Önskelista

Imorgon fyller jag år. Jag tycker om födelsedagar, mina och andras. En anledning att uppmärksamma. En orsak att fira. Många fler kramar än vanligt. Och en extra anledning att äta tårta.

Så jag tänkte passa på att önska mig något av er som läser bloggen. En födelsedagspresent. Kan ni inte tala om för mig vilka ni är, ni som läser. Och kanske varför ni läser. Eller något annat. I kommentarfältet. Eller i mail (detsomsnurrar@gmail.com). Som ni vill. Om ni vill. Bara om ni vill. För presenter ska man ge för att man vill, inte för att man måste.  

Men vill ni, så blir jag glad!

Utandning

En stor ilsken hög, i ett hörn brevid sängen. I två veckor har den legat där och stirrat på mig, morrat till ibland. Blängt ilsket. Föreläsningsanteckningar, sammanfattningar, metabola scheman .Och ”Biochemistry” tronandes på toppen. Som en symbol för tentan som gnagt, för ovissheten. Inga böcker har öppnats under väntan, inga metabola vägar rabblats. För det har ju kanske gått. För jag vill ju tro att det har gått. Men inte heller vågat stuva dem långt in i garderoben. Inte vågat lägga undan dem. Eftersom jag inte vetat säkert. Eftersom jag kunde ha snubblat på mållinjen.

Idag ryker högen. Preklin väntar om 3 terminer, så den förpassas bara djupt in i klädkammaren. Eller kanske ner i källaren. Men bort från mitt golv ska den. Ångesthörnet ska rensas. För det gick!

Det är ingen euforisk lycka. Den hade kanske infallit om alla jag ville skulle klara det hade klarat det. Alla jag tycker så förtjänade att klara det. Då hade det varit en gemensam eufori. Nu var det inte så. Det gör stor skillnad.

Nu känner jag istället ett ett slags lugn. Som en lång utandning. Ett lugn, och ett befriande rent hörn på golvet.

Utvilat trött

Trött. Trött i benen, i armarna, i ryggen, i vaderna. Trött av brist på sömn. Av frisk luft. Av nya sköna människor och intryck. Av aktivitet, ständig. Av skratt, mycket skratt. Och påfylld. Av precis samma saker. Utvilat trött. Utpumpat påfylld.

Benen har fått arbeta och hjärnan vila. Haft det fantastiskt bra. Utöver att "kvällens shot" i lördags passande nog hette "blodplätt", så har blodceller och immunoglobiner varit sällsamt frånvarande. Koncentrationen lagd på att inte ramla i svängarna, energin på att föra skidor och stavar framåt längs vackra vita vidder. Mina stenåldersreliker till skidor räckte gott och väl som övningskörningsskylt, och jag tog mig både upp och ner utan att vare sig trassla in mig i liften eller bryta ben. Någon slags framgång får det väl ses som.

Och tre dagar efter att jullovet kändes så konkret frånvarande, så känns det som om jag faktiskt haft lite jullov trots allt. Jullov i koncentrat, men ändå. Ska sova några timmar. Låta benen få vila. För den här tröttheten kan vilas bort. Och hoppas efter några timmars sömn vara bara utvilad och påfylld. Redo för blodplättar i annan form än i shots. Redo för vårterminen.

Om jullovet som inte var...

Upprop i måndags på den nya terminen. Vårterminen. Nya ämnen, nya föreläsare, nya kunskaper. Nytt nytt nytt. Som det brukar vara. Och spännande saker, nästan alltihop. Det kändes bra.

Och i fredags firades den på något sätt av, höstterminen, sammanfallande med inflyttningsfest hos W. Höstterminen som vi i fredags avslutade. Den första terminen, klar. Det kändes också bra.

