Om glädje, då och nu

Det är på väskan man tar dem först. Redan på bussen sticker de ut. Kolloväskan, packad med lite mer än vad som anvisats. Kolloväskan, packad utan någon att stämma av med. Och kläderna, valda med omsorg. Och håret, stylat slarvigt. Genomtänkt nonchalant. Så det inte ska synas att man tänkt igenom valet, noga. Det syns. Nitton eller trettiosex, det är oviktigt, för den här dagen är alla på något sätt sju. Förstagluttare, med ny väska och vässade pennor

Tagit inte en utan två bussar tidigare än vad som behövdes, och således tidiga, väntandes. Inte i klungor utan strövis. Inte nära nog för att vara vänner, inte tillräckligt separerade för att vara främlingar. I gränslandet. I någon vag vetskap om att de egentligen är vänner, många av dem. Bara inte än...

Sex månader har gått. Sex månader känns idag som en evighet. Det var fantastiska dagar, de första i det nya, fantastiska veckor, av omvälvande förälskelse till det nya livet. De har det framför sig, förälskelsen. Förälskelsen, liksom ångestduggor, metabola scheman, ändlösa pipetteringar i sunkiga labbrockar och serinproteaser. Så idag, när jag går förbi dem, de förväntansfulla, är jag så glad att jag då var där jag var då, men också att jag nu är där jag är nu. Går förbi de strövis väntade till min egen klunga. Till de som för sex månader sedan var nästan främlingar, som idag har blivit vänner.