att vi äter bjudfrukten ute i solen, för att vi kommer tillbaka nästan i tid, för att vi orkar sitta och lyssna i 3 hela timmar. För nästan allt. 

Vi curlas, på ett nästan orimligt sätt. Orimligt trevligt. Och jag blir nästan rädd för att gå tillbaka till stora sjukhuset och lära oss om stora organ och gå vilse i stora kulvertar. Känner mig efter en vecka lite som ett curlingskadat barn. Rädd för att kontrasten kommer vara lite för stor på Huddinge nästa vecka. Men bara nästan. För de bjöd faktiskt på fika på introdagen även på Huddinge. Och var långrandiga men vänliga. Charmigt förvirrade, på Huddingevis. Och den här gången kommer det med allra största sannolikhet i alla fall inte snöa. Inte ens i Huddinge. Så tänker att det kanske är så här det är på termin nio. Väljer att tänka så. Och tänker sen inte mer alls, utan njuter i åtminstone en vecka till av tålmodig vänlighet. Av godis och bjudfrukt. Av att nästan curlas sönder. Och lär mig faktiskt, sakta men säkert, skilja främre från bakre kammaren och nästan se ett papillödem i en ögonbotten. 

Om dag ett, för nionde gången...

Dag ett. Alla samlade i KS aula. Alla sjukhusen. Alla vännerna. Minns inte när det hände sist. Men plötsligt är vi här, allihop, som en myllrande myrstack fyller vi KS korridor innan dörrarna öppnas. "Är det Idol-uttagning" ler ortopedens OP-syrra som plöjer sig förbi. Det är det inte. Här ska ingen röstas bort. Men ljudnivån är nog densamma. Alla är samlade, som så många gånger förr. Kanske inte som termin ett, när allt var okänt. Mer som termin två, när ansikten var kända och efterlängtade, eller tre, när allt var så bekant att det knappt var spännande längre. Fast ändå inte. För det är termin nio nu. Vi är inte i början av utbildningen. Inte ens i mitten. Vi är på termin nio, och tanken på att vi en dag ska bli läkare är plötsligt inte så avlägsen. Det surras om nästa sommars underläkarvik, redan. Om tankar runt AT. Ännu inte riktigt stressat, men nästan.

Fast inte i vårt hörn. Inte än. Där kramas det. Och pratas. Och kramas igen. Och jag påminns åter om hur mycket jag saknat dem, allihop. Saknar dem, inte bara mellan terminerna utan under. När vi är spridda. Och mest över hur glad jag är för dem. Vi släpps in och intar samma platser som vi brukar, fast det är ny aula. Kursansvarige surrar på där framme, om obligatoriska moment som inte får missas. Utan att han nämner vilka de är. Han pratar om utvärderingen som kommer vid kursens slut. Den pratar han väldigt mycket om. Nästan mer än om kursen i sig. Men det gör inget. Han får ett halvt öra, för vi har fullt upp med att fylla sommarens luckor. Vi får orimligt lång rast som vi lätt fyller av varandra och sökandet efter det utlovade fikat, som i vanlig ordning åkt vilse i sjukhusets kulvertar. Och när den dyker upp attackerar vi ostmackorna som gamar. Trots att det bara är en timme kvar till lunch. Vissa saker är precis som vanligt, termin nio till trots. 

Och på vägen hem är jag glad. Glad över att skolan har börjat. Inte ystert, som termin ett. Inte lika förväntansfull som termin två. Inte alls lika förförd som termin fem. Men glad. Tillfreds. Nöjd, men att vara tillbaka. Just här, just nu. Och termin nio så duger det faktiskt fint.

I väntan på...

Två veckor. Det är vad som är kvar. Till tentan, den stora kirurgitentan. Det är enormt lite tid. Och jag har svårt att begripa att terminen nästan är slut. Jag har fortfarande lust att säga att jag just börjat kirurgterminen när jag irrar in i operationssalen och för okänd gång i ordningen glömt hur jag snurrar på mig operationsrocken. Fast den nästan är slut. Lust att säga att jag inte läst det momentet än, när något anestesiologiskt, eller detaljerat bukkirurgiskt eller urologiskt dyker upp. Fast jag har ju nu snart läst alla. Det är så mycket jag inte kan som jag snart måste kunna. Och de två veckorna som återstår är fullstoppade, inte av timmar på bibliotek, utan av ortopedronder, Göteborgsvarv, seminarium och vårfester. Jag vet knappt hur jag ska hinna med livet. Och ovanpå det en tenta. En tenta på saker det känns som om jag bara precis börjat lära mig.