Men däremellan, mellan termin ett och termin två, mellan höst och vår, där kändes det mindre bra. Där fattades något. Mellan höst och vår skilde en helg. Inte ett jullov. Inte något lov alls, utan en helt vanlig helg. För på KI har man inte jullov. På KI har man på sin höjd julförlagd instuderingstid…

Jag vill vidare, vill lära mer. Vill kunna allt, gärna nu, annars snart. Men något i mig, kanske min kropp, kanske min hjärna, kanske den lilla visa personen som sitter där inne och ibland drar i bromsen, vill inte. Jag vill läsa i tjocka tjocka fyiologiboken om mjälten och thymus, vill studera omogna eukarycyter i histologiboken, vill lära mig om T-lymfocyter och B-lymfocyter. Men den lilla personen inuti mig vill baka kakor, spela sällskapsspel, åk pulka och fika länge. Den lilla personen inuti mig vill ha sitt jullov, och struntar helt i KI's regler och Åkes förmaningar.

Det blir inget jullov. Inte i år. Sannolikt inte nästa. Vi har ingen strejkrätt, och jag hade säkert inte nyttjat den om den finns. Inte jag, men kanske den lilla personen inuti mig. Nu hoppas jag han nöjer sig med två dagars skolk och en skidresa. Att han sen låter mig läsa mina tjocka böcker ifred.

Om glädje, då och nu

Det är på väskan man tar dem först. Redan på bussen sticker de ut. Kolloväskan, packad med lite mer än vad som anvisats. Kolloväskan, packad utan någon att stämma av med. Och kläderna, valda med omsorg. Och håret, stylat slarvigt. Genomtänkt nonchalant. Så det inte ska synas att man tänkt igenom valet, noga. Det syns. Nitton eller trettiosex, det är oviktigt, för den här dagen är alla på något sätt sju. Förstagluttare, med ny väska och vässade pennor

Tagit inte en utan två bussar tidigare än vad som behövdes, och således tidiga, väntandes. Inte i klungor utan strövis. Inte nära nog för att vara vänner, inte tillräckligt separerade för att vara främlingar. I gränslandet. I någon vag vetskap om att de egentligen är vänner, många av dem. Bara inte än...

Sex månader har gått. Sex månader känns idag som en evighet. Det var fantastiska dagar, de första i det nya, fantastiska veckor, av omvälvande förälskelse till det nya livet. De har det framför sig, förälskelsen. Förälskelsen, liksom ångestduggor, metabola scheman, ändlösa pipetteringar i sunkiga labbrockar och serinproteaser. Så idag, när jag går förbi dem, de förväntansfulla, är jag så glad att jag då var där jag var då, men också att jag nu är där jag är nu. Går förbi de strövis väntade till min egen klunga. Till de som för sex månader sedan var nästan främlingar, som idag har blivit vänner.

Övningskörning utan skylt...

Jag tycker om att göra saker jag inte gjort förr. Har inget alls emot att inte kunna något. Tycker tvärtom om den branta inlärningskurvan man har i början. När det är dags att börja finslipa teknik, då tröttnar jag oftast. Och hittar något nytt att prova för första gången.

Till ordningen hör dessutom att jag nästan alltid har utrustning som är mer än undermålig. Vandrade i bergen för första gången i adidas-sneakers och jeans, premiäråkte längdskidor i mammas enorma slalomdress från sent nittiotal.  Ser det som en betryggande signal till min omgivning. Som en övningskörningsskylt ungefär. ”Här kommer en som inte kan något, så var beredda att veja”. Att det sen är lite som att köra bil med övningskörningsskylten fastsatt tvärs över framrutan, det är en annan sak…

Jag ska åka skidor i nästa vecka. Utför. Jag åker inte utför. Ska följaktligen bli hur kul som helst. Släpade hem mammas gamla slalomskidor från landet, förberedde mig på att i vanlig ordning premiäråka i totalt undermålig utrustning. I hoplånade kläder. Med övningskörningsskylt.

