Inlägg
På ena sidan finns förväntningarna. De kan vara farliga, förväntningarna, eftersom de riskerar förvandla något bra till mediokert, bara för att det inte var fantastiskt. Som i de där filmerna, som alla pratat om i evigheter. Lovprisat, höjt till skyarna, påstått att de förändrat deras livssyn, eller i alla fall gjort deras helg. Som man ser, full av övervällande förväntan. Som väldigt sällan förändrar livet. Som väldigt ofta blir en besvikelse. Ofta vågar man därför inte helt släppa fram dem, förväntningarna. Eller gör det, men förbereder sig ändå undermedvetet för smällen. Ofta gör jag inte så. För jag tror det är värre än att ibland ta besvikelsen. Är farligare än förväntningarna. Ofta gör jag inte så, men har insett att jag gjort det inför resorna, efter att de slutade vara vardag. Och det äter av glädjen inför, och glädjen under.
Och i andra sidan spektrat finns baksmällan. Den som kommer när allt varit fantastiskt. När allt som varit så där bra som man hoppats, kanske till och med lite bättre. Då är det baksmällan jag innan jag hunnit lämna, börjat förbereda mig på. Baksmällan, som jagar upp tvivlet och stressen från djupt därinne. Som väcker irrande tankar. Det som äter av glädjen, under och efter.
Så mellan väntan på smällen och förberedelsen för baksmällan ska man försöka vara, få plats med den efterlängtade verkligheten, de saknade vännerna, för det som all tid borde läggas på. På här och nu. Förra året var varje resa så. Stunder av lycka inlindade i väntan på smällen och förberedelse för baksmällan. Det var fantastiskt, men inte vilsamt. Inte vilsamt, eftersom jag inte visste om det skulle vara kvar, när jag inte var där och underhöll den. min verklighet långt borta. Kanske fanns den bara nu, när den varit vardag nyss. Nu, men inte sen. Kanske var det så här fantastiskt för sista gången. Inte vilsamt, eftersom jag kände att jag valt bort den, för nu, för alltid. Valt bort det som är en del av mig. För alltid valt bort min verklighet långt borta.
Men den var kvar även i år, när den inte längre var vardag nyss. I New York, och än tyligare i veckan i London. Vännerna var där, som alltid. Middagarna många och långa och det där djupa stinget i hjärtat av att verkligen tycka om någon, det dök upp gång på gång. Som det brukar. Som jag hoppats. Nätterna ljumma och långa och på det förväntade sättet överraskande. Dagarna på jobbet fyllda av jobb, men även av kramar, kaffepauser och återseenden. Och jag lyckades skjuta bort frågorna till förmån för svaret. Att jag har det fantastiskt bra, tack. Dagens första, uppvaknande till gatuliv och dagens sista, "Be safe, my love" från taxichaffören, på den vackra dialekten som öppnar alla dopaminkranarna. Till och med solen var där, välkommen men inte nödvändig. Allt var kvar, precis lika starkt som alltid. inte alls på väg bort.
Och jag har landat hemma i ett varmt efterbrus. Och jag är evinnerligt glad att jag den här gången lyckats göra det mesta av glädjen. Före, under, efter. Glad att jag lyckats stanna kvar i värmen efteråt. Glad att jag lyckats leva i nuet, just där och då. Glad att jag vågat sluta förbereda mig på smällen. Eller baksmällan. Att jag vågar tro att den finns där- då, nu, sen. Bortvald som vardag, för nu, inte för alltid. Att jag vågar tro att den förblir verklig, min verklighet långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar