Om det lilla fina i det stora grymma

Det var inte riktigt greppbart det som hände. Folk såg på BBC på datorerna, flockades runt. "Have you heard", "Did you see". Fredagsdrinkarna kom av sig och allt stannade upp. Här är Norge långt borta, och jag fick många händer över axeln, många "Are you all right". Fast jag satt på ett kontor i London, alldeles frisk. Fast alla jag känner var lika välmående. Fast jag inte ens är norsk. Fast det inte fanns någon alls anledning att komma med värmande blickar och beröring till just mig, så var det där den samlades. Medkänslan. Omsorgen. I en stund när alla ville finnas där för de som behövde det. I ögonblicket när de hemska bilderna väckte ett skriande behov av att kunna hjälpa. Utan att sätt att hjälpa fanns. Just då var jag, i min knappt synbara svenskhet, så nära man kunde komma. Blev det greppbara i det ogreppbara.




Och trots att det inte fanns någon anledning alls att lägga armen om just mig, trots att jag nog inte behövde det mer än någon annan, så tog jag emot den. För "I'm perfectly all right" fastande i halsen. Jag satt på ett kontor i London och alla jag känner var fulkomligt säkra och friska. Men jag tror ingen av oss var "perfectly all right" i fredags, i den värld som visade sin grymmaste sida. I den värld som oskyldiga unga människor inte längre var en del av. Och jag önskar jag kunde skicka vidare den omtanke jag fick ta emot till de som var mitt i det hemska. Önskar som alla runtom mig att jag kunde göra något som hjälpte. Skicka något mer än bara tankar.



Istället skickade jag varma händer vidare till dem jag nådde, och försökte se det ljusa, det trots allt fina, i att medkänslan fanns överallt, trots att den var långt borta från de som verkligen behövde den.