Önskar jag kunde säga att jag tar det med ro. Det gör jag inte. Önskar jag kunde säga att stressen gör mig diciplinerad och effektiv. Det gör den inte. Jag befinner mig i det okonstruktiva tillståndet med ganska mycket stress, och väldigt lite fokus. Och skriver därmed lätt frustrerade blogginlägg i solen på balkongen, med ortopediboken vilandes under datorn. I väntan på effektiviteten. Eller lugnet. Eller tentan. Det som nu kommer först…

Om vad eller vem

Tillbaka bland bukarna. Går med Dr H. Fantastiska Dr H. Som är glad nästan hela tiden. Och inte är stressad fast det är stressigt. Som driver lite med patienterna, lite mer med oss, ST-läkaren och mig, och allra mest med sig själv. Som kan massor men välvilligt inser att det är en massa hon inte vet, och även en hel del som det är ok att inte kunna. Som inte stressar men hinner allt. Hinner prata med patienterna, skämta med dem, förklara och lyssna. Som till och med hinner sitta brevid dem och vara tyst, just i stunden då det är vad som behövs. Som vid första lediga stunden tar fram papper och penna och ritar upp de lika kolonresektionerna åt mig. Eller andra. Första dricker vi kaffe. Och förklarar allt pedagogiskt. ”Sen ska vi se om vi inte kan få dig att gilla kirurgi”. Eftersom jag redan första timmen på direkt fråga sagt att det är något jag inte gör. Gillar kirurgi. Men om någon kan är det hon, och efter att ha skrattat mig igenom två dagar tycker jag nästan om den. Kirurgin.

Går med Dr J. Dr J, som med håret på ända och blixtsnabb tunga kan precis allt.  Varje verkningsmekanism, varje dosering, varje vinkel på varje snitt. Men som ödmjukt säger att det finns så mycket mer att kunna. ”Det här behöver du inte kunna”, poängterar han dock också, ofta, när han hållit en miniföreläsning om något intressant och relevant, en av många. Och fyllt på med en anekdot. Som gör att jag minns. Och vill höra fler. Och som har koll på våra lärandemål och faktiskt berättar saker som är kopplade till dem. Som han vill att jag ska lära mig. Inte förväntar sig att jag redan kan. Och sterilklädda över en kaffe utanför OP-salen berättar han att kirurgi kändes svårt, svårast. Att han var van att analysera och resonera, och var bra på det, men att han blev skräckslagen när han förväntades göra något med händerna. Dr J, han som kan allt, sa vad jag varje dag tänker. Och en halvtimme senare sydde jag ett helt operationssår intrakutant utan att darra. Och tänkte att jag kanske och kan lära mig kunna. Kunna, med skalpell i handen. Och tyckte i den stunden nästan om det. Opererandet.

Och inser att det jag tycker om eller inte tycker om ganska ofta inte är något utan någon. Att jag inte tyckte om kirurgi utan tyckte om Dr H. Tyckte om vad Dr H gjorde kirurgin till. Och att jag inte tyckte om att operera utan att jag tyckte om att operera med Dr J sneglandes över axeln. Och inser att den vetskapen inte gör mig mycket klokare gällande vad jag ska göra med mitt liv. Men att den får mig att inse att jag så gott det bara går ska lägga ganska mycket fokus på att hitta rätt personer att göra det där något med. 

Lite bättre vänner...

Studentmottagningen. Man med buksmärta. En av de många. Där med sin vuxna son. Jag tar anamnes. Undersöker, palperar igenom buken. Småpratar däremellan med dem båda. Vet vad jag gör och varför. Och gillar det. Tycker mig höra sonen fråga pappan om det inte var kandidatmottagningen han skulle till, medan jag lyssnar på lungorna. Friska lungor. Jag lämnar dem, kommer tillbaka en stund senare efter att ha pratat smärtlindring med syrran. Börjar prata om inläggningen. Svarar på deras frågor. Så mitt i allt, från sonen ”Du, skulle det inte vara kandidatmottagning?”. Jag pausar i vårt samtal, aningen förvirrat. ”Jo, visst är det det…” Han fortsätter. ”Men var är de där kandidaterna?”. ”Men…det är ju jag”, svarar jag. ”Jaha…”, säger sonen. Pausar lite han med. ”Vad bra du är”, fortsätter han.

