Ännu ett gammalt inlägg, lagom till att terminen efter ska börja IST-stressa...
Så kom den. Dagen vi fruktat. Som legat som ett mörkt moln långt framme
på horisonten. Så var den dagen idag.
IST. Sannolikt den mest skräckinjagande bokstavskombination jag känner
till, utkonkurrerat bara av ALS och några till. Integrerad sluttentamen. Med
formellt syfte att få oss att integrera utbildningen alla kunskaper. Med
informellt syfte att skrämma skiten ur oss. Det senare med betydligt större
framgång än det förra.
Så kom den, dagen. Molnet i horisonten var plötsligt verkligt. Var en
onsdag då man var tänkt att gå upp, äta frukost, borsta tänderna och få andra
vardagliga funktioner att fungera. Fast det var IST. För ganska många gick det
sådär, och i den skakiga tolvpersonersgrupp jag tillhörde hade hälften stoppat
betablockare i väskan. Men de skakade ändå. Vi skakade och svettades i våra för
stora ljusblå papperskläder. Och klockan kröp sakta närmare ögonblicket då
visselpipan skulle ljuda. Ögonblicket molnet skulle öppna sig. Ögonblicket för
IST.
Så placerades vi utanför våra dörrar. Och visselpipan ljöd. Och vi
integrerade bäst vi kunde. Men svettades mest. Och sen ljöd visselpipan och vi
rusade ut, laddade om, och rusade in i nytt rum på visselpipsignal. Och så,
efter en upplevelse jag inte önskar min värsta fiende var det trots allt över.
IST. Över. Åskmolnet låg bakom, inte
framför. I våra skrynkliga svettiga papperskläder drack vi kaffe i det lilla
kvava rummet där vi hölls i karantän. Drack kaffe och tog sakta in den nya
verkligheten. Med en fri horisont. Utan åskmoln mellan oss och examen. Tog
sakta in den nya verkligheten. Att det ligger väldigt lite ansträngning mellan
läkarkandidaten Jessica idag och läkaren Jessica. För egen del, en lång
USA-semester och en kort akutkurs. Tog in att livet just nu, livet efter IST, är sjutton så bra!