Om att veta och kunna, och om SMS som räddar liv

Det var dryga tre år sedan. Sensommar, och kväll. Ljummet i luften, trots att det börjat skymma, sådär som det kan vara i augusti. Årstaviken inbjöd till bad, men vi promenerade, K och jag. Vår vanliga runda, fullt upptagna av våra mer eller mindre viktiga samtal, var vi nära att promenera förbi den diskreta uppståndelsen ute på bryggan vi gick förbi. Men jag fångades av ropet. ”Kan någon sånt här”. Det var en kvinna, i medelåldern, som ropade, med en röst som nästan sprack. Panik var vad hon ropade. Brevid henne låg en man, äldre, i badbyxor. Fast vi såg honom knappt, för det var en klunga av människor runt honom. Alla ville hjälpa, men ingen kunde. Någon hade ringt 112, SÖS var på krypavstånd. Han skulle få hjälp. Tänkte vi. Ville vi tänka. Vi gick vidare, omskakade, medvetna om att det inte fanns något vi kunde göra. Eftersom ingen av oss kunde ”sånt här”. Rädda liv.

Vi har lärt oss hjärtlungräddning. Termin ett. Då kändes det väldigt overkligt. Vi övade på en liten klen låtsasdocka. Och efteråt kunde vi inte så mycket. Sen gick många månader, och jag glömde det lilla jag kunnat. De bad oss att anmäla oss till SMS-tjänsten för hjärtlungräddning på en hjärtföreläsning i början av terminen. Jag ville, men kände inte att jag kunde. Att jag var kunnig nog. Sen har vi läst om det, vad man gör vid hjärtstopp. Det finns illustrerat och beskrivet på baksidan av vår ”Akut internmedicin”, vår bok i ringpärm som vi bär med oss lik en snuttefilt. Jag har nu i månader kunnat rabbla det. Men kan jag göra? Det kändes oklart, väldigt oklart. I måndags fick vi öva, åter på en docka, större denna gång. Öva inblås och brösttryck, öva EKG-avläsning och defibrillering. Och jag började känna att jag inte längre bara kan rabbla. Bröstkompressionerna satt i händerna, inte bara i huvudet. 30 snabba, 2 inblås. Naturligt, plötsligt. Vi övade igen och igen. Så igår hade vi simuleringsövningar, med en docka skrämmande människolik. Med puls, blodtryck, hjärtslag och lungljud. Övade akutsituation på riktigt. Så riktigt det kan bli, när det fortfarande är på låtsas. Och vi glömde mycket men mindes faktiskt mer. Ingen gång dog dockan. Varje gång räddade vi honom.

Gick förbi samma brygga idag, på morgonpromenad med S. Öde nu, täckt i höstlöv och dis. Men det slog mig, att jag nu nog faktiskt kan ”sånt här”. Att jag idag hade kunnat springa fram. Springa fram och inte bara göra något, utan faktiskt vetat vad som skulle göras, och sannolikt gjort det hyfsat rätt. Det kändes stort på något sätt.

Så jag har anmält mig till SMS-tjänsten nu. För får jag chansen, tror jag att jag faktiskt kanske skulle kunna rädda liv.