Kanske var det för att jag glömt namnskylten den här dagen och att min provosoriska ramlat av fickan. Men ändå. ”Tack” svarar jag. Fortsätter prata om röntgenundersökningen som kanske väntar. Fortsätter med jobbet jag faktiskt gillar. Agerar ganska oberörd men blir stolt som en tupp. Stolt, och kanske mest, glad. För att jag just nu trivs. Trivs väldigt bra. Och gör ett rätt bra jobb. Och känner det. Och inser att såhär halvvägs in, efter en ganska trög start, börjar vi ändå blir lite bättre vänner, kirurgterminen och jag.

Om mest av allting alltid

"Det här måste ni verkligen hem och läsa på ordentligt". Det är tionde gången han säger så, doktor C. Eller kanske tolfte. Tappat räkningen och ändå har seminariet inte ens hållit på i femton minuter. Och vi pratar om Zollinger Ellison. En inte helt osannolik anledning till blödande magsår, men ändå kanske inte den vi behöver kunna mest om. Fast det tycker han. Han tycker vi behöver kunna mest om allt. Antingen är det vanligast. Eller farligast. Eller ovanligt, och därför intressantast. Eller bara viktigast, utan motivering. Viktigast, precis som allt annat. Allt är viktigast. Allt behöver vi kunna mer om. Allting om till och med. 

"Vid sju brukar trauman komma in. Det är på kvällarna saker händer, då ska ni se till att vara här". Klockan är strax efter åtta på morgonen när han säger det här. Morgonmötet har redan hunnit avslutas. Ingen säger något, tills jag inte kan vara tyst. "Vi är ju här från sju på morgonen. Det blir en lång dag om man ska stanna till sju…". Ingen reaktion, så jag försöker med ett motbud, istället för att såga förslaget helt.  "Kan man komma lite senare, och sen stanna senare på kvällen?". Han verkar inte riktigt förstå mitt resonemang på en gång. Sen gör han det och gillar det mycket tydligt inte. Får höra hur mycket han var på kliniken som kandis. En siffra som antingen är lögn, eller förklarar de gråa hår han säkert haft länge. Får höra att man inte blir kirurg med den inställningen. Vi ska vara här på kvällen istället, utan på kvällen också. 

Kunna mest om allt. Och vara på kliniken alltid. Utan den inställningen blir man inte kirurg. Jag som i tio år drillats i vikten av att kunna prioritera. I vikten av effektivt tidsutnyttjande. Jag blir förvirrad. Och trött. Och ganska irriterad. För jag tror inte på det. På att det är nödvändigt. Eller ens bra. Vara med på det som är lärorikt, absolut. Och kunna mycket om det som är viktigt, självklart. Men inte allt om allt. Och inte alltid. Så jag går hem klockan fem. Hem till det där som inte är kirurgi, utan resten av livet. Som finns och också är viktigt. Och läser inget mer om Zollinger Ellison.

Kirurgisk orgasm och armbågar

"Stilla! Titta här! Helt rent. Är det inte fantastiskt vackert". Han lyfter insrtumenten, syftar på de kärl han just metodiskt blottat från hinnor, i en nyss rentvättad bukhåla. "Kirurgisk orgasm- vet du vad det är?". Det vet jag inte och jag misstänker att jag inte riktigt kommer nå den, men Dr T beskriver det lyriskt, liksom hur bra kirurgi är en konstform. Doktor T, som någon timme innan berättat att han tycker det är lika roligt nu som första gången, kirurgin. Att operera. Han pratar om det och väldigt mycket annat bakom munskyddet, och det är bara den klassiska musiken i bakgrunden som fattas för att det ska kämpas som en amerikansk sjukhusserie. Jag står på den högsta pallen fastän jag är längre än läkarna: "Det är viktigt att du ser bra". Doktor T ställer frågor ovbrutet; "Nu glömmer du det inte" säger han uppmuntrande efter att jag gissat fel på tredje venen. Och kanske gör jag inte det. Och jag ställer frågor som jag får beröm för. Och svar på. Och jag får hålla och känna och bränna och klippa och stapla. Får hjälpa till på riktigt. Fem timmar står jag på min pall. Jag, doktor T, doktor P, med lampor, pincetter, skalpeller och staplar. Fem timmar tarmresektion. Fem korta timmar.