Men så hände något. Hamnade i en sportbutik med min prylgalna lillebror och hade vips köpt en enorm mängd i mitt tyckte ytterst professionella skidkläder. Och A lånade generöst ut pjäxor som kändes både proffsiga och bekväma. Och hon dissade i samma veva mammas gamla skidor, så de riskerar uppgraderas.

Jag har nu insett att det därmed finns risk att jag ser ut som en skidåkare, där i backen.  Som någon som faktiskt har ett hum om hur man gör. Att det inte syns på lång väg att den här personen kommer ramla ur knappliften.  Ett potentiellt problem.

Jag har också insett att det finns en möjlighet att jag åker bättre skidor i bra pjäxor. I kläder som är lagom och som är mina. I skidor som är tillverkade det här decenniet.  Det mesta går med enthusiasmen och vilja. Men med lite hjälp på traven kan det kanske faktiskt gå bättre. Kan eventuellt göra det potentiella problemet mindre.

På fredag vet vi. Och till dess, kan väl ni som händelsevis råkar befinna er i Ramis i veckan veja en aning om ni ser en förvirrad tjej i ny röd skidjacka som just rest sig efter tredje vurpan i knappliften… 

Leka doktor

Vi skulle ha en presentation om ”Det metabola syndromet”. Som en del av biokemin. Men jag är trött på biokemi. Vi kapade följaktligen projektarbetet och såg det som en chans att leka doktor. Spenderade därmed gårdagkvällen med FASS, kloka listan och samtal med läkarkompisar, runt hur vi skulle behandla vår ytterst fiktiva patient Hjördis, med hypertoni, bukfetma och insulinresistens. Istället för över biokemi-boken. Det kändes sagolikt bra.

Jag kände mig som en detektiv på jakt när jag bläddrade mellan sidor, läste om indikationer och kontraindikationer. Kände mig som en detektiv, eller kanske… lite som en läkare.

Hjördis får en genomgående diskussion runt kost och motion, ACE-hämmare och så småningom kanske även Metformin. Vet inte om det är rätt, och det vet säkerligen inte den lärare från biomedicinfunktionen som får ta emot vårt rollspel. Det spelar ingen roll. Snart, men inte än. Jag lärde mig massor. Inte om biokemi. Men om sånt som är viktigt i världen post DFM1. I den världen som är världen på riktigt.

Grunden utbildningen vilar på...

Näringslära. Hade vi seminarium i idag. Intessant. På riktigt intressant. Och väldigt relevant. Rent generellt. Och för framtiden som läkare. Så vi var där, ganska många, trots en massiv post tenta trötthet. Och läkaren som var där pratade på om BMI och fettsyror och RDI och annat. Vi ställde frågor, var engagerade, intresserade. Han svarade, tappade röda tråden, fann den igen, frångick ämnet gång på gång. På ett bra sätt.

Så kom någon fråga om hur något orsakades, minns inte vad. Någon räckte upp handen och gav en korrekt och ganska detaljerad beskrivning av hur radikala syrespecies oxideras. Korrekt. Kemiskt korrekt. ”Nja”, sa läkaren. ”Inflammation”.

”Ja”, sa vi.

”Ja”, sa han.

Och så blev det tyst. Vi tittade på honom, oförstående. Han tittade på oss, lika oförstående. Och vi på varandra. Några förvirrade tysta minuter. ”Jag sa ju det… Inflammation…”, fortsatte försiktigt samma någon. ”Eller hur orsakas inflammationen annars…”. Hon sökte stöttande blickar från oss andra och fick dem. Läkaren fortsatte ”Hur det orsakas… Ja, det vet jag inte riktigt”.

Va? Vad sa han? Förvirring igen. Sa han att han inte visste? Inte visste hur inflammationen orsakades rent kemiskt? Kunde han inte rabbla samtliga radikala syrespecies och exakt hur de oxideras i kroppen?

”Jo, det sker ju en oxidering”, fortsatte han. ”Men viktigast är att ni kommer ihåg inflammation”.

