Inlägg
Och jag låste skåpet idag, det nere i omklädningsrummet i källaren. Slängde landstingspyamasen, den stora bylsiga bekväma vita, i tvätten, utan att ta en ny. Nästa vecka har jag vanliga kläder. Och bär runt på anteckningsbok och penna. Och lyssnar inte på några hjärtan. Dikterar inga epikriser. Tar inga blodgaser. Pratar inte med gamla sjuka trötta tacksamma pigga arga frustrerade sorgsna. Allt det som blivit vardag är det inte längre.
Istället är jag tillbaka i vardagen som var vardagen för tre veckor sedan. Känns inte som min vardag längre. Känns som ett annat liv. I alla fall känns det väldigt avlägset. Undrar om jag minns hur man gör när man sitter stilla och bara lyssnar. Funderar på var man lägger saker när kläderna inte längre har 14 fickor. Tänker att jag kanske ändå ska tillåta mig själv att ladda ner wordfeud.
Och jag låser skåpet. Men tömmer det inte. Om tre veckor ses vi igen, stetoskåpet, namnbrickan och jag. Längtar redan.
Ingen reflexhammare? ;)
SvaraRaderaHu vad jobbigt det är att sitta still när man är van att springa runt på en avdelning :o Men föreläsningar brukar vara mer intressanta när man är på kliniska sidan, om inte annat så har motivationen nått en ny nivå när jag insåg att jag snart, mycket snart, själv ska stå där med ansvaret.
SvaraRaderaWordfeud är kul... tveka inte!
Reflexhammaren har det förhoppningsvis bra alldeles på egen hand på Danderyds sjukhus, där jag glömt den... Fia Lisa, håller tummarna för att den där motivationen kommer. Och wordfeud är alldeles fantastiskt kul, det är just därför jag tvekar! Risken finns att min inhämtning av teoretiska kunskaper kommer äventyras om en I-phone med wordfeud finns för nära...
SvaraRadera