Han mumlar något bakom munskyddet Jag vet inte om det är till mig. Delvis för att jag inte hör vad han säger. Delvis för att jag har den andra läkarens rygg mot mitt ansikte. Och har själv fått hämta min pall. Den lägsta, trots att läkaren är längre. De mumlar till varandra också, men efter någon timme orkar jag inte riktigt försöka höra. Och ytterligare någon timme senare orkar jag inte heller försöka titta, eftersom min rygg är trött av att vridas i konstiga ställningar, eftersom jag ändå mest ser doktorn axel. Jag får bränna någon gång, eller suga. men eftersom det monotona mumlandet som är ämnat till mig är omöjligt att urskilja från det monotona mumlandet ämnat till någon annan, är jag lite sen hela tiden. Och eftersom jag nästan inte ser, är jag långsam och inte så bra. Inte bra alls, och känner mig ännu mindre så. Jag ställer frågor men får inte så många svar. Och får inga frågor tillbaka. Fem timmar står jag på min pall. Byter mellan värkande ben att stå på. Fem timmar tarmresektion. Fem evighetslånga timmar. 


Det finns olika sorters kirurgi. Men framförallt finns det olika sorters kirurger. Jag tror aldrig jag kommer nå någon kirurgisk orgasm. Tror inte jag kommer bli kirurg. Och blir jag det, vet jag inte vilken typ av kirurgi jag skulle vilja göra. Men jag vet utan att tveka vilken sorts kirurg jag skulle vilja bli.

Om att överleva kirurgen

Jag har kommit på hur man överlever kirurgterminen. Man undviker så gott det bara går all kirurgi. 

Sprungit med doktor L i två dagar. Sprungit, för doktor L hinner aldrig gå. Ofta pratar han i telefon när han går. Extra mycket går vi eftersom han glömmer sin rock överallt. Som vi sen springer för att hämta. Och får ännu mer bråttom. Doktor L har hela tiden bråttom, men hinner ändå. Hinner prata med de patienter som behöver det. Och några som egentligen inte behöver det också. Hinner prata med mig. Till och med lära känna mig lite. Medan vi springer. Och jag slipper hänga dropp och sätta nålar. Men får föreslå vilka prover som ska tas och fundera på vad en epigastriesmärta som inte vill gå över kan bero på. Och kommer på saker doktor L inte tänkt på. Ger förslag han lyssnar på. Bidrar. Och syrrorna frågar mig om saker. För att jag faktiskt har lite koll. Och mina fumliga händer är det ingen som ser. Eller bryr sig om. 

Och jag tänker att jag nog faktiskt kan börja gilla kirurgen. Så länge jag undviker kirurgi... 

Om korridoren från hiss F

Korridoren från hiss F. Korridoren man inte springer i. Jag inte springer i. Oavsett hur bra dagen varit, hur fylld jag är av energi, hur hög jag är på livet, så springer jag inte i den korridoren. Korridoren som går från hiss F. Hiss F, som ligger precis utanför dörren in till onkologen. Till cancern. Sorgen. Smärtan. Döden. Jag har gått den korridoren många gånger. Och inte kunnat låta bli att för varje människa jag möter tänka, att jag möter smärta. För alla som går i korridoren har cancer, vet att de kanske har cancer eller har en anhörig som har cancer. Och bär därmed på sin egen individuella cocktail av smärta, rädsla, ångest och sorg. Och på samma sätt som jag inte vill springa, vill jag nästan dölja att mitt hår är långt och blankt, att mina kinder har färg utan rouge. På något underligt sätt skäms jag nästan för det. För att jag inte kan ta ett enda gram av deras rädsla. För att jag går i deras korridor utan deras smärta. Stressar igenom den, med cykelhjälmen under armen, på starka ben. Och skäms på något sätt för att jag går i sjukhuset tyngsta korridor, men när den är slut, kan lämna den bakom mig. Korridoren. Cancern. 

I en vecka har jag nu gått många gånger i korridoren. Och fått förbi hiss F, in genom dörrarna. Genom korridoren med Lisa Larsson-figurerna på hyllor och vita vita väggar. Lärt mig om de, en efter en, de mest skrämmande diagnoserna. Träffat patienter, pratat med de som jag tidigare gått förbi i korridoren. Mött sorg, smärt och rädsla, men även livslust, hopp och styrka. Tårar, men även skratt. Hopp, mitt i det tunga. Liv, mitt i sjukdomen. 55 000 får cancer varje år. Det är fler än vad som ryms i korridoren, även om den är lång. Ser en kvinna med sjal på hårfritt huvud skrattande över ett glas vin timmar senare nere på stan. Inser att de finns överallt, levande sina liv. De som var det igår, är det idag, blir det imorgon. Cancerpatienter. Och De kan vara Vi, och det är självklart skrämmande. Oerhört skrämmande, men inte bara död. För De, som kan bli Vi, är cancerpatienter, men faktiskt i de flesta fall, så småningom canceröverlevare. För 55 000 får cancer varje år, men mer än 30 000 friskförklaras. Det är mer liv än död. Så försöker jag tänka. Och några av de jag möter i korridoren från hiss F, har just blivit en av dem. Canceröverlevarna. 


