Allt är fortfarande väldigt nytt. Men några saker är mindre nya. Jag träffar artären för blodgas lite oftare än jag missar. Jag kan rutinerna för ronden och vet var kaffemuggarna står i fikarummet. Jag kan rubrikerna för slutanteckning och börjar bli vän med diktafonen. Jag hittar till patientrum och patientpärmar, och börjar veta vad man ber undersyrran om och inte sjuksyrran, och vice versa. Jag vet att svepa förbi fikarummet runt tre för att plocka upp det som idag har bakats, och vet i vilken kyl överblivna tårtor ställts in några timmar senare. Jag vet att PC inte är en dator utan ett pencillin och svänger mig med åtminstone några av det oändliga antalet trebokstavsförkortningar som de flesta diagnoser kan reduceras till. Mitt papper efter ronden är fyllt av lite mer anteckningar som är viktiga, och lite mindre oväsentligt. Jag har börjat få kläm på hur man hänger stetoskopet sådär snitsigt runt halsen, så att det varken ramlar av eller klämmer sönder carotisartärerna, och förlägger pennan lika ofta men vet var nya oftast finns. Jag inbillar mig att jag lite oftare kan höra biljud när de finns, och lite mindre ofta när de saknas. Och jag tror jag känner mig aningens aningens mer som ”doktorn” i ”tack doktorn”…
Jag har lärt mig så oerhört mycket. Och det är så oerhört mycket jag inte kan. Och det är fortfarande orimligt roligt alltihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar