Om tystnaden

Min handledare, jag och så Han. Han som snart skulle förlora den mest älskade. Den han delat sitt liv med. På stolar rakt upp och ner i det kvava trånga läkarrummet. Vi hade pratat om det praktiska. Om det som behövde sägas. Det var inte mycket.  Nu var det tyst. Länge var det tyst. En hel evighet, kändes det i alla fall som.

Jag är bra på att prata. Blygsel är inte en del av mitt system, och det där med att orden tar slut, det har jag sällan upplevt. Och jag säger i alla fall ganska ofta saker som är genomtänkta, i alla fall när det är viktigt. När det är mindre viktigt säger jag ofta saker ändå. Och jag tror jag är ganska bra på att lyssna. Särskilt när det behövs. Lyssna, prata, lyssna, prata. Det är jag ganska bra på. Men så finns det något annat som jag är mindre bra på. Att vara tyst.

Att vara tyst, inte för att låta någon annan prata. Inte för att lyckas urskilja ett väldigt svagt hjärtljud. Inte för att inte störa någon som just oroligt somnat. Inte tyst av något annat specifikt syfte än för att det behövds tystnad. Det är svårt. Svårare än att hitta det rätta orden. Mycket svårare, men ibland mycket viktigare. 

För det finns stunder när inga ord är rätt. Eller när även de rätta orden är krystade. Eller när ord skapar krav på respons som den andra inte ska behöva bära. I de svåraste stunderna. Som är de viktiga stunderna. Då behöver man vara vän med den, tystnaden.

Så jag övar på det. Mellan blodgaser och hjärtljud, som jag också övar på. Mellan allt som står på checklistan att vi ska prova och öva på. Mitt i det övar jag på tystnaden.

Dagen efter, när det var över, tackade Han, mitt i sorgen. Inte för det vi gjort och sagt. Utan för att vi tagit oss så mycket tid. För att vi bara funnits där. Jag tror, för tystnaden.