Cancer är nog fortfarande det hemskaste. Men det är inte bara död. Och jag springer fortfarande inte i korridoren. Men jag vågar gå med lite liv i stegen.

Om att sakta tina

Himlen är blå. Första morgonen den är det, eller så känns det bara så. Och det går snabbare är vanligt att cykla. Eller kanske bara lättare. För egentligen är det ju längre. Allt känns i alla fall ljusare när jag låser fast cykeln i kaoset nedanför den slitna trätrappan, och benen rusar lätt de många trappstegen upp fast jag inte bråttom. Och jag behöver bara se SÖS vita betongfasad framför mig för att känna mig välkommen. För att känna att det blir en bra vecka.

Lunch på rackarbacken. Brödet är nybakat och de 60 kronorna känns nästan gratis. Vårsolen skiner in på min välfyllda tallrik just när doktor J vinkar enthusiastuskt från salladsbordet. Som jag känner igen. Som känner igen mig. Och ett välbekant ansikte avlöser ett annat. Och varje följs av ett leende, ett hej, ett "Det var länge sen. Hur har du det?". 

Springer på de gamla kursarna, drällandes i en korridor. Kramar, och byter så många ord vi hinner innan de försvinner in ett seminarierum och jag är kvar utanför. Hör till fast ändå inte. Inte mitt men ändå alltid just det.  

Kanske är det vårsolen. Kanske är det de många välbekanta leendena. Kanske är det känslan av att inte bara vara anonym kandis, utan vara jag. Bland alla. Men jag tinar, tinar sakta, från min KS-kirurgi-vinter-skare. Från min anonymtstorsjukhus-kandismestivägen-paralys. Tinar, och vill slå rot just här. Där vårsolen skiner över mig och Årstaviken, och jag möts att leenden, riktade till mig. 

Om selektiv kompetens

Sitter med mitt KUM-team på vårt rum på studentmottagningen och småpratar, i väntan på röntgensvar på den misstänkta radiusfrakturen. Ortoped H, sjuksyrrestudent L och jag. Ortoped H som just imponerat enormt på mig genom att utan ansträngning reponera en luxerad höft. Vi pratar om hur man rapporterar över patienten, sjuksyrran till mig. Ortoped H trycker på betydelsen av SBAR. Situation, bakgrund, aktuellt och rekommendation. Struktur, ordning och relevant fakta. Det är viktigt. Vi diskuterar vilken fakta som ska vara med och inte. "Jag tycker namnet är viktigt" säger sköterskestudent L. Ortoped H tystnar, tittar upp med frågnde blick. Namn? Hurdå menar du? Ja, förnamnet, jag tycker det är br att nämna". Ortoped H ser frågande ut. "För och efternamn?" undrar ortoped H. "Nej, förnamn räcker". Jag har gått från att följa deras uppenbart olika perspektiv till att lägga mig i. "Jag tycker det är bra, med ett förnamn". "Vad ska du ha det till?". Nu vänder han sig mot mig, som om han förväntar sig ett argument han kan relatera mer till då. Det får han inte, visar det sig. "Du måste ju ha för- och efternamn om du ska kunna identifiera patienten, fortsätter han. Och flera patienter kan ju ha samma namn, så då är personnummer bättre. Vi ser på varandra, L och jag. "Men det är ju inte för att identifiera", fortsätter jag. Det är ju viktigt det med, såklart, men. Det är ju för att…kunna hälsa. Det är trevligare att kunna säga "Hej Karin", än att säga "Hej". Jag tror patienten känner sig mer välkommen, känner mer att vi har koll om vi kan deras förnamn". Ortoped H tittar på mig igen. Ser oförstående ut. "Jaha. Så har jag inte tänkt… Jag tycker personnummer är bäst"

Vi pratar inte mer om just det. Vi pratar om hur man reponerar höfter. Och en massa annat som ortoped H gör fantastiskt bra. Och jag försöker ta till mig. Av de saker han kan sådär fantastiskt bra. Men vi rapporterar patienter till varandra, med förnamn. "Karin, 33, smärta i höger höft och armbåge efter att ha halkat." Och jag hälsar sen på Karin med förnamnet när jag träffar henne. Och det känns som om Karin uppskattar det.

