Om skator, tummar och incheckningar

Promenerade med S härom morgonen. Vanliga rundan, på Långholmen, och vi sneddade över husvagnscampingen, också som vanligt. På ett nyuppsatt provosoriskt staket satt en skylt med texten "Glöm inte att checka in". Undrar vad man får då, var min första spontana tanke. Checkar man in på McDonals får man en dubbelshake. Checkar man in på Statoil får man en kanelbulle. Men på Långholmens husbilscamping? Vad får man här? Och varför vill de absolut uppmuntra folk att göra det. En burgare köper man ju lite på infall, men funkar verkligen Facebook som marknadskanal för campingplatser? Hjärnan spann igång och hade frågan på tungan när alla de år jag faktiskt levt innan 2010 kom ikapp mig. Alla de år då "checka in" inte var något man gjorde med telefonen. Insåg att de på skylten på det provosoriska staketet på Långholmens husbilscamping inte menade att jag skulle leta fram i-phonen och göra en facebook check-in, utan att de menade att jag, om jag var där med husbil, skulle gå till den lilla husvagnen med skylt "reception" och checka in. I verkliga livet med mina verkliga ben, och prata med en verklig människa. Jag skulle checka in inte för att hålla världen uppdaterad runt var jag befann mig, utan för att jag ville hyra en plats. Insåg att facebook har ockuperat språket. Att "checka in" inte längre associeras med något man gör på hotell, utan något man gör med telefonen, precis överallt. Vet inte än om jag ogillar det eller inte.

Så det var den reflektionen som lämnade min tunga, inte frågan. Och S fyllde i med att hon brukade vilja like:a saker. Ni vet, Facebooks tumme upp. Inte saker folk skrev på Facebook utan saker hon läste i tidningen, eller i en bok. Som om romaner var en enda lång harang av statusuppdateringar. Sådär så att hon nästan letade efter "Tumme upp"-knappen i bokens marginal. Och jag inser att jag gör samma sak. I det jag läser. Ibland när folk pratar. Jag vill liksom inte säga något särskilt om det. Bara markera. Att jag gillar. Men gillar jag att jag letar efter en tumme i vardagen för att visa just det? Nja…

Det flög in en skata genom mitt fönster häromdagen. Eller, promenerade snarare. Det stod vidöppet, skatan landade på fönsterblecket och klev helt sonika ned på köksbordet och började spatsera runt. Skator är ganska stora, insåg jag när den var så nära. Eller, så nära var den inte eftersom jag tog min tillflykt till sovrummet omedelbart. Jag är inte särkilt mycket av en djurmänniska. Och någon skatmänniska är jag definitivt inte. Skatan flaxade ett varv i mitt kök, uppenbarligen uttråkad, men på inget sätt på väg ut. Vad gör jag i den här situationen? Uppdaterar min facebookstatus. Det är min första instinktiva reaktion. Någon måste väl veta hur man gör när man fått in en skata i köket? Det känns väldigt naturligt. Samtidigt är det väldigt konstigt. och jag vet inte säkert om jag gillar det.

Jag vet inte säkert om jag gillar det. Om jag trycker på "tumme upp"-knappen för det här. Men nu är det så det är. Som med så mycket annat så ändras världen, och man kan välja att streta emot, eller så kan man låta det vara. Bestämma sig för att gilla läget. För det spelar kanske inte så stor roll att ord får nya betydelser eller att jag letar efter tummar när någon sagt något bra.  Så länge jag fortfarande minns vad ordet mer kan betyda och fortfarande har alternativa sätt att visa uppskattning på. Och det har jag. Så länge det är så ska jag kanske inte fundera så mycket på om jag gillar det eller inte. Ska kanske bara gilla läget.

Och skatan? Ingen av mina vänner hade haft en skata i lägenheten. Men jag fick en massa kreativa tips på hur jag skulle jaga ut den. Eller tämja den. Eller tillaga den. Men jag hann inte använda några av dem. För medan jag fördjupade mig i alla idéer promenerade skatan ut igen.