Om att sitta av

"Vi är här för att prata om er frustration" säger hon. Hon tittar runt på oss med en sådan där mild men genomträngande blick som man föreställer sig att en psykolog ska ha, om man tar på sig fördomshatten. Och den är svår att inte ta på. Jag har vanligtvis inget emot psykologer- missförstå mig inte här. Men ibland har jag svårt för riktigt så genomträngande och samtidigt milda blickar. ”Tanken är att ni ska kunna prata om allt här, med mig och med varandra”. Hon fortsätter prata och vi fortsätter vara tysta. Det är sen eftermiddag och vi sitter i ett litet rum, medan solen skiner utanför. Jag känner att det kan bli 90 långa minuter.

Vi kan väl gå laget runt, så kan ni presentera er och berätta om hur ni upplevde kliniken. Äntligen en konkret instruktion vi kan följa, och vi presenterar oss för de andra i rummet som vi redan känner, och berättar för varandra om hur det var på kliniken, vilket vi också redan gjort. Och det kommer ne massa berättelser, men väldigt lite frustration. Och man kunde misstänka att ingen vågade säga något annat, eftersom alla innan verkade ha haft det så bra. Man kunde misstänka det om man inte varit med i omklädningsrummet, under klinikplacering. Där jag sett nästan alla här i rummet studsa av excaltation över en tagen blodgas. Över en tagen blodgas eller över annat vi sannolikt inte kommer studsa för så länge till. Men nu gjorde vi det. Och man kunde misstänka att folk höll inne på den där frustrationen, för att det inte är sånt man visar. Man kunde misstänka det om vi inte nästan alla ganska öppet visat frustration. Om jag inte sett det överallt. Hos andra. Hos mig själv. Massor. Genom hela utbildningen, i vågor. Hela tiden, utom just nu. Hon är inte besviken, men förvånad. ”Jag hade förväntat mig att ni skulle ha känt mer frustration”

Vi har nittio minuter för att prata om vår frustration under den del av utbildningen som känts minst frustrerande. Jag vet inte om psykologen hade gjort förra vintern mer uthärdlig, men då fanns det i alla fall frustration att prata om. Och jag inser att frustrationen säkert kommer, och att de här samtalen då kanske är fantastiskt bra. Att vi bara är i en frustrationsfri lucka. Som sammanfaller att vi för första gången ska prata om vår frustration. 

Vi pratar ändå i 90 minuter. Utan att vara så frustrerade. Eller förresten, 75 minuter pratar vi. Tills samtalet ebbar ut, och vi tänker att vi med 15 minuter kvar kanske kan få gå hem. Klockan är ändå snart halv fem och vi har varit i skolan sedan tidigt imorse. Då säger hon det. ”Jaha, femton minuter kvar. Vill någn säga något mer?”. Tystnaden är i våra öron talande. Vi är klara. Hon fortsätter. ”Då sitter vi väl av den tiden”. Vi rycker alla till. Sa hon så? Sa hon att vi skulle SITTA AV tiden? SITTA AV? Men… det gör man väl inte? Så får man väl inte göra? Fylla vår tid låter vi föreläsare göra med nästan vad som helst, men att fylla den med inget, med så explicit och uttalad brist på innehåll, det känns som en ovanligt grym form av tortyr. Och plötsligt är den där. Det vi försökt prata om i 75 minuter. Frustrationen! Jag ser den som dansande eldar i J’s ögon, som jag vet har barn att hämta på dagis. Som jag vet inte har en sekund över. Som jag vet inte har tid att sitta av.

Men den här frustrationen pratar vi inte om. Den sitter vi av. Det var kanske bra för oss. Men när vi går femton minuter senare känns det inte så. Då är vi mest glada att vi bara behöver reflektera runt vår frustration några gånger per termin. Eftersom vi annars sannolikt skulle bli alldeles för frustrerade…