Lyssna. Bemöta. Med respekt

"Det låter kanske krasst, men, lyssna på patienten, bemöt deras oro och behandla dem med respekt, så har du en nöjd patient. " Nästan oavsett hur allt annat går. Säger läkaren som gör just det. Som jag går med en förmiddag på mottagning och blir inspirerad och glad av. Som är väldigt duktig och säkert nästan aldrig gör fel. 

Ortoped-KUM. Studentmottagningen. Som jag är placerad på innan jag läst ortopedi. Innan jag vet någonting alls. Jag är placerad där med sköterskestudenter som aldrig varit på ortopeden heller. Som inte heller vet något. Vi ska komplettera varandra med olika kunskaper, men jag oroar mig lite där på första morgonmötet för att noll plus noll fortfarande är noll… Går med vagt minne av hur handen ser ut på insidan till den första patienten. kvinnan med handskadan. Kvinnan som jag många timmar och många "Det ska jag ta reda på åt dig" senare får en stor och oväntad kram av. "Ni har varit helt fantastiska". Trots att vi inte lyckades reponera hennes arm. Trots att hon måste komma tillbaka för operation. Trots att vi inte alls botat henne. Trots det hade vi varit fantastiska. Och jag går med lite rakare rygg till nästa patient, trots att knäet inte är mycket mer känt än handen. Knäet som jag lär mig väldigt mycket om, genom att svara på patientens frågor. De som går att besvara. Och lyssna på frågorna. Precis alla. Och den gamla förvirrade som gång på gång säger gå inte, och kramar min hand. Från henne går jag inte, trots att jag vet att hon säkert har glömt, nästa gång jag kommer. För just nu är det viktigaste än om vi lyckas reponera hennes höft eller inte. 

Aldrig förr har jag kunnat så lite men känt att jag kan så mycket. Och jag minns det han sa, den där läkaren som var bra och inspirerande. Och inser att jag trots allt kan. Oavsett vad jag kan om knäet kan jag lyssna. Bemöta. Med respekt. Dag tre kan jag mer om knäet. Behöver inte fråga handledaren lika mycket. Dag sex kommer jag kunna ännu mer. För att inte tala om dag tio. Men det viktigaste lärde jag mig ändå dag ett. Visste kanske innan, men förstod på riktigt nu. Dagen jag fick en fantastiskt nöjd patient trots att jag egentligen inget kunde. Dagen jag insåg att oavsett hur lite kunskap jag har finns det något jag kan. Som vi alla kan. Lyssna. Bemöta. Med respekt. 

Önskar alla som arbetar med människor fick träffa läkaren jag blev glad och inspirerad av. Fick en kram från världens nöjdaste patient fast de inget kunnat. Fick inse det jag insåg. Och sen aldrig glömma.

Ljusglimt

Mottagningen. Det ska åtföljas av en suck som kirurg-kandis. Eftersom det betyder att man inte ska vara med på operation. Eftersom man är jättelångt från skalpeller och narkosmedel, från intubationer och artärnålar. Patienterna är vakna och oftast inte ens i sjukhuskläder. Visste man inte bättre kunde man tro att de var friska. Det är här man inte gör något alls. Varken skär eller syr. Håller mask eller sätter nål. En djup suck, med ett öga på nästa dags operationsschema, det andra på I-phonen. 

Mottagningen. Den kommer som en befrielse. Från just skalpeller och narkosmedel, från masker och artärnålar. Från allt jag blandar ihop och rör till. Från allt som är jätteviktigt men omöjligt att minnas. Omöjligt att vilja minnas. Plötsligt är patienten en människa, på alla sätt, vaken och närvarande. Och just nu så mycket är viktigare än att kunna skilja sax från piang. Och en hel dag går utan att jag känner mig klumpig eller tafatt. Och jag anstränger mig inte för att inte vara i vägen, men är det ändå inte. Är del av. Vill vara del av. Plötsligt är inget bråttom, inte alls bråttom. Men fortfarande viktigt, oerhört viktigt. Och utan att sätta nål eller hålla mask gör man ändå fantastiskt mycket. Till och med jag. Gör, och kanske viktigast, vill göra.

Missar lunchen. Det gör inget. För minns för en kort stund precis varför jag är här. Och det kan jag leva mycket längre på än på matlådan.