Lite mera famnad

Som att resa in i en öppen famn. Det är vad det är att resa till London.

New York har jag en kärleksaffär med som jag inte kan förklara. Jag älskar staden för staden, en kärlek som inte kan extraheras eller helt förklaras. London älskar jag av en anledning jag helt förstår. Eller av anledningar, för de är många, anledningarna. De öppna famnarna. De dukade borden och upphällda vinglasen. Du djupa samtalen och de många många skratten. De är många och intensiva och långa. De bor där allihop, finns där alltid, och är för mig en del av den, staden. Inramade i ruffig skönhet, i vänlig artigheten, i livet, stojet, stöket, som jag kommit att älska, alltihop. Som inramning. Men det jag verkligen längtar till är samtalen. Det jag verkligen saknar är famnarna. De som ger livet mer stadga när det skakar. Och som när livet som nu, är rätt bra, ändå gör det lite bättre.

Så nu reser jag till dem, och kommer hem lite varmare, lite gladare. Lite mer famnad.