För två dagar sedan var gallsalters strukturformer det viktigaste. Och hur glutation neutraliserar reaktiva syresspecies. Inte att det hindrar inflammation, utan precis exakt hur. Det allra viktigaste. Grunden vår fortsatta utbildning kommer vila på. Två dagar senare kategoriseras kunskapen i bästa fall som halvintressant kuriosa. Två dagar senare räcker det med ”inflammation”.

Delad ångest är... lika mycket ångest

Ja, och så till frågan hur det gick. Om det gick. Jag ställer den själv. Hela tiden. På tok för ofta. Fastän jag lovat mig själv att glömma. Att inte älta. Att låta det bero. Om två veckor vet jag. Till dess kan jag inte göra något ändå. Trots det vaknade jag halv sex imorse, med tentafråga framför ögonent. Jag skrev att porfyrier utan ljuskänslighet berodde på tidigt stopp i hemsyntesen, och hänvisade sen till uroporphinogen. Som är ett sent steg. Vilket jag vet. Hur dum får man vara? Säkert inte så dum. Jag var det. På många ställen.

Ville inte inte kolla svaren på nätet. Kom hem, vankade runt i tio hela minuter, innan jag inte kunde hålla mig. Smärtan när jag öppnade PDF-filen var fysisk, och räknade med darrande händer ihop poängen. Avskyr det här. Värre än själva tentaskrivandet. Men att vänta två veckor var ohållbart. Rättade mig själv snällt. Något säger mig att Åke sällan har den hatten på i tentarättning. Jag hoppas så jag har fel.

Och rättar jag snällt så gick det. Precis. Det känns som om jag i så fall har snubblat på mållinjen, men sen mirakulöst rullat de sista millimetrarna. Så att jag ändå är inne. Eller så föll jag huvudstupa. Precis innan. Och får nöjet att bli bubbelbarn igen i mars.

Är det en tröst att alla tyckte tentan var orimligt svår? Att ingen begrep den första artikeln, som är orsaken till att jag kanske dök på näsan, trots hejarklacken? Ja, eventuellt, eftersom det innebär att jag får plugga till omtenta med fina vänner, inte enbart min egen frustration, som sällskap. Men i övrigt inte. Delad glädje, dubbel glädje, men delad ångest… är bara ångest.

Frihet. Just nu.

Så var den här, friheten. Hamnade i längsta kön på ICA. Mardrömskön. Bakom den gamla damen som tagit med alla mynten, den överförfriskade mannen som inte kunde bestämma vilka cigaretter han skulle ha och kvinnan med de många kupongerna, på nästan de varor hon plockat, men bara nästan... Bytte inte kö. Suckade inte ens. Stod stilla. Väntade. Lyssnade på deras samtal. Rabblade inget. Stressade inte. Andades. Ägnade mig åt just bara det. Att inte tänka. Att inte ha bråttom.

Hade en lista på saker att göra. Den var lång, och ytterst mental. Jag skriver sällan listor, särskilt inte på saker att göra. Således skrev jag inte heller den här listan. Och nu är den bortblåst. Jag ser mig om i lägenheten och kan ana att städa stod på listan. Liksom tvätta, bära bort tidningar och köpa nytt toapapper. Men inget mer kommer till ytan, sveptes bort i den stora tentavågen. Så därför ägnar jag mig åt att göra det som blev kvar på listan. Åt att göra inget.

Sitter lite framför datorn. Sen lite framför TVn. Bläddrar förstrött i en tidning, utan att egentligen läsa. Ofokuserat. Klinkar på pianot. Pratar i telefon. Lyssnar på musik högt, lyssnar på orden. Tar in. Det oskrivna. Rör mig sakta. Tänker ännu långsammare. För att jag får. För att jag kan.

Det är frihet. Just nu. Är det frihet.

Frihet minus nästan inget alls...

