Arteriell lycka

Jag håller hans arm, stadig. Hans arm mer än mitt grepp. Har fått fram sakerna- kirurgtejpen, kompresserna, spriten. Känner med den handsk-klädda pekfingertoppen längs med pulsslagen, försöker hitta artören, djupt nere i kraftig arm. Sen artär-riktningen. Hittar den och tappar igen. Handsken är för stor och veckar sig under fingret. Drar upp den och försöker igen. Tålamod, tålamod. 

Spritar armen, drar upp sprutan. ”Det kommer sticka till lite nu” säger jag. Jag har redan garderat mig med att säga att den ibland kan vara lite svår att träffa, artären. Att man kan behöva sticka en gång till. Utifall att. Han verkar lugn, nickar bara. Jag hoppas jag verkar det också. Sticker så, djupt och på ganska säker hand. Säkrare än jag känner mig. Inget. Drar upp lite. Inget igen. Fan. På väg ut när plötsligt, där. Rött blod fyller röret, inte venöst sakta utan snabbt. Arteriellt snabbt. Om ett tag kommer jag kunna ana hur han mår, på färgen. Än kan jag bara se att det kommer snabbt. Att det är rätt blod. Och just nu räcker det. Hjärtat rusar lite, det spritter till i bröstet. Mitt, inte patientens.

Jag förstår att det är en ytterst begränsad tid som en framgångsrikt tagen blodgas kommer vara en källa till lycka. Och tar därför så många jag kan, medan det fortfarande är så.