Inlägg
En lång dag av föreläsningar och jag är redan rastlös. Trött och rastlös. Och längtar tillbaka till verkligheten. Till stetoskåpet. Till diktafonen och tröjan med alla fickorna. Till patienterna, massor till patienterna. Det är så himla mycket jag vill lära. Och inser att jag gör det där, så mycket bättre än här där jag är nu.
För jag minns inte hur man medicinerar AV-block II efter föreläsningen, trots att han upprepar det många gånger. Han som faktiskt är bra. För jag lägger så mycket energi på att inte fladdra bort, att inget finns kvar för att också ta in. Och jag minns inte alla sympom på endokardit även om jag läst det. Knappt efter att jag skrivit av dem i mitt block. Eller strukit under dem med gul penna på föreläsningsanteckningarna. För jag lägger så mycket energi på att behålla tankarna i boken att så lite finns kvar för att minnas. Fastän jag vet att det är minnas jag borde, så glömmer jag.
Men jag glömmer inte Honom. Mannen med det stora skägget, och subfebriliteten, som tillsammans med virrigheten, tröttheten och huvudvärken fört honom in. Minns handen överläkaren la i sin. ”Ser du runt naglarna, de mörka fläckarna”. Endokardit. För alltid inetsat. Bättre än någon överstrykspenna.
Och på samma sätt minns jag Honom med underarmstatueringarna och dunkande huvudvärk som sträckte sig ned i nacken. Vertebralisdissektionen. Som jag därmed nu kan diagnosticera och behandla. Minns överläkarens ständiga frågande efter krea inför varje malignitetsutredning. Och därmed svaret på frågan vilket värde man måste kolla inför röntgen med kontrast. Minns deras ansikten och deras symptom, deras röster och deras diagnoser.
Och inser att jag pluggat hårt i tre veckor. Utan böcker. Utan föreläsningar. Läst in dem alla i mitt medvetande, i mitt minne. En mindmap av ansikten, tunna fatformade bröstkorgar, svullna underben och unika liv. Skapad utan att ha behövt lägga någon energi på det. Utan att ha behövt lägga energi på att inte fladdra bort i tanken. Varit så helt närvarande, helt utan ansträngning. Utan ansträngning tagit in dem. Och kanske just därför kunnat ta in det, det nu faktiskt lärda. Därför tentan kändes bättre förberedd trots mindre förberedelser än någonsin.
Jag glömmer det förelästa men minns det berättade. Jag glömmer det lästa men minns det levda. Och just därför väldigt glad över att från och med nu ganska ofta få chansen att lära just så.
Förlåt men jag måste bara säga att detta är hysteriskt bajsnödigt.
SvaraRaderaHaha, läste inlägget nu, och du har kanske rätt i det. Inser att jag är inne i en period där jag verkar lite överdrivet positiv, särskilt om man är i annat sinnesläge själv. Men jag är rätt mycket berg-och- dalbana, så det är säkert övergående. Och jag skriver det jag känner i stunden,och kände så just då. Det blir väldigt jobbigt att skriva en blogg om man hela tiden ska fundera på om någon kommer ogilla inlägget. För det kommer någon alltid göra... Det sagt, ledsen om inlägget stör dig. Men du kan ju faktiskt sluta läsa efter några meningar när du märker att inläggen blir för "bajsnödiga" eller på annat sätt besvärande. Så ska jag försöka få till ett riktigt cyniskt och bittert inlägg snart, bara för din skull...
SvaraRaderaDet är som om du enbart skriver för att hävda dig själv. Det är inlägg som det här som får mig att skämmas över att vara läkare. Ja, jag slutar läsa nu.
SvaraRaderaHårda ord. Min första tanke när jag fick den här kommentaren var att radera hela inlägget. För att hävda mig själv är verkligen VERKLIGEN inte min avsikt. Och om det uppfattas så, vill jag helst ta bort inlägget. Jag tyckte mest jag beskrev att man har olika inlärningsstilar, och att jag tydligt insett att jag verkligen lär mycket bättre när jag får göra saker, se dem i verkligheten, istället för att läsa eller höra om dem. Det är väl vedertaget om att det är en av de inlärmningssätt som finns. Den är absolut inte bättre än andra. Det vill jag inte säga här. Det tycker jag inte. Jag tar inte bort inlägget, eftersom det redan är läst, och jag vill få chans att säga just det här. Och AT-läkaren, läsa mer behöver du inte göra om du inte vill. Men jag hoppas du kan sluta skämmas över att vara läkare.
SvaraRaderaHej! Förstår inte de upprörda läsarna... Jag fattade poängen med inlägget, just det att vi alla har olika inlärningsstilar. Jag känner igen mig själv i din beskrivning, läser till läkare och lär mig mkt bättre ute i praktiken, och precis som du beskrev så minns jag människorna. Men jag tror det är många som bankar in mängder med information innan tentor och sedan glömmer väldigt mkt.
SvaraRaderaTycker du är ärlig och är dig själv i det du skriver, förstår inte hur det kan misstolkas så att man "skäms över att vara läkare".
Alltså - folk är knäppa! Hej dig, det behövs helt säkert läkare som verkligen gillar det de gör.
SvaraRadera//annan läkarstudent, snart färdig med den tiden
Hej ni båda, och tack! Skönt att höra att alla inte tolkade mitt inlägg som AT-läkaren och den första anonyma. Man kan aldrig skriva så det passar alla, så är det bara. Så jag skriver så det passar mig, så får ni som vill läsa göra det, och ni andra läsa något annat.
SvaraRaderaehmmm...Ursäkta mitt ordval... Men skit i vad andra tycker och känner... Precis som du säger så skriver du det du känner, vissa känner igen sig väldigt mkt (mig inkluderat), andra gör det inte, men då får de sluta läsa och följa bloggen. Faktum är att de inte har ngt här o göra... Och hatare kommer det alltid finnas, jag tacklas jämt med dessa när jag behöver stötning för att hitta rätt i livet, genom t.ex. att sadla om till läkare...
SvaraRaderaJag tolkar det som om du, precis som du säger själv, beskriver lärstilar. Att det är bra att känna till sin vet jag och tänker att det vore väldigt bra om alla visste sin egen. Vad det skulle underlätta hela skoltiden från man är 1 och uppåt. Alla är inte lika, tur nog! Men alla kan lära!
SvaraRaderaSto-or Kram och du "skit" i de som "väljer" att missförstå