Så var vi här. Tenta minus… nästan inget alls. Jag har tryckt in mina sista enzym, nött in de sista muskelfästena. Och i mitt huvud snurrar de, enzymer, benbitar och perialistik tillsammans med gastruleringar och signalsubstanser. Imorgon ska allt landa, förhoppningsvis på ett papper, under en fråga där just deras närvaro är önskad. Imorgon ska förhoppningsvis de mängder med kunskap min hjärn långsamt fyllts med senaste halvåret, och sprängfyllts med senaste veckan, hyfsat stämma med den kunskap som efterfrågas. Men som sagt, ikväll snurrar det. Mycket.

Men vi kan väl hjälpas åt med det här? Ni och jag. Jag skriver och ni… håller tummarna väldigt hårt. Alla två. Ni får gärna utföra lyckoriter också, göra omvänd voodoo eller be till allehanda gudar. Jag är öppen för allt, och behöver det stöd jag kan få. Imorgon, mellan halv nio och fem, ska mina hjärnceller springa marathon. Och era tummar ska vara supportertruppen längs vägen, de med hemtryckta affischer och egenskrivna hejaramsor. Då känns det bättre. För mig.

Och klockan fem, oavsett hur det som snurrar har landat, är det över. För lika viktigt som att det nu är nästan inget kvar till tenta, är att det nästan inte är något kvar till friheten.

Tenta minus 2

Det käraste jag äger just nu är mitt blå block. Där står allt av värde. Sanningen. Om nästan allt. Jag tappade bort plånboken härom dagen. Det rörde min inte nämnvärt. Letade runt lite, gav upp. Hoppades att den skulle dyka upp. Det gjorde den. Det gör den oftast. Igår kunde jag under några korta minuter inte hitta mitt blåa block. Hjärtat slog volter, pulsen skenade. BLOCKET!!! Det dök upp, det med, och jag bläddrade i det varsamt, bar det nära resten av dagen.

Be mig nämna en enda sak som hänt i världen senaste veckan och jag är clueless. Fråga mig vad jag åt till lunch, och jag har sannolikt glömt. Men frågar du vilket enzym som omvandlar noradrenalin till adrenalin så kan jag utan tvekan svara att det är fenyletanolamin-N-methyltransferas.

Veckodagar är irrelevanta. Vi konstaterade på väg hem igår kväll att det visst var fredag. Jaha. Och återgick till purinsyntesen. Dagar räknas nedåt, mot tenta. Idag är tenta-2.

Enligt devisen ”En sak in, en sak ut” stänger jag av radion och undviker löpsedlar. För att inte riskera höra eller se något som jag faktiskt minns, av rädsla för att denna nya lärdom tar plats från något enzym eller någon benbit på latin. För att något tränger in i min tätt packade bubbla.

Och jag kan inte ha normala samtal med människor. Normala innebär här samtal som inte på något sätt vidrör matsmältningssystemet. Fikade med en vän i torsdags, och klarade knappa fem minuter innan jag på något sätt hade lyckats vrida in samtalet på en diskussion runt skillnaden mellan mesenteriet och peritineum. Och plågade de runt mig på passet på gymmet häromdagen med en genomgripande redogörelse av hur den mjölksyra de kände i benen syntetiserades. Normal känner jag mig bara omgiven av de mina- M och jag diskuterade animerat fruktosnedbrytning och radikala syrespecies på hemväg igår. Men det var inte normalt- vi var bara onormala tillsammans.

Så nej, jag är inte normal just nu. Inte alls. Inte ens för att vara jag. Jag är bubbelbarn igen, extremt mycket så denna gång. Jag ber om ursäkt till alla i min omgivning som just nu försöker interagera med mig. Jag tror det går over. Jag tror det är en reversibel inhibitor av normalt beteende som går på högvarv. Jag är inte helt säker, men jag hoppas det. Tills dess, så kan ni väl ringa om ni vill veta den molekylära förklaringen till uppkomst av gikt eller vill diskutera de reglerande stegen i glukoneogenesen. Annars, vänta tills på tisdag, även kallat dag tenta + 1, när jag planerar bli människa igen…

Studiediciplin

Mycket mycket att ta in, lite lite tid. Det är viktigt att fokusera.

