Om att låta något bra vara just det

Dag ett. Eller dag tusen någonting. Beroende på hur man räknar. Gamla jobbet. Samma tröga svängdörrar in till samma bardisk där likadana snittblommor tronar som alltid. Samma russinfyllda surdegsbröd på frukosten, som äts med solen på terrassen i precis samma vinkel som vanligt. Sätter mig ner med E, som är på mitt team under sommaren, och börjar gå igenom vad vi behöver göra, nu, snart, sen, och det känns som om jag gjort det här alltid. Dag tusen någonting känns det som.

Samtidigt dag ett. För allt är samma men ändå annorlunda. Det är annorlunda. Nya ansikten runt frukostbordet, de som var nya är nu de gamla. För här går tiden fort. Annorlunda, för att bakgrundsbruset, det där av stress, av lätt ångest, av allt man inte gjort men borde, det finns inte där. Och framförallt annorlunda för att det som drev mig därifrån mest, tristessen, inte letat sig fram.

Det är en insikt som kastar omkull mig en aning. Den är fascinerande och förvirrande och lite skrämmande. Det som var den ultimata tristessen då, är nu nästan lite intressant. Känns nästan riktigt bra. En insikt jag kunde trycka in i en låda och hålla där, just därför, för det skrämmande i den. Men har lovat mig själv att inte göra så. Att aldrig mer göra så.

Så arbetar hårt på att låta den vara. Med den begränsade energi som finns kvar efter lång arbetsdag. Låta den vara och försöka se det som något bra. Inte analysera sönder den. Trots att den kan analyseras sönder. Kanske gör jag det snart, kanske här, men inte nu. Kanske försvinner den, när det gamla inte längre är lika, för den här gången, nytt. Så nu låter jag den vara och försöker välkomna den. Eftersom det gör de närmsta fyra veckorna så mycket bättre än om tristesssen hade återvänt. Eftersom det faktiskt bara öppnar dörrar, inte stänger. Försöker stanna vid den. Känslan av att det känns ganska bra. För att något känns ganska bra, det måste ju ändå vara en ganska bra känsla. .