Om nu, om snart, om sen

Dagarna rusar fram, samtidigt inte. För varje dag är fylld, och oftast inte tråkig, fortfarande inte tråkig. Jag jobbar mycket, men när jag går hem går jag hem. Och sover gott om nätterna. Och på helgen åker jag till smultron och blåbär som jag faktiskt har ro att plocka ett i taget, för att sen äta med gräddmjölk och socker på trappan i morgonsol. Och är jag trött på morgonen är det för att jag ägnat natten åt att se för många avsnitt av Glee tillsammans med de bästa, inte för att jag legat och vridit mig runt någon i sömnen olösbar jobbfråga. Och klockan är ställd i ottan, men bara i undantagsfall för en alldeles för tidig telefonkonferens, och mycket oftare för att hinna med ett dopp på Reimers med fina S innan cykeln till kontoret. Inte ens kostymen har jag hunnit tröttna på- kanske för att den inte åkt på så många gånger, eftersom ingen kan avgöra var gränsen mellan en jobbklänning och sommarklänning går, och för att de som skulle bry sig om att försöka ändå inte är där. Jag jobbar och det är bra. Det är fascinerande och förvånande, men bara lite lite skrämmande. 

Och snart, om två veckor är det över och det underbara sommarlovet går in på andra akten. Med långa lediga lata dagar som sträcker sig ända fram till uppropet, uppropet som fortfarande är evighetslångt borta. Uppropet som inte ens där i horisonten är otrevligt utan istället ganska spännande. För det är tid på sjukhusgolv, inte i aula, som väntar i horisonten. Men till dess, långa lata dagar på badbrygga, i löparspår, i kantarellskog, i kajak eller någon annanstans. Tid jag inte behöver planera. Tid att låta tid bli vad det blir. Tid att slösa tid. Tid att bara vara. Den bästa.

Så jag njuter. Av att nu är bra, och av att snart är bra och av att det sen som kommer efter snart faktiskt också är bra. Och av att jag lyckas ganska bra med att låta det vara bara just så.