Det finns en gen som heter Sonic Hedgehog. Ett ganska sött namn. Mycket bättre än glutamin PRPP amidotransferas och ornithintranscarbamoylas. Jag såg framför mig den lilla figuren i det gamla Sega TV-spelet, igelkotten med blått hår. Tänkte att de ju var riktigt pålästa, de där TV-spelsmakarna. Som kände till hyfsat avancerade gener. Tills jag insåg att man inte kom på den här genen förrän Sega-spelet redan var mitt inne i, eller förbi sina glansdagar. Det visar sig att TV-spelsmakarna sannolikt inte vet ett dugg om identitetsinducerande gener, men att genforskare sannolikt spelar mycket TV-spel. Att genen är uppkallad efter den lilla blå igelkotten. Eftersom forskarna spelade mycket Sega när de upptäckte genen.

De övriga generna i familjen är uppkallade efter riktiga igelkottsarter, "Indian Hedgehog" och "Desert Hedgehog". Också lite sött, men inte lika roligt. Den gen som eventuellt inhiberar Hedgehog kallas däremot ”Robotnikinin”, uppkallad efter Sonic the Hedgehogs nemisis, Dr Robotnik. Och bland motsvarande gener hos zebrafisken (vilket någon besvärat sig kartlägga), där dyker ”Tiggywinkle Hedgehog” upp, döpt efter en Mrs Tiggywinkle i en gammal Beatrix Potter saga. Undrar om personen som upptäckte den här genen läste mycket godnattsagor för sina barn. Jag vill gärna tro det.

Lite synd att det inte är en mänsklig gen. För jag har inga problem att komma ihåg Tiggywinkle Hedgehog. Nu är det tyvärr inte del av lärandemålen. Inte ens I närheten av. Det är däremot glutamin PRPP amidotransferas. Och ornithintranscarbamoylas. Och ungefär 2500 andra svåruttalade, allt annat än charmiga, namn på enzymer, substrat, histologiska strukturer, ben och muskler.

Mycket mycket att ta in, lite lite tid. Det är viktigt att fokusera. Och jag, jag lägger min tid på att ta reda på perifer bakgrundsfakta runt gener med roliga namn…

Skoldag

Årets första SMS ”Jag blir lite sen…”. Årets första svar ”Jag med”. Årets första inryckning i W’s lösande av metros korsord. Årets första kaffe ur termos. Årets första timmar i buggen. Årets första fikapaus. Årets första nedhyschade gapskratt i biblioteket. Årets första skvaller. Årets första penna lånad av B. Årets första "Är det nån som har fattat"... "Behöver vi verkligen kunna"... och "Ska vi ta lunch snart". Årets första matlåda. Årets första microkö. Årets första inköp ur Hus 75s ledsna läskmaskin. Årets första intensiva diskussion runt perifera anatomiska funktioner. Årets första än mer intensiva diskussion runt något totalt studieorelaterat. Årets första kexchoklad från bibliotekets lika ledsna automat. Årets första sällskap till bussen.

Årets första, av många många. Och det känns bra, väldigt bra.

Pausernas mästare

Pausen är viktig i pluggandet. Så är det. Jag är bra på pauser. Väldigt bra. Så bra att pauserna upptar större delen av tiden jag ska plugga. Det trots att jag nästan varje dag startar med nya förutsatser, förutsatser om en strukturerad tillvaro där jag pluggar 50 minuter och tar paus 10, eller pluggar 90 minuter och tar paus 15, eller pluggar 30 minuter och tar paus 5 eller… trots alla avancerade planer slutar det alltid med att jag pluggar en väldigt obestämd men kort tid, och tar paus en lika obestämd men lång tid.

