Om det som imponerar

Vi springer tillsammans, L och jag. Gör annat också, men allra mest springer vi. 


Vinter. Vi står i omklädningsrummet och packar på oss lagar efter lager. Noterar ett blåmärke på Ls hand precis innan handskarna åker på, på ett konstigt ställe, och frågar vad hon gjort. ”Måste fått det inatt”, svarar L. ”Av tången”. Av tången. L förlöste ett barn inatt, med tång. L kan förlösa barn. Med tång och utan. Och operera livmodrar och äggstockar. Och en väldig massa andra livsviktiga och handfasta saker. Och jag är djupt och innerligt imponerad. Försöker föreställa mig henne med tången, utan att riktigt lyckas. Jag ser på L, speglar mig i hennes färgglatt utstyrda löparkropp och långa bruna hår. Vi är lika. Utöver att hon kan förlösa barn med tång.  Hon är cool. Jag är djupt imponerad och säger det till henne. ”Äsch”, säger L. Och så springer vi.

Igår kväll. Sitter på L’s hallgolv, och tar på mig strumpor, samtidigt som jag pratar i handsfree. Försöker ta en löppaus, efter en tidig start, med första mötet över telefon med Nya Zeeland långt innan normala människor ens vaknat. Har nu därför en telefonkonferens med en del av teamet i Boston från L’s hallgolv. Försöker minnas analyserna jag förväntas ge feedback på samtidigt som jag krånglar på mig sporttoppen. Pratar nog högt, för L hör mig trots att hon grejar i köket. Märker jag när jag en kvart senare både pratat klart och fått på mig shorts och skor och L kommer ut i hallen. ”Jag förstod inte ett dugg av vad du pratade om, men det lät väldigt svårt”. ”Du är så cool. Jag är grymt imponerad”.

L, som kan förlösa barn, var imponerad av mitt orerande på hennes hallgolv. Jag, som mest pratar. Tänker lite, styr och ställer en del. Svårt, nja, kanske, men verkligen inget att imponeras över. Inget mot att operera äggstockar. Eller förlösa barn. Försöker se det med L’s ögon, känna mig lite cool. Det går inte alls. ”Äsch”, säger jag. Och menar det. Och så springer vi.

Det som verkar obegripligt och svårt, det imponerar. Och svårt, det är allt vi inte kan. Och jag inser då att jag faktiskt om bara några år kommer kanske inte kunna, men ha ett hum om hur man gör. När man opererar. När man förlöser barn. Att det inte längre kommer vara fullt så obegripligt. Och passar på att redan nu vara lite imponerad över mig själv nu. Eftersom jag säkert inte kommer vara det lika mycket då, när jag vet hur. Men tror nog alltid att det kommer kännas lite mer imponerande än att leda telefonkonferenser…