För det är så mycket man ska hinna i pauserna. Saker som min hjärna på något sätt lyckas presentera för mig själv som ytterst nödvändiga, som essentiella för själva överlevnaden, som aminosyrorna, de 20...

Träna: Jag vet att jag blir glad av det och smått knäpp utan, så det är ok.

Äta: Glukos drivs hjärnan på, och man vill inte tära på gkykogenförråden. Det kan bli svält och då är de bra att ha…

Sova: Man lär sig inte om man är trött. Tupplurar och powernaps är således ok, om de behövs, oavsett tid på dygnet

Städa: Det här är tyvärr ingen punkt som tar mycket tid från studierna, då jag oftast har än mindre lust att städa än att plugga men de få gånger det händer är det helt ok

Promenera: Lite social måste jag vara, annars blir jag också knäpp, och skiner solen får man D-vitamin...

Blogga: Fråga inte hur det hamnade här, men det är mycket uppenbart att sysselsättningen är undantagen…

Ja, och ett gäng andra saker, såsom handla, ringa tillbaka till vänner som ringt, svara på viktiga mail, slå en signal till mamma så hon vet att jag lever… Det utöver det VERKLIGA paussakerna såsom slösurfa, kolla på TV, uppdatera facebookstatus, läsa tidning. Lite av det måste ju också hinnas med, det är ju ändå paus, paus från det nyttiga…

Disciplin. Försökte formulera något slags nyårslöfte runt det här. Ett mål för 2010. Gick sådär. För mål måste vara SMARTa. Specific, measurable, attainable, relevant och timebound. Det har jag predikat så många gånger i mitt tidigare jobb, sitter lite i ryggmärgen. Lyckades inte få det specifikt. Inte heller mätbart. Och om sanningen ska fram, inte heller så ”attainable”. Så det sprack på det. Inget löfte därmed, men kanske en föresats. En vag föresats runt disciplin. Börjar idag. Efter att jag har varit ute och sprungit med vän i solskenet. Och ätit igen. Och kanske tagit en powernap. Och publicerat det här inlägget. Och...

Dieselmannens julafton

Idag gjordes inte många knop. Lång lat och väldigt sen frukost. Lugn promenad i iskylan bland frostiga björkar och snöklädda ägnar. Det var lugnt, långsamt och helt befriat från en enda aktivitet med annat syfte än att föra minuterna i sakta mak framåt. Det var väldigt mycket nyårsdag. Det var väldigt mycket dagen efter. Skyller på dieselmannen.

De flesta av er har nog stött på honom på ett eller annat sätt, dieselmannen. Ganska många just igår kväll. Strax efter att du lagt dig, kommer han smygande. Först tar han dina kläder som du så prydligt vikt ihop och slänger dem runt omkring i lägenheten. Sen tar han alla dina sedlar och byter ut dem mot lite småpengar. Efter det slår han dig i huvudet med en hammare och, mycket viktigt, häller ner sisådär en halv liter diesel i din hals.

Har du mot förmodan inte kommit hem själv på kvällen utan har med dig en helt obekant person av det motsatta könet, byter han ut denne mot ett mindre praktfullt exemplar och får denne att tala en mindre begriplig och ganska ful dialekt på morgonen.

Ryktet säger också att han ibland ångar in dina kläder i cigarettrök och delar ut ditt telefonnummer till alla möjliga otäckingar på gatan, men detta är för tillfället obekräftade rykten...

Tomten har sin journatt på julafton, när han jobbar stenhårt, och dessutom måste lyckas med konststycket att vara nästan överallt, nästan hela tiden. Igår var dieselmannens julafton. Jag motade bort honom ganska effektivt med hjälp av stora glas vatten och resorb. Men en liten sväng förbi tog han.

Idag var en dag tillägnad dieselmannen. Och allt var satt på paus. Det är ok. Nyårsdagen är till för det. Imorgon börjar det på riktigt. Det nya året. Det är inget nyårslöfte. Det bara är så.